”Det ska inte vara asspännande varenda minut”
”Kan du inte ha ihjäl en hälso- och sjukvårdsstrateg?”
Orden kom från en mycket irriterad enhetschef på förlossningen i Ystad som plötsligt stod i dörren in till Karin Wahlbergs rum. Chefen hade varit på möte i regionhuset i Malmö och retade sig på att de som satt där var så långt ifrån läkarnas och sjuksköterskornas verklighet.
– Allt ljus faller på maktens korridorer i dag, så var det inte när jag började inom sjukvården. Då var det vi som var i fokus. Så jag tänkte att jag kanske skulle skriva om kontrasten mellan vården på golvet och de som styr, säger Karin Wahlberg.
Det blev starten på hennes senaste kriminalroman, ”De drabbade”, som kom ut i januari i år. Senaste kriminalromanen om Oskarshamnsparet Claes Claesson och Veronika Lundborg kom ut 2011, däremellan har hon gett ut sin populära historiska lasarettsserie. Men med enhetschefens ord i bakhuvudet kändes det logiskt att återgå till spänningsgenren.
Hon kände sig dock färdig med att skriva om Oskarshamn.
– Det kändes inte som att det kunde hända mer att skriva om i Oskarshamn. Och mina läsare gillar Claes och Veronika, så jag ville fortsätta med dem. Att de då väljer att flytta till Lund är helt realistiskt. När man är 50 plus kanske man vill testa något nytt; vissa väljer att vara otrogna, andra väljer ett nytt jobb och ytterligare andra flyttar.
Så i den nya boken hittas en hälso- och sjukvårdsstrateg död i sin sommarstuga i Skåne. Det är ett brutalt överfall och polisen, med kriminalkommissarie Claes Claesson i spetsen, måste försöka reda ut vilka som visste att hon skulle dit och varför någon har velat ha ihjäl henne.
Men boken handlar om mycket mer än vem som är mördaren. Karin Wahlberg beskriver det som att gränsen mellan offer och förövare är något svävande.
– Egentligen skriver jag mer romaner om ett brott än vrålspännande deckare. Det ska inte vara asspännande varenda minut, utan beskrivningar om tapeter och trädgårdar är också viktiga. Och mina böcker är mer karaktärsdrivna än händelsedrivna.
Barometern-OT:s recensent skrev bland annat att boken ”ska läsas – inte som polisroman om ett mord utan en roman om vår kriminella sjukvård”. Hur mycket debatt vill du väcka?
– Syftet är mer att beskriva än att väcka debatt. Jag vill visa hur det funkar inom sjukvården.
Men det märks tydligt att Karin Wahlberg är engagerad i det som händer i samhället. När jag ringer upp henne sitter hon som bäst och läser nyhets- och debattartiklar om coronaviruset. Danmark har stängt sina skolor och många spekulerar i om Sverige kommer att göra samma sak.
Karin Wahlberg är uppenbart irriterad över en del hon läser och trots att samtalet egentligen ska handla om hennes senaste bok och författarskap kan vi inte låta bli att vidröra ämnet corona också.
– Det är så mycket diskussioner om det är för tidigt eller för sent att agera. Jag tycker inte att massmedia har skött det här jättebra. Man skapar bara en katastrofkänsla, säger hon.
”Jag är väldigt social, så egentligen är ju skriva rena bottennappet då”Karin Wahlberg
Hon drar paralleller till hur det rapporterades om polioepidemin i Sverige på 1950-talet. 2013 gav hon ut boken ”Än finns det hopp”, som handlar om just den epidemin, och som research läste hon många gamla tidningar, bland annat Barometern-OT.
– Då gjorde man tvärtemot hur man gör i dag. Allt handlade om att lugna ner. I dag är det mycket gapigare, säger hon och fortsätter:
– Jag skulle vilja se ett seriöst reportage om hur man arbetar med det här. Det finns ett centrum för infektionssjukdomar i Sverige som har koll, både nationellt och hela världen. Vi behöver visa att expertisen vet bäst och kan göra avvägningar som gäller för vårt land.
Hon beskriver sig som ett nyhetsfreak och säger att egentligen kanske hon borde ha blivit journalist som sin pappa. Men att Axel Andersson, under signaturen Axon, jobbade på Barometern var vardagsmat, det fanns ingen magi över att han satt hemma i Kalmar och ringde och skrev på kvällarna.
– Men att jag skriver böcker finns såklart i mitt dna, det kommer därifrån.
Karin Wahlberg
Ålder: 69 år.
Uppvuxen: Kalmar.
Bor: Lund.
Familj: Man, två barn, sex barnbarn.
Yrke: ”Jag brukar säga att jag är heltidsförfattare och deltidsläkare.”
Böcker: Debuterade med spänningsromanen ”Sista jouren” (2001). Har sedan dess gett ut ”Hon som tittade in” (2002), ”Ett fruset liv” (2003), ”Flickan med majblommorna” (2004), ”Blocket” (2006), ”Tröstaren” (2007), ”Camilla och lögnen” (2009), ”Sigrids hemlighet” (2009), ”Matthandlare Olssons död” (2009), ”Camilla och Micke” (2010), ”Glasklart” (2010), ”Än finns det hopp” (2013), ”Livet går vidare” (2015), ”Cancerland – tur och retur” (2016), ”Lätta ditt hjärta” (2018) och ”De drabbade” (2020).
Gör på fritiden: Läser, rör på sig mycket och ser mycket film. ”Jag älskar biomörkret, där kan man inte sitta och fippla med mobilen eller något annat.”
Lyssnar på: ”Jättemycket på radio, jag efterlyssnar en hel del på till exempel radioföljetongen. Sätter vi på musik är det oftast min mans, han har bättre Spotifylistor än jag.”
Läser just nu: ”Håll käften och var söt” av Vita Andersen, lyssnar på ”Gift” av Tove Ditlevsen, har börjat lite med en tjock biografi om Agatha Christie och tittat lite på ”Tre kvinnor” av Lisa Taddeo, ”men den får bli sommarläsning tror jag”.
Favoritförfattare: ”Kerstin Ekman – hon är också en väldigt feministisk författare och har ett språk så man bara dånar, Margaret Atwood – hennes 'Kattöga' borde ingå i alla unga tjejers obligatoriska läsning” – och ”Astrid Lindgren, hon har nog egentligen präglat mig allra mest, inte Pippi men mycket av det andra”.
En sak jag inte klarar mig utan: ”Min syn, måtte jag få behålla min syn. Jag är opererad för grå starr och har en liten tendens till grön starr, så jag hoppas jag får ha kvar synen.
Aktuell: Med sin nionde bok om kriminalkommissarien Claes Claesson och läkaren Veronika Lundborg, ”De drabbade”.
Karin Wahlberg föddes 1950 och växte upp i Kalmar. Hon beskriver det som en bra plats, även om uppväxten blev tuff när hennes mamma fick bröstcancer och dog när Karin var nio år. Men när livet hemma blev svårare var skolan en stabil faktor där hon trivdes.
– Man var en del i en grupp, det var inte så mycket individfokus på den tiden. Det tror jag var sjukt bra. Och Stagneliusskolan som jag gick gymnasiet på är en så oerhört fin skola, det var vi medvetna om redan då.
Efter studenten blev det studier i Lund och senare lärarhögskola i Malmö innan flyttlasset bar av till Växjö, där hon jobbade som svensklärare och lärare för invandrare. Att hon skulle bli läkare kom hon på först senare.
– Jag började läsa medicin när jag var 36–37 år, vilket var bra. Då hade jag större barn och behövde inte vabba eller någonting så jag fick upp handlaget snabbt.
Och jobbet som läkare på kvinnokliniken trivs hon så bra med att hon fortfarande jobbar lite, trots att hon fyller 70 år i höst.
– Jag har jobbat för att jag har ett intressant jobb, inte för att bokförsäljningen har gått dåligt. Det är ett jobb som väldigt sällan är meningslöst. Och jag är väldigt social, så egentligen är ju skriva rena bottennappet då, säger hon och skrattar.
Att hon skulle bli författare hade Karin Wahlberg aldrig kunnat tänka sig, även om hon alltid varit intresserad av böcker och språk.
– Jag har alltid läst väldigt mycket, pappa släpade hem hur mycket böcker som helst. Och när deckarna hade en boom i början på 1990-talet läste jag mycket deckare. Det är så bra, man behöver inte komma ihåg precis varenda detalj.
Att hon läser mycket märks. Upprepade gånger under vårt samtal drar hon paralleller till böcker hon har läst, både nu och tidigare i livet, och flera gånger frågar hon om jag har läst den ena eller andra boken. Hon sitter nära sin bokhylla, letar efter titlar och får plötsligt en nys- och hostattack.
– Jag kanske har corona, säger hon och skrattar. Nejdå, det är bara rejält dammigt bland alla gamla böcker.
Jag får tips om allt från Tara Westovers ”Allt jag lärt mig” till Per Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad” – som hon tillsammans med sin son, som bor på Söder i Stockholm där böckerna utspelar sig, nyligen läste om.
– Jag gillar att boktipsa. När jag var lärare brukade jag och bibliotekarien välja ut en bok till varje elev i klassen och det blev nästan alltid lyckat. Men då hade jag ju med mig kassar med ungdomsböcker hem och läste 25 stycken varje sommar.
Första boken, ”Sista jouren”, kom 2001. Idén till den kom under ett vanligt morgonmöte på kliniken i Lund där Karin Wahlberg jobbade.
– Mötena på min klinik var kända för att vara hemska. Det var hård ton och finn fem fel först. Man oroade sig mer för mötena än för jouren. Hade det varit en svår natt och man behövde stöd så fick man inte det, berättar hon.
En morgon satt hon och lyssnade när de andra skällde på en kille, fast ingenting allvarligt egentligen hade hänt. Men då började Karin Wahlberg att tänka...
– Tänk om det hade varit något värre? Tänk om någon hade dött i stället.
En liten historia började ta form i huvudet. Karin Wahlberg forskade i Köpenhamn samtidigt och passade på att skriva på historien om kirurgen som hittas död i sjukhusets omklädningsrum medan hon åkte över med färjan. Och hon insåg snabbt hur kul det var att skriva.
– Det blev en hobby som var så kul. Jag fick bestämma allt själv, det kändes som jag ägde hela världen. Jag fick bestämma hur de bodde, vem som fick leva, vem som fick dö... Det behövde inte handla om mig.
Manuset skickades in till flera förlag och Wahlström & Widstrand nappade på det ”ovanligt bra debutantmanuset”. Sedan dess har Karin Wahlberg hunnit ge ut 16 böcker inom olika genrer – och fler ska det bli.
– Jag håller på med en deckare till. Det är ett ganska svårt ämne, så jag tänker inte säga mer om det, jag vet inte riktigt hur jag ska få till det. Och om jag ska försöka skriva en mer spänningsinriktad bok, eller om jag ska fortsätta att skriva romaner om ett brott. Jag kan ju det här, folk vill läsa mina böcker och jag säljer bra. Vi får se.
Karin Wahlberg om...
... sin uppväxtstad Kalmar: ”Jag har alltid känt mig privilegierad som växt upp i Kalmar. Det är en vacker stad, det finns vatten och badplatser överallt. Jag tänker på hur vi alltid åkte och badade på olika platser på somrarna. Och utsikten mot slottet när man kliver av tåget är ju wow. Visst skulle jag kunna tänka mig att bo där igen, jag har en god vän som bor jättefint i närheten av slottet och stadsparken. Så skulle jag kunna tänka mig att bo, men det är verkligen inte aktuellt.”
... varför hon började skriva om just Oskarshamn: ”Jag kunde ju inte lägga den på en kvinnoklinik i Lund, så då blev det en kirurgklinik i Oskarshamn för jag känner till både arbetet och staden, eftersom jag jobbat en del där.”
... vilka hon inspireras av: ”Jag är påverkad av brittiska deckare, som Ruth Rendell, Elizabeth George, P D James och Minette Walters. Det ska inte vara så förenklat eller rått, utan man ska kunna skapa sig miljöer.”
... förra årets största läsupplevelse: ”Tara Westovers 'Allt jag lärt mig'. Den tillhör vad jag brukar kalla trots allt-böcker. Det är inte feelgood, men böcker med kämpaglöd i. Den är otroligt bra skriven om det psykologiska. Jag försöker sprida den till så många jag kan.”
... sin bästa bok: ”Jag har fått så mycket beröm för 'Cancerland'. Den är helt självbiografisk och handlar om när jag hade tarmcancer. Jag blev ombedd av en kirurg att skriva den för att få ut information om den cancern. Jag växlar mellan att skriva om cancerformen och mina egna upplevelser. Det är nog den bästa bok jag har skrivit.”
... bokhandlarnas betydelse: ”Bokhandeln är stadens hjärta, vid sidan om biblioteket. Det är en butik för alla, där det är okej att bara gå in och titta. Böcker är levande ting och man behöver se dem och känna på dem. Jag lyssnar mycket också, men ska jag bli sugen på att läsa någonting vill jag se och läsa baksidan.”
... bokens framtid: ”Jag tror att det alltid kommer att finnas berättelser. Fler ser tv-serier i dag än förr för att de helt enkelt är bättre nu. Jag kan sitta som en tonåring och konsumera tv-serier till långt in på natten, men jag läser ju också. Det är så olika att läsa, lyssna och se. Och en tredjedel av befolkningen vill bli författare, så det säger någonting.”
