Eva Bergquist Andersson: ”Nu oroar jag mig bara för att det ska tas några vansinnesbeslut”

Det där med stress för politiker gäller förmodligen inte bara i den tyska förbundsdagen utan kan förmodligen brytas ner på lokalnivå. En stressad politiker som inte får koppla av ordentligt riskerar inte bara sammanbrott i talarstolar utan man får förmoda att deras omdömesförmåga kan slås ut mer än lovligt om de inte tillåts lugn och ro. Beslut om höjda skatter, sänkta skatter, galna köp av fotbollsarenor och flygplatser eller vad som helst – en uppskruvad lokalpolitiker kan troligen få för sig åtgärder som får både Isabella Löwengrip och Donald Trump att verka ha läget under kontroll.

På tal om kontroll hade jag ett uppgörelse med min hund i helgen. Vi var ute i naturen på ett ställe där jag hittills aldrig har mött en enda människa och byrackan trippade glatt lös bredvid mig, fridfullt nosandes på fjolårets komockor. Plötsligt stelnar han till och innan jag hinner kasta mig över honom sätter han iväg som skjuten ur en kanon. Långt borta, delvis skymd bakom en stenmur, står en annan hund och det är dit mitt fyrbenta monster är på väg i 140 kilometer i timman. Inga kommandon hjälper och jag hör ett oroväckande gläfsande samt en mansröst som skriker något ohörbart medans jag själv försöker ta mig framåt bland grästuvor och vattenpölar. För mitt inre ser jag allt från veterinärräkningar på sexsiffriga belopp till polisanmälningar och djurförbud. Efter några oändliga sekunder återvänder min dåre till hund, tack och lov utan blod runt hela käften. Han har visserligen aldrig varit i slagsmål i hela sitt liv men man kan ju förstå om den andra hunden reagerar mot att en artfrände kommer rusande lika snabbt som Pernilla Wahlgren rör sig mot närmsta kamera så fort hon ser en.

När jag kopplat hunden och kommit fram till platsen där den andra hunden stod, är det helt tomt. Ingen hund, ingen människa. Jag, som oroar mig för att min hund orsakat några problem, börjar ivrigt ropa ”HALLÅ” högt och tydligt och fortsätter med på väg mot bilen. Till sist ser jag en jägares färgglada keps bakom en ny stenmur. Jag går fram, vrålar ”HALLÅ” högt en gång till för säkerhets skull och börjar be om ursäkt för att min hund varit och gruffat med hans jakthund, för det måste ju vara det som hänt.

Jägaren vänder sig mot mig och ler godmodigt. Han förklarar vänligt att det absolut inte gjorde något alls att min hund burit sig åt, eftersom han bara kallat in sin egen vovve direkt och allt hade gått bra. Han lyckades, trots sin vänliga inställning, dock dåligt med att dölja att det han önskade allra mest just nu var att jag plötsligt ramlade ner i ett 40 meter djupt hål i marken utan möjlighet att komma upp, eller försvann på något annat sätt till exempel genom att helt enkelt gå upp i rök eller sugas upp av ett rymdskepp.

Jag insåg att vad som just hänt skulle kunna förstöra morgonen för vilken jägare som helst; först blir ens jakthund påsprungen av brukshundsklubbens sämsta elev, sedan förföljs man av en kärring som ropar ”HALLÅ” 50 gånger tills alla rådjur man tänkt skjuta definitivt försvunnit. Mannen försökte viskande säga att hans egen hund, som inte syntes till, just fått upp ett spår, och vände sig mot åkern igen.

Jag avlägsnade mig skamset och hoppas att den stackars mannen lyckades koppla av igen när jag försvunnit.

Nu oroar jag mig bara för att det ska tas några vansinnesbeslut i Mönsterås lokalpolitik den närmaste tiden. Och att jag ska få skulden efter morgonens dramatik.

För det här var förmodligen den enda stunden på hela veckan som kommunalrådet Anders Johansson i Mönsterås hade kunnat ta en paus från politikerstressen.