Den lilla tvisten i Byteaterns ”Jaktlycka” är enastående
Jaktlycka
Var: Byteatern Kalmar länsteater, Kalmar.
När: Lördagen den 5 oktober.
Manus: Tove Folkesson.
Regi: Elin Skärstrand.
Skådespelare: Anna Asp, Edvin Brevestedt, Amanda Wadström och Joséphine Wistedt.
Scenografi & kostym: Helga Bumsch.
Musik: Andreas Kullberg.
Spelas: Till och med den 30 november.
För tio år sedan romandebuterade Tove Folkesson med ”Kalmars jägarinnor”, om 17-åriga Eva Zachrisson och vännerna Jenna, Linden, Jossan och Sudden som stretade på i sin lite missanpassade tillvaro i Kalmar. Romanen följdes upp med böckerna ”Sund” och ”Ölandssången” och hon fick fin kritik och flera litteraturpriser.
Det är i ”Kalmars jägarinnor” som Folkesson har tagit avstamp när hon nu har skrivit manus till ”Jaktlycka”. Pjäsen är en fri uppföljning men nog känner vi igen jägarinnorna i de gamla vännerna Vivi, Kristallen, Jenna och Poeten som ska ses igen i hemstaden. Det är 20 år sedan sist. Då tog de studenten och den ljusnande framtid var deras.
Men hur har livet blivit?
Vivi och Kristallen har stannat kvar i Kalmar. Vivi har blivit läkare, Kristallen har tagit över sina föräldrars blomsteraffär. Jenna har flyttat till USA och tycks leva ett lyxigt influencerliv. Vad Poeten har gjort är oklart, men vi anar. Klart är det dock att alla fyra har byggt upp fasader och att det skakar under ytan. En klassresa uppåt – garanterar det lycka?
Anledningen till mötet mellan de fyra forna vännerna är en begravning som skulle ha varit ett dop, och det i sig skapar en laddning. Men här finns också mycket annat som laddar återföreningen.
Du behöver inte ha läst ”Kalmars jägarinnor” för att ha behållning av ”Jaktlycka”, men det är fint att ha gjort det. Du förstår till exempel vidden av förolämpningen i att bli kallad handbollstjej.
Visuellt är ”Jaktlycka” en fullträff. Med speglar i olika storlekar och former som flyttas runt skapas ett föränderligt rum där även publiken ibland får synas. Det avancerade scenbygget, och skådespelarna i likadana kläder men med olika färger, är en fest för ögat.
Manuset står dock stadigt på egna ben. Folkesson har byggt en historia med många bottnar och mycket svärta, men också en uppfriskande dos humor och två ljuvliga sånger. Det är en historia som handlar om att söka sin identitet, även 20 år efter studenten, och känna skam över hur det har blivit. I regissören Elin Skärstrands trygga hand och med fyra vassa skådespelare blir det högst trovärdigt.
Framför allt strålar det om Anna Wadström som spelar Kristallen vars liv är på väg att rämna på flera håll och kanter. Men det här är en föreställning där alla på scenen skiner. Edvin Bredefeldts och Anna Asps sånginsatser, och fina dialektskiften, sitter som en smäck, och Joséphine Wistedt gör den ångestridna, stela Vivi med imponerande uttryck.
Pjäsens finaste scen är när de fyra plötsligt blir barn som tillsammans bygger en bana med färgsorterade spadar efter Edvin Bredefeldts anvisningar. Det är så ömsint skildrat att tårarna hänger i ögonfransarna.
Efter första akten är det lite löst i kanterna. Hur ska detta sys ihop? Men ”Jaktlycka” har en enastående liten tvist som leder till en välbehövlig urladdning och som blir en anledning till att fasaderna, och perukerna, äntligen kan falla till marken. Det kan vara plågsamt att ta av sig sin mask men vackert när man kan vila i att vara sig själv tillsammans med andra. ”Jaktlycka” är en effektiv påminnelse om det.
