”Kommunen bästa huvudmannen för våra skolor”

Kritik mot Försäkringskassan, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen och hur en hel del andra statliga verksamheter sköter sina uppdrag borde i sig tala för att ett förstatligande inte är någon universallösning på skolans problem. Tvärtom skulle det skapa nya problem. Exempelvis skulle mängder av mindre skolor på landsbygden läggas ner och bygder förlora attraktionskraft.

Staten har i bidragssystemen till kommunerna visat hur liten man tycker att en skola får vara. Tidningen Dagens Samhälle skrev för en tid sedan att utjämningssystemet utgår från att ingen skola har mindre än 80 elever. Om skolan har färre och det leder till att kostnaderna blir högre, då får den enskilda kommunen ta detta helt ur egen ficka. Detta är statens syn på de mindre skolorna och tydligare än så kan det väl knappast bli. Ett förstatligande av skolan är liktydigt med nerlagda skolor!

I Kalmar kommun råder det politisk samsyn om att behålla alla skolor. Vi har förvisso inte så många småskolor, men de finns. De tre minsta finns i Södermöre kommundel; den till ytan största och mest glesbefolkade delen av kommunen. Tvärskogsskolan som är en F till åk 3-skola har 38 elever och skulle med ett statligt huvudmannaskap sannolikt få slå igen ganska omgående. Halltorpsskolan har idag 89 elever och klarar sig med en inte överväldigande marginal. Pårydsskolan har idag 103 elever och läget kan tyckas vara ganska säkert.

Då skall man dock ha i åtanke att mellanstadieeleverna från Tvärskog går i Påryd. Hur skulle Tvärskogsföräldrarna med en på ”hemmaplan” nerlagd skola och med det fria skolvalet välja att placera sina barn? Redan vid skolstarten skulle sannolikt med hänsyn till arbetsmarknad Ljungbyholmsskolan och dess fritidshem vara ett lockande alternativ. Detta kan vara ett allvarligt hot mot Pårydsskolan.

Skolan i byn är något som är djupt förankrat i folksjälen. I den ovan nämnda artikeln utpekas Rättvik som en kommun som enligt statens sätt att se på saken har ”onödigt” många skolor. En skolpolitiker där uttalar: ”byskolor är mer än bara skolor. De är dna”. För några år sedan läste jag en intervju med skidskyttedrottningen Magdalena Forsberg. Hon hade då övertagit en släktgård någonstans i Norrland. Magdalena var småbarnsförälder och fick frågan om familjen tänkte flytta till gården. Det hon svarade var att det hade man tänkt, men nu hade man fått höra att det fanns planer på att lägga ner byns skola, så man hade tänkt om. Ett talande exempel på hur viktig en skola är för en bygds utveckling och för att locka barnfamiljer.

Mindre skolor har något högre kostnader än de större. Det är inte orimligt att statsbidragen kompenserar för detta. Totalt sett plockar landsbygdsområden säkert mindre av de samlade skatteintäkterna än vad de större orterna gör. Även inom vår egen kommun kan det finnas anledning att fundera på om vi fördelar resurser på ett rimligt, utvecklande och rättvist sätt.

Det saknas förvisso inte problem i den svenska skolan. Problemen är dock inte att vi har ett kommunalt huvudmannaskap. Det är inte heller att vi har för många små skolor. Ett statligt huvudmannaskap löser inga problem med segregation i storstädernas utanförskapsområden. Det ger inte heller fler lärare. Den bästa modellen är att kommunerna med sin närvaro i stadsdel och bygd och med närhet till verksamheten får fortsätt förtroende och ansvar. Det handlar om att inte bara se skolan som skola, utan att se skolan i ett större sammanhang. Staten har all möjlighet att ”göra sitt” genom rättvisa statsbidrag och den tillsynsorganisation man har.

Ingemar Einarsson (C), kommunalråd