Frida Lindström: Frida Lindström: ”Att våga drömma är att skapa sin egen verklighet”
Jag drömmer om plankgolv och stuckaturer. Stora, välvda fönster med handblåst glas och pardörrar som gnisslar när man öppnar dem. En kakelugn i vacker mosaik och fria siktlinjer över Kalmars gröna koppartak. Skira gardiner i morgonbris och snickerier som fått lov att åldras, formas av tidens tand.
Jag drömmer om min röda lilla stuga. Att måla den perforerade väggpanelen i gult eller grönt eller rosa och inreda rummen med eklektiska och traditionella möbler som kommer i min väg. Jag vill se ett hem – mitt hem – växa fram organiskt, känna hur det bubblar och spritter i mina händer när idéerna förkroppsligas. Gräsmattan ska jag klippa, rabatterna ska jag rensa och i solnedgången ska jag blicka ut över de öländska vidderna med en skvätt bubbel i en kantstött tekopp.
Jag drömmer om orden. Att äntligen förlösas och lyckas skriva färdigt något av mina påbörjade romanprojekt. Att finna friden, kraften, envisheten. Berättelsen som känns så starkt att den måste ut, även när skrivkrampen slår till och ögonen börjar svida. Mitt inre är stundtals så rikt att det svämmar över, jag måste pränta ner mina tankar innan de flyter iväg. De ska knådas och formas och formuleras och jag ska sitta vid ett robust skrivbord i det varma skenet av en oljelampa när jag gör det.
Jag drömmer om Frankrike. Om den stora resan – den med tåg genom Europa, ut på den franska landsbygden och in i den parisiska elden. Färska baguetter med benen dinglande över Seine, rött vin och en nött bok från antikvariat på en uteservering i Montmartre. Falafel i Le Marais, second hand på kilopris och storslagen konst i ännu storslagnare lokaler.
Jag drömmer om vardagen. Att få laga linsgryta en tisdag och sedan svära mig hela vägen i mål på Mario Kart. Att äta chips och se på Mello, bädda rent med mina julklappslakan och promenera runt Ängö i fleecetröja just när kvällarna börjar bli ljusare men luften fortfarande är sval. Att lyssna på podd när jag diskar, att organisera om i garderoben och att hitta en perfekt vintageklänning för en spottstyver på Stadsmissionen.
Allt det här drömmer jag om, allt det här och mycket mer. Att drömma är inte bara en flykt – det är också att skapa sin egen verklighet. Jag är fullt medveten om att alla mina drömmar inte kommer att slå in. Förmodligen är det bara en bråkdel som gör det. Många av mina framtidsvisioner är inte ens förenliga med varandra – man kan nämligen inte vara lyckligt gift med två barn i ett pampigt hus på landet samtidigt som man gör storstadskarriär och aldrig behöver tänka på någon annan än sig själv.
”Jag vill vara öppen för att saker och ting inte alltid går som man tänkt sig. Faktum är att de nästan aldrig gör det, och då kan det vara bra att ha lite reservdrömmar att plocka fram.”Frida Lindström.
Men det är också lite det som är charmen. Att man kan föreställa sig flera scenarion, och inte hänger upp hela sitt liv på en enda skör tråd. Planer går åt helsike, tillvaron bjuder ständigt på överraskningar av skiftande karaktär och jag vill vara öppen för att saker och ting inte alltid går som man tänkt sig. Faktum är att de nästan aldrig gör det, och då kan det vara bra att ha lite reservdrömmar att plocka fram.
Just nu står jag inför ett nytt år, och att äntra 2022 kändes lite som att köpa en ny kalender. Det var längesedan jag gjorde det nu, men i mitt minne är skoltidens andäktighet kristallklar. Oböjligheten i pärmarna. Den försiktigt knakande bokryggen. Doften av det blanka pappret – frän men ändå mild – och den lena strävheten när jag drog fingertopparna över de vita, blanka sidorna. Ett läsår av oändliga möjligheter. 365 oskrivna blad. Och det var helt upp till mig att fylla dem.
Så är det fortfarande. Jag ska göra mitt bästa för att ta vara på det.
