När ska storstäderna restaureras?
Detta är ett lagförslag som Sveriges regering, med landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) i spetsen, lyckades stoppa för någon månad sedan. Då påtalade den svenska regeringen konsekvenserna av lagförslaget för andra länder vilket gjorde att ärendet aldrig togs upp, då det stod klart att det saknades en tillräcklig majoritet av länder som tyckte lagförslaget var bra.
Men nu har den miljöpartistiske klimatministern i Österrike självsvåldigt, utan stöd från sin egen regering, beslutat att hon skulle rösta ja till förslaget. Detta ledde till att ärendet åter kom upp på dagordningen och lagen riskerar nu att bli verklighet i Sverige. En regeringskris håller på att bryta ut i Österrike och förbundskanslern har meddelat att man avser överklaga ledamotens omröstningsmandat till EU-domstol.
Detta kaos och odemokratiska agerande – att en lag antas i strid mot folkviljan i länderna – hyllas av vissa. Som Liberalernas Karin Karlsbro och Miljöpartiets Pär Holmgren. De anser uppenbarligen att tvångssocialisering är välkommet – så länge det kommer från EU, åtminstone. När den siste jordbrukaren tvingats lägga ned på grund av EU:s regelraseri hoppas jag att de självmant ställer sig sist i brödkön.
Innehållet i NRL är ännu ett exempel på hur EU tar fram lagstiftning om att inskränka eller tvångssocialisera andras privata egendom utan någon som helst konsekvensanalys.
Risken är också överhängande att svenska myndigheter, i vanlig ordning, övertolkar EU:s intentioner och överimplementerar lagstiftning som minerar marken under hårt arbetande, hederliga skogs- och jordbrukare. Mest förkastligt av allt i denna sörja är att en miljöminister i Österrike saboterar förutsättningarna lokalt i Sverige, dessutom i strid med sin egen regering.
”Det är också märkligt hur det alltid är människor som bor i betongstäder som beslutar om hur naturtillståndet ska se ut i andras livsmiljöer.”Carl-Wiktor Svensson (KD)
Den österrikiske miljöpartistens agerande sätter hela EU-samarbetet i gungning. Hennes agerande är inte värdigt vare sig en nationell eller internationell rättsstat. Agerandet riskerar också att öka polariseringen både inom och utom länderna i EU. Om detta är ny praxis skulle det resultera i att beslut kan tas av enskilda ministrar i strid med vad respektive EU-land tycker – en klar maktkoncentration där frågor som berör alla länder i EU kan bli avhängiga enskilda ministrars tycke.
Det är också märkligt hur det alltid är människor som bor i betongstäder som beslutar om hur naturtillståndet ska se ut i andras livsmiljöer. Det hörs aldrig krav från jordbrukare i Småland om att restaurera Stockholm till ”ursprungligt skick”. Varför inte leva som ni lär? Riv alla byggnader nyare än 50 år, plantera skog på Gärdet, låt vargar vandra fritt på Djurgården, etablera skarvkolonier på Riddarholmen – det är uppenbarligen vad liberaler och miljöpartister – med socialdemokraternas goda minne – eftersträvar. Så varsågoda och ta steget!
Vissa inskränkningar får man räkna med som markägare. Skogsvårdslagen är ett rimligt exempel – miljöbalken ett orimligt. Men alla dessa lagstiftningar som nu kommer från EU riskerar Sveriges konkurrenskraft, miljö och välfärd.
Kaoset kring NRL är ett klockrent exempel på varför EU inte ska ha skogsfrågorna på sitt bord och att påstådd progressivitet i sammanhanget riskerar bli en stor börda för såväl den enskilde som för nationer med viktiga naturtillgångar.
EU måste backa kring dessa frågor – fler beslut om den svenska skogen måste tas vid markägares köksbord än vid EU:s mötesbord.
Carl-Wiktor Svensson (KD)
Ledamot i Sveriges Miljömålsberedning
