Björn Gustafson blev Bertilsson med hela svenska folket: ”Vi bodde i Kalmar hela somrarna”

Björn Gustafson – som hunnit bli 86 år gammal – har numera dragit sig tillbaka från skådespelandet. Han och hustrun Gisela tillbringar primärt pandemitiden uppe i familjens vinterbonade fäbodvall i Gästrikland.

Han är inte mycket för offentligheten. Ger i princip inga intervjuer.

– Jag är ganska tråkig av mig. Är inte mycket för umgänge och har inte många kontakter i privatlivet, säger Björn Gustafson.

Men för Barometern-OT gör han ett undantag – när han får höra att det handlar om hans gamla paradroll som studierektor Bertilsson.

– Bertilsson, ja...komiken låg mycket i att han inte hade någon kriminell fallenhet. Han var skärrad hela tiden och var ju rädd så fort han såg en polisbil. När hans kompanjon (Frej Lindqvist) kommer med förslaget att de ska råna en bank slår han ju bakut, det är fullständigt otänkbart. Samtidigt är han uttråkad och börjar så småningom tänka: ”Skulle jag klara att göra det där bankrånet, trots allt?". Det är likartat med att många när de kommer upp lite i ålder plötsligt ska åka Vasaloppet, vandra långt eller segla över Atlanten. Behovet att göra något farligt, att börja leva igen. Bertilsson kvicknar till, får livslust. En kick helt enkelt.

Hur minns du inspelningarna i Kalmar?

– Åh, det var en väldigt rolig tid. Det var långvariga inspelningar och vi var i Kalmar under tre somrar, tror jag. Tanken var ju att det bara skulle bli den här första delen, men det blev så lyckat att det gjordes två delar till (”Dubbelsvindlarna” och "Studierektorns sista strid"), säger Björn Gustafson och fortsätter.

– Vi bodde i Kalmar hela somrarna. Jag hade familjen med mig, det blev som lite semester också. Jag gjorde flera intervjuer i Barometern. Det var nästan alltid samma kvinnliga journalist som intervjuade mig, men jag minns inte vad hon hette.

Desto längre samtalet lider, desto fler minnen poppar upp i den gustafsonska skallen. Han rabblar – med den där omisskännliga, fortfarande spänstigt unga rösten – repliker från tv-serien, drar anekdoter och nästan förvandlas till Bertilsson igen.

– Jag minns en scen där Bertilsson drömmer och skriker ”Enkelstöten!" i sömnen. När frun undrar vad han pratar om säger han: "Enkelstöten? Nej, jag sa ÄNKE-stöten. Jag slog emot armbågen och det gjorde så ont", säger Björn Gustafson teatraliskt och skrattar åt minnena.

För några år sedan kom TV4-serien "Enkelstöten", en remake av "Dubbelstötarna", som också utspelar sig i Kalmar.

Du dök upp i en liten roll i den nya serien – hur var det?

– Det var ju ingen roll, egentligen. De ville nog mest ha med mig som en gimmick, som ett kul eko av den gamla serien, säger Björn Gustafson.

Genom åren har han gjort oräkneliga roller både på teaterscenen och filmduken. Tunga Dramatenroller har blandats oräkneliga farser, filmer och tv-serier. Han var berättarrösten i Alfons Åberg och nådde en ny publik med serier som "En fyra för tre" och "Sjukan".

Mest känd är han nog ändå som Dynamit-Harry i "Jönssonligan" och drängen Alfred i "Emil i Lönneberga". Roller som gjort honom i princip så folkkär man kan bli.

Numera hör han lite dåligt, men är på det stora hela vid god vigör – sina 86 år till trots.

– Jodå, jag är pigg och mår bra. Men man blir ju chockad över hur gammal man är. Jag har aldrig tänkt på sådant tidigare, men nu blir jag ju nästan rädd när jag har födelsedag och ser hur gammal jag blivit.

Det fanns ju bara en tv-kanal på den här tiden. "Dubbelstötarna" och de andra två Bertilsson-serierna lockade mångmiljonpublik. Hur var mottagandet, som du minns det?

– Man får nog säga att vi hade en succé med serierna. Många tyckte om dem och det var fantastiskt roligt. Inte minst för Tomas Arvidssons skull. Jag tyckte så mycket om hans böcker och alla hans roliga uppslag.