Ska Kalmar län splittras?

Under några kvällar har jag sorterat tidningsurklipp. Ett ämne som återkommer med jämna mellanrum är frågan om regiontillhörighet och framtida indelning. Efter landshövding Sven Lindgrens utspel härom veckan är frågan återigen högaktuell. Han uttryckte då att norra Kalmar län borde höra till Östergötland, medan södra länet skulle fördjupa sitt samarbete med Kronoberg och Blekinge.

Det är i sig förvånande att statens främste representant i länet föreslår en tudelning av det revir han är satt att förvalta. Kanhända är det ett sätt att få ett ord med i laget innan landshövdingskollegan Mats Svegfors har sagt sitt i Ansvarsutredningen. Kanske är det en testballong, initierad av statsmakten, vars huvudsakliga intresse knappast är att skapa självständiga och livskraftiga regioner som motvikt till centralmakten.

Vimmerby är sedan järnåldern ett viktigt handelscentrum för ett stort område i norra Småland och södra Östergötland. Som en av Sveriges äldsta städer var dess handel så stark att Gustav Vasa drog in stadsrättigheterna till förmån för Kalmar, där han bättre kunde kontrollera intäkterna. Karl IX skänkte stadsrättigheterna åter till Vimmerby år 1604. Det historiska misstaget har dock inte förmått minska vimmerbybornas misstänksamhet gentemot residensstaden Kalmar och de offentliga institutioner som har sitt säte där.

Frågan är dock om det skulle gynna Vimmerby och Västervik att tillhöra Östergötlands län. Avigsidorna med att tillhöra ett läns utkanter skulle inte bli mindre om vi skulle lämna Kalmar län och istället haka på Östergötland. Våra grannkommuner i södra Östergötland har inte direkt varit översvallande över sitt läns regionalpolitik. Inget säger att östgötarna skulle omhulda nyannekterade småländska utposter mer än de som sedan urminnes tider tillhört det egna landskapet.

Under tre år har jag själv utgjort en del av den borgerliga landstingsmajoriteten. Uppvuxen i Oskarshamn och Kalmar och sedan arton år bosatt i Vimmerby har jag känt ansvar för att medverka till beslut som gynnar länet som helhet och inte utarmar någon av dess delar. Den borgerliga majoriteten har värnat om Västerviks och Oskarshamns sjukhus fortlevnad, samtidigt som östgötarna lade ned BB i Motala och stängde akutmottagningarna i Norrköping och Motala. I Kalmar län stoppade vi stängningen av distriktssköterskemottagningar på de mindre orterna, när man i många andra län centraliserat mottagningarna till större vårdcentraler. I den landstingsplan som antogs i juni 2005 beslutade vi att utreda möjligheten att återöppna röntgen i Borgholm och utrusta den med digital utrustning, lik den redan väl fungerande i Vimmerby. Ungefär samtidigt stängde den östgötska landstingsledningen den likaledes väl fungerande röntgenavdelningen i Kisa.

I Kalmar läns landsting har vi stått emot centraliseringssträvandena. Vi vill att hela länet ska ha förutsättningar att leva, utan att centralisera alla viktiga funktioner till residensstaden. Och Kalmar län har visat stor livskraft, trots en rad företagsnedläggningar, svag skattekraft, landets näst äldsta befolkning och negativ befolkningsutveckling. Det ekonomiska resultatet för landstinget år 2005 är ett resultat av svåra politiska avvägningar och tjänstemäns och personals hårda arbete. Vid jämförelse med andra landsting står sig vårdens kvalitet och väntetiderna väl i Kalmar län.

Detta har möjliggjorts genom lokalt förankrade politiker, som vet att väljarna kommer att utkräva ansvar för deras sätt att förvalta förtroendet och som därför bemödat sig om att hitta godtagbara lösningar för länet som helhet.

Den möjligheten finns inte i statligt styrd verksamhet. Statens taktik har vi sett allt för många prov på de senaste åren: Domstolarna har centraliserats till Kalmar, så att brottsoffer, misstänkta, domare och advokater tvingas åka länet runt. Försäkringskassan försvinner från inlandet och centraliseras till kuststäderna. Polismyndigheten centraliseras så att det kan ta timmar att få en polis till en brottsplats och många brott läggs ned utan utredning.

Möjligheten att utkräva ansvar är en grundläggande demokratisk rättighet. Med allt för stora regioner minskar avståndet mellan befolkning och folkvalda. Detta är viktigt att hålla i minnet vid diskussioner kring framtida regionindelning. Min slutsats är att vi bör värna om det självbestämmande vi har, men samtidigt fördjupa samarbetet med våra grannlän för att skapa en stark sydostregion.

Gudrun Brunegård