Linnéuniversitetets vetenskapsfientliga utlysning förtjänar underkänt
Av ett universitet med ambitionen att göra juridiken till ett starkt utbildnings- och forskningsfält förväntas en vilja att attrahera många rättsvetenskapligt högt meriterade sökande och att därför tillämpa breda utlysningar. I stället har universitetet här uppställt krav på en behörighet som rimligen endast kan sikta på en enda, redan identifierad sökande. Akademiska ”skonummerutlysningar” av detta slag är i sig ett oskick men tyvärr inget ovanligt.
Genom den aktuella utlysningen har Linnéuniversitetet dock gått ännu längre i sin iver att utesluta andra sökande och till den änden uppfunnit en ny lärarkategori, ”lektor på yrkesmässig grund”. Är detta alls lagligt är det mycket olämpligt.
”Av omsorg särskilt om yngre rättsvetare som doktorerat men inte fått fast anställning kan jag därmed inte stillatigande se hur Linnéuniversitetet vränger på högskoleförordningen för att utesluta dem från att ens vara behöriga att prövas för anställning.”Eric Bylander, professor i processrätt vid Uppsala universitet.
Egennyttan upphöjs ofta till principfrågor när det gäller akademiska tjänstetillsättningar. Därför bör det understrykas att jag inte skriver detta av personligt intresse. Jag trivs utmärkt som fast anställd på Linnés eget lärosäte. Just därför tar jag till orda – jag kan ta risken att göra det. De fasta akademiska anställningarna inom rättsvetenskapen är få och de med inriktning mot straff- och processrätt, som den aktuella, ännu färre. Av omsorg särskilt om yngre rättsvetare som doktorerat men inte fått fast anställning kan jag därmed inte stillatigande se hur Linnéuniversitetet vränger på högskoleförordningen för att utesluta dem från att ens vara behöriga att prövas för anställning.
Mångårig erfarenhet som ”lägst senior åklagare” utgör enligt utlysningen ett behörighetskrav. Andra åklagare göre sig icke besvär, än mindre andra juristkategorier. Högskoleförordningens behörighetsgrund ”avlagt doktorsexamen eller har motsvarande vetenskaplig kompetens” lyser med sin frånvaro. Att ett universitet inte ens anger vetenskaplig kompetens som meriterande för en anställning som lektor (alltså inte lärarkategorin adjunkt) är uppseendeväckande.
Genom att däremot ange meriteringsgrunderna mångårig erfarenhet av undervisning i professionsutbildning, gärna för poliser och erfarenhet av arbete vid Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum och/eller tillsynsavdelning överträder utlysningen den akademiska anständighetens gräns.
Då Linnéuniversitetet avser utveckla rättsvetenskap som huvudområde kommer även arbetsuppgifter inom detta att bli aktuella, anges också i utlysningen, vars ensidiga betoning på ”yrkeserfarenhet förvärvad utanför högskolesektorn” därmed bli närmast obegriplig. I universitetets egen anställningsordning uttalas klokt: ”För att vara en framgångsrik aktör inom forskning, utbildning och samverkan är det betydelsefullt att forskningsanknytningen av grundutbildningen stärks genom ökad vetenskaplig skicklighet hos lärarna och huvudprincipen ska vara att anställa disputerade lärare.”
Genom sin vetenskapsfientliga utlysning har Linnéuniversitetet omöjliggjort en prövning av om det vid en bedömning av konkreta, konkurrerande sökande finns anledning att här frångå den angivna huvudprincipen.
Utlysningen förtjänar underkänt. Gör om och gör rätt är mitt välmenta råd.
Eric Bylander, professor i processrätt vid Uppsala universitet.
