När hon äntrar scenen på onsdagskvällen gör hon det i ett led av konserter på mindre orter. ”Den lilla turnén” stannar till på platser som Vara, Norra Unnaryd, Molkom och Lundsbrunn. Och så här, i Bjursnäs bygdegård strax söder om Kalmar. Första gången jag läste om formatet kände jag en malande oro i bröstet. Ett sådant här initiativ kan verkligen bli både en flipp och en flopp. Mycket hänger förstås på vem artisten är, och av allt att döma är Linnea Henriksson helt rätt person för att ro projektet i hamn. Bygdegården var nämligen full till bristningsgränsen.

Människor från hela södra kommunen – och säkerligen längre bortifrån än så – hade vallfärdat dit med picknickkorgar och brassestolar. Innan själva huvudakten bjöd nämligen Molly och Elliot Carsheim på musikunderhållning utomhus, och eftersom vädret var det bästa tänkbara en onsdagskväll i juni valde många att slå sig ner på gräset i ett par timmar. Det fikades och skålades, minglades och småpratades. Folk möttes – alltså verkligen möttes – vilket var fantastiskt fint att se.

Ett annat möte som berörde på djupet var det mellan Linnea Henriksson och hennes publik. Sällan har jag sett en artist så jordad, så ödmjuk och genuin på scen. Mellan låtarna pratade hon fritt och spontant, men ändå så genomtänkt, om allt från mobiler som krossas av bakluckan på bilen till femårsfirandet av samtyckeslagen. Oavsett ämne och sinnesstämning tycktes hon slå an precis rätt ton. Med en imponerande lätthet rörde hon sig från det nattsvartaste mörker (i en rörande prata om vännen som tagit livet av sig) till den mest euforiska lyckan (i att dela en påse cheez cruncherz framför Netflix). Stundtals var det så kul att det påminde om ett standup-framträdande.

Men det var förstås inte det som var kvällens huvudattraktion. Under nästan två timmar levererade Linnea Henriksson låt på låt med nerv, scennärvaro och känsla. För att inte tala om den karaktäristiskt beslöjade rösten. Stundtals är melodierna lite för simpla för att hennes pipa verkligen ska komma till sin rätt – å andra sidan blir effekten desto större när hon väl krämar på. Som i den röjiga, allsångsvänliga mashupen mellan Billie Holiday-klassikern ”All of me” och hennes egna ”Halmstad”, där hon sprang rakt ut i publikhavet och sjöng så att bygdegårdstaket nästan flög av.

Det finns förstås flera ursäkter att ta till för etablerade artister som inte vill spela på landsbygden, men jag tror att flera av dem kom på skam den här kvällen. Linnea Henriksson bevisar inte bara att det går, utan att det också kan bli mycket bättre än en citykonsert. Här finns det utrymme för så mycket hjärta att det nästan brister.

Men som kvällens huvudperson själv sa i ett av sina mellansnack; livet handlar om att våga känna efter. Det är inget att vara rädd för. Flest känslor när man dör vinner.