Peter Ahlén: ”Kovalonok är en av de största”

Under mina 36 år i branschen är han utan tvekan en av de största på lokal nivå, en levande legend, som under fem säsonger som spelare och två som tränare, lämnat outplånligt avtryck i en förening som i modern tid och med moderna mått mätt, typ konstfruset och ishall, i allt väsentligt verkat på ishockeyns bakgård.

Även om divisionstillhörigheten i dag är på en klart acceptabel nivå och högre än då det begav sig, är det fortfarande åren i mitten på 1990-talet som sticker ut, väcker minnen.

Viktor Kovalonok var kronan i juvelen under de där åren.

Nu ska tröjan, nummer 16, hissas i taket och göra sällskap med nummer 2, den som Ivar ”Iffe” Lundqvist bar som aktiv.

Vackert, värdigt och en stark symbolhandling.

Jag har sett invändningar mot tröjhissningen på sociala medier, verkligen inte många, men några, som om antalet säsonger begränsar möjligheten, som om tiden betyder mer än vad som uträttats. Ibland är vi människor onödigt missunnsamma, snåla och inskränkta.

Viktor Kovalonok var en rasande skicklig hockeyspelare när han kom till Kalmar i november 1993 sedan landsmannen och Kalmar-tränaren Nikolaj Putjkov ringt och ställt frågan.

Hockeymässigt kom han egentligen från en annan planet, utbildad som han var i den statsunderstödda ishockeyn i det forna Sovjetunionen där disciplin, monumentala krav och kadaverdisciplin var en del av vardagen.

Det är nästan omöjligt att tänka sig honom i den miljön.

Viktor Kovalonok var något helt annat, nästan mer svensk i sitt sätt än sina blivande lagkamrater.

Leendet, hans snälla ögon, lugnet i rösten och ödmjukheten.

Den har han för övrigt kvar, ödmjukheten.

När jag ringer upp honom i St. Petersburg kan jag nästan ta på hur förlägen han är över de facto att just hans tröja ska upp i taket, att man kommer ihåg honom i Kalmar, för det finns ju andra som förtjänar det bättre, som Uffe Nilsson och Christian Johansson, eller hur?

Det ramar in mannen, myten, legenden på ett påtagligt sätt.

Viktor Kovalonok tog inte större plats än någon annan i laget. Han åkte hur självklart ut som helst på isen och blev helt enkelt bara en del av förstafemman med Nilsson, Johansson, Matz Nilsson och Rickard Pettersson som om han inte gjort något annat. Framför allt tog han jobbet, alla dagar i veckan, det där laglojala som alltid uppskattas.

”Fantastiska spelare, väldigt duktiga, vi hittade varandra direkt”, säger han om sina kamrater i femman.

Viktor Kovalonoks stjärnstatus, jag tror att fans i Nybro och Oskarshamn delar den uppfattningen, bygger naturligtvis i första hand på kvalitet, kompetens, men framför allt på att han aldrig någonsin var större än laget eller föreningen.

Det går igen i allt han gör och säger.

När vi pratar om varför det blev Sverige och möjligheten att få vidga vyerna, få möjlighet att uppleva något annat, så var det för att han tyckte om oss som hockeynation, att det var en ära att få komma hit.

”Jag kom som proffs, spelade på heltid och kände ett enormt ansvar och ville göra allt jag kunde för laget och föreningen.”

Han har fortfarande målrekordet (för en säsong) i Kalmar HC och Kovalonok var den klart lysande stjärnan när det kom drygt 2 000 personer till Iffehallen i derbymatcherna mot Nybro och väldigt många snackade hockey i stan.

Jag träffade honom i somras av en slump, en av alla dessa stekheta dagar på Södra Långgatan i Kalmar. Vi pratade gamla minnen, lite nutid och han har fortfarande koll, vet vad som händer. Bortsett från några fler grå inslag i håret så är det är verkligen inte mycket som skvallrar om åldern, 56 år. Han är fortfarande extremt vältränad, överkroppen lika bitig som när han fällde ut sin vänsterarm till bom och trampade runt backar för att skära in och avsluta från slottet, det som han gjorde till en konstform i mitten på 1990-talet.

Så är han också fortfarande i rörelse, trots att ryggen avslutade den aktiva karriären på läkares inrådan efter säsongen 1997-1998, med att jobba heltid med hockey hemma i St. Petersburg där han utvecklar unga talanger, nu på konsultbasis och i flera olika föreningar.

Kärleken till sporten är intakt, åren i Kalmar ”de bästa i karriären” och han säger att han är lite nervös över det som väntar på söndag.

När han kliver in i Iffehallen kommer Viktor Kovalonok själv att få känna på den där kärleken han själv förmedlar och jag tror att Viktor Crus Rydberg, även om han förmodligen inte har koll på vem Viktor Kovalonok är, kan tänka sig att spela med nummer 95 från och med nu när nummer 16 går till historien.