Eva Bergquist Andersson: ”Man sänker ju kraven på underhållning i takt med isoleringstendenserna”
Senaste loserincidenten var att jag såg mitt livs första Let´s Dance-program förra fredagen. Det i sig är ju ingen loserindikation men eftersom man numera inte har så många att umgås med på grund av riskerna för spridning av coronaviruset, tyckte jag till och med att det var trevligt att titta på Jan Björklund och andra B-kändisar som hasade runt framför tre illvilliga jurymedlemmar, och hade tänkt följa denna tävling i fortsättningen. Synnerligen anmärkningsvärt i sig, eftersom jag hatar dans i alla former, men man sänker ju kraven på underhållning i takt med isoleringstendenserna.
Som vanligt hade jag dock otur; nu ställs tävlingen in eftersom några i produktionen uppvisat feber och andra symptom. Se där ett nytt exempel på att vara en loser.
Det känns också smått loseraktigt att vara krönikör i just dessa tider, åtminstone om man ska försöka skriva humoristiskt. Det finns inte så mycket att skratta högt åt just nu. Inte ens den bildsköne biträdande statsepidemologen Anders Wallensten som brukar försköna bildrutan på diverse presskonferenser i tv, kan liva upp dagarna längre, eftersom han enligt uppgift varit hemma med en förkylning ett tag.
Hans kollega Anders Tegnell må vara bra på många sätt men inte just när det gäller att sätta kvinnohjärtan i brand, om man säger så.
Jag försöker i stället hitta fördelar med att vara i stort sett hänvisad till mitt hem på fritiden. Visserligen kan man alltid prata med hunden. Han svarar ytterst sällan om man inte blandar in ord såsom ”gå ut”, ”godis” eller ”köttbulle” i vokabuläret så det är en klen tröst.
”Det är svårt att hitta något roligt alls att glädja sig åt i dessa tider. Men i ett avseende känner jag mig faktiskt som en vinnare.”
En fördel är dock att man hinner med en del som tidigare var lika högt prioriterat som att köpa en spindel att ha som husdjur eller se en bandymatch på tv. Jag tänker på att rensa garderober, lådor och allmänna utrymmen där det samlats en del rekvisita som inte borde vara där de senaste åren. Till exempel plagg som är fyra storlekar för små, vilka nu åker ner i svarta plastsäckar på väg till diverse insamlingar.
Tyvärr lär antalet för små kläder öka i takt med antalet dagar man ska hålla sig hemma, eftersom jag har märkt att intaget av ungefär ALLT man kan äta rusat i höjden på grund av tristess. Jag åt till och med upp några gamla Ballerinakex från 2018 som jag hittade när jag rensade skafferiet häromkvällen, för att inte tala om allt onyttigt jag köper i affären i brist på toalettpapper.
Jag menar då inte att jag tror att toapapper kan ersättas av chips, men chipsen åker ändå ner i kassen på något underligt sätt när jag besöker en butik.
De används i andra änden om man säger så, gärna tillsammans med någon god dip i ensamhet (eller med sällskap av en psykotiskt stirrande och dreglande hund) framför TV:n.
Det är svårt att hitta något roligt alls att glädja sig åt i dessa tider. Men i ett avseende känner jag mig faktiskt som en vinnare. I natt ställer vi fram klockan igen till sommartid. Äntligen slipper jag förvirrat försöka tänka ut vad klockan egentligen är när jag kör bil, eftersom den från och med i natt åter kommer att gå rätt av sig själv, utan förtvivlade försök från mig att fatta hur man ändrar denna digitala mardröm.
Jag är nog inte född loser i alla fall. Bara lite. Glad sommartid på er.
