Christian Gustafsson: ”De här förväntningarna kan vi ha på IKO i allsvenskan”

Björn Karlsson är bara 35 år, han har bara varit tränare i Alvesta. Ett år i tvåan, ett i ettan – that´s it. När jag frågar runt bland folk som känner Björn är ordet ”hockeyhjärna” det mest frekventa ordet. Att han är hockeysmart, har egna tankar om hur hockey ska spelas. En progressiv, modern tränare, inte är stöpt i en form.

Det är också ett val helt i linje med vad IK Oskarshamn valt under hela 2000-talet. Aldrig har man gått en ”säker” väg, nästan aldrig har man tagit en ”gubbe ur ekorrhjulet”.

Det har varit en helt oerfaren Joakim Fagervall, en grön Daniel Broberg, en målvaktslegendar i Tommy Salo, en oprövad Lasse Ivarsson, en Challe Franzén från juniorled, en Fredrik Söderström från division 1, en omstartande Björn Hellkvist, en kontroversiell Håkan Åhlund, en Martin Filander som kom från assisterandejobb.

Inga givna lösningar, ideliga punkval.

Ibland har det gått sämre, ibland har det gått superbra. Men aldrig har det varit trist eller förutsägbart.

Björn Karlsson är ett val i sann IK-anda. Man går sin egen väg.

Det är klart att det är en chansning, men det hade varit ännu mycket mer chansning att plocka in – för att ta två exempel som nämnts – Joakim Fagervall eller Ante Karlsson.

Utan att han minsta lilla facit på hand är jag förtjust i IK Oskarshamns val av tränare.

• • •

Två månader har gått sedan IKO brakade ur SHL i Husqvarna Garden.

Sedan dess har ett helt lag, en hel tränarstab bytts ut. Två målvakter, två backar och två forwards, är allt som är kvar från SHL. Det är heller inte toppspelarna.

Så, med vilka glasögon ska vi se IKO-bygget när, typ, 85 procent av truppen är färdigsnickrad?

Det är så klart inget HV, Brynäs eller Djurgården, som i stort sett behöll SHL-trupperna, vi ser. IKO är inte ett lag som kommer tippas kliva rakt upp igen. Det är spelare värvade från ECHL (tredjeligan i Nordamerika), Usports (kanadensiska collegeligan), division 1 och allsvenskan.

Jag ser IKO som ett lag med mer potential än självklar klass. Det är också ett helt nytt lag som på kort tid ska smältas samman och hitta sina hierarkier.

Sådant kan ta längre tid än man tror.

• • •

Med det sagt. Det här är ett nybygge jag verkligen gillar på papperet.

Ett lag som känns välscoutat och kittlande. Det är också ett ganska dyrt lag. IKO har en av allsvenskans högsta spelarbudgetar. Omkring 19 miljoner kronor, jämfört med de dryga åtta man hade när man gick upp 2019.

Oscar Alsenfelt har naturligtvis fått chansa en del, men han har – tack vare rätt fet plånka – kunnat chansa relativt säkert och spektakulärt. Det fullkomligen vimlar av explosiv talang.

Min största förtjusning ligger på – vad ska vi kalla det? – nedre delen av laget. I en god värld flyger Weigelt, Nilsson, Karlsson, Westlund, Hawel, Smeds och allt vad de heter och i ett sådant läge kan det här vara ett ruskigt lag.

Lägstanivån, då? Hur vi än vrider på det får den inte vara lägre än mitten av tabellen. Åttondelsfinal – det vill säga komma topp tio – är ett absolut, definitivt minimikrav.

Men jag tycker förväntningarna ska vara avsevärt högre än så. Allsvenskan är bra, men det är egentligen bara Björklöven som gör en extraordinär satsning so far.

Med lite utfall finns alla möjligheter för IKO att utmana om en plats allra högst upp.

En topp sex-placering – som ger direktplats i kvartsfinalerna – tycker jag är en rimligt förväntan vi kan ha på ”nya IKO”.

• • •

Lite mer nördigt dissekerande, då:

Målvaktsparet är på förhand stabilt, inte mer. Backbesättningen på papperet en av seriens allra bästa. Framåt är det mer svårbedömt, det vimlar som sagt av potential och hur spetsvärvningarna (Nybeck, Bradford, Savilahti, Joyaux och en eller två som ännu inte är presenterade) faller ut blir helt avgörande.

IKO fick – på grund av de mycket märkliga kontrakten (hur kunde det ske?) som gällde i både SHL och allsvenskan – betala några riktiga överpriser. Men vänd på det. Om man inte betalat överpris för Niclas Burström (SHL:s bästa back 15/16) och Rasmus Bengtsson (allsvenskans bästa back 20/21), hade de kanske inte spelat i IKO. Jag ser det som två backar som ska – som måste – vara två av seriens bästa.

• • •

På tal om ECHL, East Coast Hockey League. Tredjeligan i Nordamerika efter NHL och AHL. Det är därifrån IKO hämtat tänkta stjärnorna Erik Bradford och Micheal Joyaux.

Det är en liga av divergerande kvalitet. Samtidigt har, inte minst efter KHL:s fall, statusen på ECHL förändrats. AHL är numera en liga med höga löner, där spelare som tidigare drog till Europa kan stanna. AHL är också en ”young mans league”. NHL-klubbarna är inte intresserade av spelare som närmar sig 30. Det är i det ljuset man ska se en värvning som Erik Bradford. Han hade säkert kunnat göra det bra i AHL, men är ointressant eftersom bastat 29. Nu gjorde han 87 poäng på 72 matcher, kom tvåa i poängligan och blev utsedd till hela ligans mest värdefulle spelare.

Vådligt starka papper och en – säkert jättedyr – värvning som IKO kunnat göra även i SHL.

Erik Bradford är en av spelarna som helt enkelt måste falla väl ut.

• • •

Vilket nyförvärv jag har högst förväntningar på?

Zion Nybeck.

Nybeck är en spelare jag aldrig trodde skulle hamna i IKO. 43 poäng i AIK, stämplad som stortalang. Det kändes givet att SHL var nästa steg, att han skulle följa med AIK-tränaren Anton Blomqvist till HV71. Alternativt göra en säsong till i AIK.

Riktig fjäder i hatten-rekrytering. Hade varit en bra IKO-värvning även i SHL.

• • •

Vad återstår att värva in?

Vad det verkar: två offensiva spetsspelare till.

Den ena kan bli Teemu Lepaus, som gjorde braksuccé i Kalmar i fjol och är bästis med Eero Savilahti. En relativt ”säker” värvning i så fall. Lepaus har såväl en 40-poängssäsong i Liiga som en 30-poängsdito i tyska högstaligan under bältet.

Därtill två backar, varav en ska vara ett lån. Kanske något till längre ner.

Sedan är det klappat och klart.

• • •

Till sist.

Oron jag dillade om.

Det finns en sak som bekymrar mig med Oscar Alsenfelts lag och stab.

IK Oskarshamn anno 24/25 är ett lag utan självklara ledare.

Jag gissar att Rasmus Bengtsson – som varit kapten i Tingsryd – blir kapten, egentligen enkom för att han är enda alternativet.

Det saknas helt enkelt naturliga ledare på förhand. Vilka av alla 21-ish-åringar och nyanlända nordamerikaner ska – med ett helt nytt lag, med en oerfaren tränarstab – leda laget när det blåser lite snålt i november? Vilka ska gå i bräschen? Vilka är kulturbärarna?

Björn Karlsson är heller ingen Martin Filander, med naturlig amerikansk presidentkandidat-pondus.

Det behöver nödvändigtvis inte bli ett problem, men det hade kanske inte varit helt dumt att ha, exempelvis, en Johannes Salmonsson, just för att axla ledaregenskapsoket och agera överbryggande kulturbärarvaktpost.