”Jag har aldrig känt ett behov av att vara originell”

1977 var Peder Nabo 25 år och tillbaka i Kalmar efter studier i Danmark. Han fick syn på ett gäng som "inte såg ut som kalmariter". Det var fyra konstnärer som gick iland med skutan S/M Helene för att starta Byteatern. Tycke uppstod och teatern har sedan dess varit hans arbetsplats. Nu gör han, efter 42 år, sin sista föreställning på Byteatern Kalmar läns teater.

Peder Nabo har jäktat från replokalen i Smedby för att komma till intervjun som görs i Byteaterns tillfälliga lokaler nära flygplatsen i Kalmar. Hamnscenen renoveras och beräknas vara klar i vår. Nästa vecka är det premiär för hans föreställning D-moll är ljusgrönt.

– Det är den mest tekniskt avancerade föreställningen Byteatern gjort, säger Peder Nabo och slår sig ner i arbetsrummet som han själv beskriver som tomt på musikinstrument eftersom han har de flesta i replokalen. Men var man än tittar så syns alla möjliga och omöjliga instrument.

Peder Nabo beskriver föreställningen D-moll är ljusgrönt som ett allkonstverk där film, musik och koreografi integreras.

– En projektionsduk täcker både golv och väggar. Det är en soloföreställning så mina medmusikanter är med via film och ibland är det jag själv som är mina medmusikanter på filmen, förklarar Peder Nabo.

I föreställningen ställer han frågorna Vad är musik, var kommer den ifrån och vad betyder den för människan?

– En scen handlar om klarinetten, den är 38 000 år gammal. Det betyder att människor hade skönhetsideal redan för så länge sedan. Det knäckte mig när jag fick reda på det och jag blev väldigt intresserad. Vad är skönhet och hur länge har det funnits? När man tänker på stenåldersmänniskor så ser man framför sig grova personer med klubba. Men för 38 000 år sedan spelades musik, säger Peder Nabo och hans intresse är smittande.

Han har, för att få bekräftat att den fakta han har med i föreställningen är korrekt, skickat manus till författaren Lasse Berg som skrivit Gryning över Kalahari : hur människan blev människa. Han har även intervjuat bland andra Gunnar Valkare som skrivit Varifrån kommer musiken?

– Det finns två falanger. En där man menar att musiken har mycket ringa betydelse för människan och kan anses som en läcker efterrätt som stimulerar vårt belöningssystem. Den andra anser att den musikaliska riten knutit oss människor samman och haft stor betydelse för människans utveckling. Vi har samlats vid elden och fått en social styrka via riten. Jag tror att musiken funnits med människan i alla fall i 70 000 år, säger han och tillägger:

– Jag tror att den första musiken skapades av kvinnor, vaggvisan. Den första uppgiften för musiken är tröst och dess motsats är transen, att den ska få oss i ett tillstånd av trans. Sedan finns alla schatteringar däremellan.

Peder Nabo har skrivit i stort sett all musik i föreställningen och ett genomgående tema är att all musik som finns hör ihop.

– Folk har vandrat från land till land genom århundraden. Dagens techno har klar släktskap med afrikansk folkmusik. Hur svensk folkmusik kan ha en långväga koppling till Indien beskriver jag i en av många scener i föreställningen, säger Peder Nabo.

Vad hoppas du att publiken tar med sig från föreställningen?

– Ika Nord sa när jag jobbade med henne: "Jag gör konst". Jag vill inte ha några diskussioner efteråt. Jag försöker göra scenkonst av min inställning till vad musik är och inget annat. Det kan låta pretentiöst men det är min uppgift och jag tar den på allvar.

Peder Nabo har medverkat i över 80 produktioner sedan han klev in på teatern. Bland annat Den flygande geparden som fick flera prestigefyllda teaterpriser och var startskottet på Byteaterns nationella och internationella genombrott. Bland föreställningarna märks även När valarna försvann, Tillvaratagna effekter, Äventyret Peer Gynt, Hoho, Cocktail och Playback.

Hur kom det sig att du började med musik och teater?

– Jag har hittat på hyss sedan gymnasiet på Stagneliusskolan där vi bland annat slog världsrekord genom att spela blues i 30 timmar. Sedan har jag försökt hitta andra vägar. Jag har inte tyckt att jag är begåvad.

Efter gymnasiet studerade han till inredningsarkitekt i Danmark men musiken ville inte släppa taget om honom.

– Jag hade inga instrument men av någon anledning kom folk och gav mig instrument, en sitar bland annat. När jag kom tillbaka till Kalmar och gick med i Ragnarök tänkte jag att jag bara skulle lira lite efter examen. Nu har vi spelat tillsammans i över 40 år.

Efter några år i Ragnarök fick bandet kontakt med Byteatern.

– När jag hade flyttat hem igen kom människor i färgglada kläder till stan, de liknade inte kalmariter, minns Peder Nabo.

De fyra konstnärerna Ann Granhammar, Bodil Göransson, Anders Lönn och Gunilla Pantzar hade turnerat i landet med teaterskutan S/M Helene men nu beslutat sig för att gå i land i Kalmar och satsa på barnkultur i länet.

– Det var något speciellt med dem och jag drogs till dem. De tyckte att vi i Ragnarök gjorde poetisk musik och ett tag var tre kompositörer från Ragnarök knutna till Byteatern. Det blev jag som stannade kvar.

42 år på samma arbetsplats, hur kommer det sig?

– Jag har varit trogen. Jag har spelat i samma band i alla år och varit tillsammans med samma kvinna. Jag är en trogen person.

Vilka är dina favoritföreställningar genom åren?

– Alla där jag har utvecklats, som Den flygande Geparden, 1985, den blev en smashing hit. Eller När valarna försvann, 1988, som bygger på en skapelseberättelse från Grönland och där vi använde återvunnet material som instrument. Sälarna dör i föreställningen och detta kom sedan att hända på riktigt under vår turné. Legenden hände i verkligheten. Vi var och spelade föreställningen i Indien. Vi spelade ju på skrot men jag minns att en person vi mötte där tog upp det ena skrotbygget efter det andra och frågade "är det här ett typiskt svenskt folkmusikinstrument"?

När Byteatern, 1990, gjorde dockteater av Ibsens Peer Gynt gick det hett till bland publiken.

– Det blev slagsmål om biljetterna när vi spelade Peer Gynt på en teaterfestival i Stockholm. De försökte tränga sig in. Det var en härlig energi.

Vad inspirerar dig?

– Jag är eldfängd. Om någon frågar mig något tar det tre sekunder så kommer jag på något. Min fru håller mig från alla som kommer med förslag för jag kan gå loss på vad som helst. Jag har funderat på varför jag fortsatt och vad jag är bra på och jag tänker att jag har ett innovativt driv i gång. Jag kommer på knäppa grejer jag vill testa. Jag förstår inte de som bara vill göra saker som andra gör. Men jag har aldrig känt ett behov av att vara originell. Jag är intresserad av hur den här låter, säger han och plockar upp ett bamburör från bordet och blåser i det.

– Eller spela på glas, vad som helst. Jag har ett jävla intresse för det som låter. Jag har ingen musikalisk utbildning och läser inte noter utan går mycket på melodi och beat.

Hur komponerar du?

– Jag börjar någonstans bara och så ger det ena det andra. Jag går på impuls. Jag tror att andra kompositörer gör helt på sitt sätt men jag har en tro på att varje berättelse har en inneboende puls och melodi. Det är min uppgift att hitta den och mejsla ut kompositionen. Det svåraste med en komposition är att bryta invanda mönster. Då kan jag till exempel stämma om gitarren för att överraska både fingrar och öron.

Hur har teatern förändrats genom åren?

– På 1970-talet gjorde alla allt och det privata och jobbet gick ihop. Vi byggde scenografi och spelade. Vi är många självlärda, jag har fått fotografera och haft hand om grafiskt material. Det är snart 50 år sedan ett gäng konstskolestudenter startade teatern. Alla var starkt drivande och originella i sitt gestaltande och skapade under årtionden föreställningar som skilde ut sig från vad andra grupper gjorde. Nu är ingen av dessa kvar. Det som var en fri grupp har nu blivit en institution. Det är en stor skillnad.

När hände det?

– Det har varit en lång process där teatern gått från fri grupp till en stor institution, först med det visuella i centrum och nu med texten som det viktiga.

Hur har det varit för dig?

– Jag har alltid försökt förhålla mig kreativt, vilken uppgift jag än får, säger Peder Nabo och nämner danssatsningen mellan 2001 och 2005 som en höjdpunkt i karriären.

– Jag minns att jag spelade in 20 cd-skivor med musik jag gjort under danssatsningen och gav dem till folk jag tyckte gjorde bra grejer. Det var väldigt roligt att ha dansare i rummet och sitta spela, följa deras kroppar och uttrycka det som de uttryckte.

Cd-skivorna som han gav bort förde med sig att han fick göra tre dansföreställningar utanför Byteatern. Chiaroscuro på Aurinko Baletti i Åbo, 2005, Vi är dom på Orionteatern, 2005 och School for fools på Norrdans 2009 och 2016.

– Jag kanske kunde ha satsat på modern dans men jag valde andra vägar.

Ångrar du det?

– Jag vet inte. Man gör vissa val. Jag ångrar lite att jag inte gav mig in i dansvärlden. Det är helt underbart att komponera musik och se folk dansa till den. Jag får ståpäls av det. Jag satsade istället på att släppa en cd-skiva, den tog sju år att göra och kom ut när cd inte var intressant längre.

Han släppte som 60-åring sin solodebut Nattens prinsessa som hyllades av kritiker. Svenska Dagbladets recensent skrev "När han sent omsider solodebuterar med en mycket genomarbetad och stämningsfullt långsam instrumentalmusik - med rent klingande gitarrer i centrum - kan man referera till såväl Ragnarök som spagettivästern, rökig jazzklubb, baleariskt vågskvalp och Fleetwood Macs Albatross"

Peder Nabo lämnar Byteatern när det nya teaterhuset står klart.

Vad ska du göra nu?

– Jag har redan fått jobb utifrån, att komponera musik till Ölands dramatiska teaters uppsättning av en text av Barbro Lindgren. Det är kul att jobba med dem, det finns en glädje och energi hos dem. Allt är så nära, det är inte fem möten per vecka. Efter det jobbet ska jag tvärnita och kanske bygga ett växthus. Jag har källaren full med fönster. Men jag kanske gör en låt istället. Nu kan jag göra vad som helst. Snickra, jobba i jorden, göra det jag har lust med och slippa hetsen. Jag är inne i en eldfängd period inför premiären och jag älskar det, jag jobbar dygnet runt. Men det är också slitigt och alltid en press inför premiär.