Henrik Eriksson: ”Det behövs hårda nypor, det måste bli ordning och reda igen”
På årsmötet för ett år sedan ställde sig den förre fotbollsordföranden Torbjörn Bogefors upp och begärde ordet. Bogefors var KFF-bas när jag började på Barometern för drygt 15 år sedan. Jag skulle inte kalla vår relation ansträngd, men det var samtidigt inte direkt någon man småpratade med i fem minuter innan man framförde sitt ärende.
Han var korrekt och strikt mot oss i media på samma sätt som han var det i förhandlingar med spelare och kanske främst agenter. Det fanns vissa agenter som KFF valde att inte samarbeta med överhuvud taget då för att de inte ställde in sig i ledet. Spelare gnällde ganska ofta över att den där Bogefors, det var en snål jävel. Oavsett om det var en ung lovande talang eller en trotjänare som skulle skriva under karriärens sista kontrakt.
Henrik Rydström kommenterade sin förhandling 2003 enligt följande:
”De behandlar mig som ett stycke kött eller en säck potatis.”
Det var självklart andra tider då, andra förutsättningar, men det var också ordning och reda. KFF skulle behöva komma tillbaka dit. Den ekonomiska biten i föreningen har med all tydlighet inte skötts klockrent sedan 2009 när man hade 71,6 miljoner kronor i eget kapital och var en av allsvenskans mest välmående. Det är 2,8 miljoner kvar nu.
Då, 2019, undrade Bogefors över det planerade negativa rörelseresultatet på fem miljoner kronor.
”Om vi planerar för att gå flera miljoner kronor minus varje år kommer pengarna snart vara slut”, sa Bogefors.
Han fick inte något riktigt svar. Dåvarande klubbchefen Mattias Rosenlund försökte, nämnde något om att de måste se långsiktigt och att den här budgeten var en del i det arbetet.Men kanske främst hur bra den ekonomiska situationen såg ut nu utan den där arenan som ett finansiellt sänke på ryggen.
Jag minns Bogefors fråga väl för det var ett piggt och samtidigt krasst inlägg under en munter kväll där en ny glad ordförande tog över klubban, glada styrelsemedlemmar valdes om, nya glada styrelsemedlemmar valdes in och gamla nu oönskade, främst av supportrarna, tackades av.
I går kväll var vi där igen, i samma lokal, några färre på grund av den rådande Coronasituationen. Bogefors var på plats och tyckte att styrelsen hade räknat dåligt. Han fick medhåll nu.
För det var en betydligt mer ödmjuk stämning den här gången.
Och Anders Henriksson tog med vördnad över rollen som föreningens nye ordförande.
För det stod ju inte minus fem miljoner på den där sista raden.
Det stod minus 11,9 miljoner.
Mattias Rosenlund har redan fått stå till svars för det, han fick sparken dagen efter att det allsvenska kontraktet var klart. Kanske lite förvånande, möjligen lite orättvist att han ensam får stå på offeraltaret för 2019 med tanke på allt som hände i föreningen med obskyra kontrakt till medelmåttor både på spelar- och ledarsidan och nu ett nytt debacle ekonomiskt.
Någonstans trodde jag att självkritiken var större och bredare.
Jag hade fel där.
Nu ska Anders Henriksson ta över. Han påpekar, på KFF:s hemsida, att han ”i alla sina engagemang betonar betydelsen av lagarbete. Att det egentligen är grunden för att bli framgångsrik i alla organisationer, stora som små, bolag som föreningar”.
Vackert så, demokrati är alltid grundbulten för allt i vårt samhälle.
Jag kan ingenting om Anders Henriksson, rör mig inte journalistiskt i hans kretsar, snokar inte i de korridorerna. För mig är 58-åringen ett blankt papper i en vit bok och min uppfattning och åsikt om honom kommer att börja med det som händer framåt nu.
Men jag vet en sak.
Han behöver ha hårda nypor.
Det måste bli ordning och reda på riktigt igen nu. Med en ledare som verkligen leder den här föreningen med stark hand och som inte romantiseras av vackra men osäkra framtidsvisioner, som inte tror att Nanne hittat Messias om han vill ha in en ny brasse i sommar. Det behövs en ledare som hanterar plus och minus på ett krasst småländskt sätt.
Är Anders Henriksson den ordföranden?
Kalmar FF:s medlemmar får hoppas det.
