Tina Jeppsson: Tina Jeppsson: Äntligen gick ridån upp för scenkonsten igen
För min del dröjde det ända till höstsäsongens början, innan jag äntligen kunde gå på teater igen. Och det var med blandade känslor, måste jag tillstå. Skulle jag verkligen våga livet för scenkonsten? Ja, jag överdriver förstås. Men mitt i glädjeyran kändes det ändå lite oroligt att försöka hålla avstånd i trängseln på Villa Solbacken i Kalmar, när den nya Jeansson-pjäsen, ”Jeanssons får flott besök”, till slut hade premiär.
Lyckan över att åter kunna mötas och uppleva teater, dans och musik tillsammans med andra tog snart överhanden. Det riktigt lyste om både skådespelare och publik överallt på länets scener.
Pandemin har varit förödande för kulturlivet med arbetslöshet, kompetenstapp och minskad mångfald. Men förhoppningsvis har den haft det goda med sig att insikten om kulturens avgörande roll för oss människor har förstärkts, även bland politiker som tidigare betraktat kultursektorn som mindre viktig. Utan kultur, inget öppet, levande och demokratiskt samhälle.
I höstas gick ridåerna på länets scener äntligen upp på riktigt. Och det firades, passande nog, med dans. 2021 blev det året då dansen tog ordentlig fart i Kalmar län, med inte mindre än fyra dansföreställningar. Så applåder till Byteatern Kalmar länsteaters och Riksteatens danssatsning.
Mina favoriter är:
”Memory Lab” – dansgästspelet på Byteatern, som blev en annorlunda, rent fysisk upplevelse. Det var vi i publiken som fick dansa och röra oss tillsammans i det dunkla scenrummet, guidade via hörlurar av koreografen Rani Nair. Jag tror att vi kommer få se mycket mer interaktiv scenkonst i framtiden.
”Dark Water” – koreografen Fredrik Quiñones verk, en hisnande dansshow med förförisk ljussättning, som triggade fantasin och väckte många olika tankar, om flyktingkris, klimatkris och frihetskamp.
Flyktingfrågan var ett återkommande tema i flera av årets gästspel, liksom andra av vår tids akuta samhällsproblem, integration, utanförskap och gängkriminalitet. Här är några exempel:
”Sörjen som blev” – en av årets absoluta höjdpunkter med skådespelaren och regissören Anna Takanen. I sin gripande föreställning gestaltade hon sin släkts öde och berättade om sin pappa, ett av tiotusentals finländska krigsbarn som kom till Sverige på 1940-talet. Allt till Harri Kuusijärvis fenomenala dragspel.
Hon vittnade om att det tar flera generationer innan ett krig går ur en familj, och gav en ny förståelse för hur många flyktingbarn och deras familjer har det idag, i Sverige och i världen.
”Mammorna” – dokumentärpjäsen som bygger på Alexandra Pascalidous uppmärksammade bok var kanske årets viktigaste föreställning, men tydligen alltför skrämmande för många. Det var få som hittat till teatern för att höra mammornas berättelser om de många barn som fallit offer för det dödliga våldet i Sverige.¨
”Danskjävlar” – den färgstarka musikalen, som bygger på verkligheten och visades på Byteatern Kalmar länsteater, handlade om främlingsfientlighet, utanförskap och längtan efter att höra till. Agnes Forstenberg var lysande som tonårstjejen som gjorde allt för att komma bort från det danska gröna-vågen-kollektiv hon mot sin vilja hamnat i.
Agnes Forstenberg ska också ha en eloge för sin idé att ta med sig scenkonsten ut till dem som sällan eller aldrig kan komma till teatern. I ”UT! En lyrisk resa” till naturen bjöd hon på en stämningsfull stund med poesi och musik för de äldre på boenden och träffpunkter runt om i länet.
Riktigt bra feelgood-teater fick vi också uppleva i år, i föreställningen Britt-Marie var här, som bygger på Fredrik Backmans kända roman. I rollen som Britt-Marie visade Marianne Mörck än en gång vilken skicklig skådespelare hon är, då hon stod ensam på scenen på Forum i Oskarshamn och med sitt enastående kroppsspråk väckte liv i ett helt samhälle.
August Strindberg måste också få plats i årets krönika, Han ”återuppstod” än en gång i Agneta Elers Jarlemans kända monolog ”Djävla karl!!!” som visades på Vallens soppteater i Kalmar. I efterdyningarna av metoo klädde skådespelaren Lennart R Svensson åter av kulturmannen Strindberg och blottade människan bakom schablonerna.
Årets dramatiska kulmen stod nog ändå skådespelaren och dragartisten Robert Fux från Kalmar för. Han tog dragkonsten till oanade höjder, även bokstavligt talat. I skuggan av en jättelik soptipp gjorde han glödande och gripande samhällssatir i glittrande glamour-förpackning. Inte oväntat drog han också fullt hus på två föreställningar.
Nu hoppas vi bara på ett ännu ljusare scenkonstår 2022, för både artister, arrangörer och oss i publiken. Förhoppningsvis blir det så, inte minst med tanke på alla de som lär ha fått årets julklapp. Det var ju inte precis oväntat att HUI Research, som ägs av branschorganisationen Svensk Handel, valde just en evenemangsbiljett till årets julklapp.
