Eva Bergquist Andersson: ”Jag bär en fruktansvärd hemlighet”

Min sista krönika innan semestern handlade delvis om att vi inför sommaren inväntade besök av en ny familjemedlem; en av döttrarna på andra sidan jordklotet skulle ta med sig sin nye pojkvän till Sverige. I krönikan berättade jag bland annat om dotterns förhållningsregler till sin moder inför besöket. De bestod bland annat av order om att ta bort skyltdockan Rut från altanen på sommarstugan och att allmänt hålla sig i skinnet och försöka verka normal, vad det nu är.

Många läsare hörde av sig och bad att få en rapport om hur besöket gick. Här kommer den.

När Ryan klev in på altanen en dag i juni knockade han mig totalt redan inom 30 sekunder genom att överräcka den mest bedårande gåva en svärmor någonsin mottagit. Denne extremt charmerande gosse hade nämligen förfärdigat en egen, handskriven kokbok med sin familjs bästa recept inklusive en dedikation på insidan som vittnade om att dottern målat upp mig som en matlagningsdrottning av rang. Vilken fullträff.

Skyltdockan Rut som står på altanen, och som enligt dottern skulle få honom att tro att jag var på permission från någon sluten psykiatrisk avdelning, kommenterade han inte med ett ord utan behandlade henne diplomatiskt som vilken familjemedlem som helst. Samma sak med den ouppfostrade hunden som varje morgon skällde ut vår gäst så fort han klev ut från gäststugan i trädgården. Han sparkade inte ens undan byrackan när han hoppade runt benen och gläfste, utan log bara glatt.

Allt detta gjorde att vi ivrigt försökte göra hans sverigevistelse så bra som möjligt vilket innebar allt från att släpa med honom till glasriket, Öland, Gotland, en älgpark (uppskattat) till att spela kubb (diplomatisk reaktion genom att kalla det ”nice” trots att resten av familjen höll på att bråka ihjäl sig om reglerna) till att låta honom smaka allt från kroppkakor på restaurang till toscakaka på ett fik. Just toscakakan blev en så stor succé att jag gjorde mig till och bakade en egen inför en båtutflykt till en ö. Ryan såg överlycklig ut när jag skulle skära upp den.

På samma ö fanns några vänner till oss, som jag skulle bjuda på en bit kaka innan vi själva skulle sätta tänderna i resten. Jag överräckte plastlådan till vännen C-M som satt i stolen bredvid, men han knixade till med handen och tappade hela den nybakade kakan i sanden, varvid ljuset i Ryans ögon slocknade för resten av den dagen. Jag tror det var den största chocken på hela resan, förutom att han tyckte att stjärngossarna i ett svenskt luciatåg vi visade honom, påminde om Ku Klux Klan, men vi kompenserade så gott det gick med att bjuda på andra delikatesser. Renskavsgryta, till exempel, som ju torde te sig exotiskt för någon som bor på andra sidan jorden.

Vad jag dock inte vågade erkänna var att jag förgäves letat i varenda affär på fyra mils radie från Mönsterås efter renskav.

Till sist hittade jag några liknande paket på botten av en stor frysdisk. Emellertid var det inte renskav utan hjort-dito, vilket jag snabbt beslutade mig för att inhandla och tillaga på exakt samma sätt som om det varit kött från renar.

Alla åt med god aptit och en exotisk anda av Sarek, midnattssol och norrsken svävade över vårt stora matbord. Det enda som fattades var en jojkande Jon Henrik Fjällgren (ni vet han som vann Mello 2015), men det var ändå en fin upplevelse som kändes väldigt lappländsk. Efter denna middag bär jag dock på en fruktansvärd hemlighet.

För inte skulle väl ens ni, kära läsare, haft hjärta att tala om vad det stod på paketen med kött.

”Mat från vildmarken; hjortkött från Nya Zeeland.”