I tystnaden och ensamheten kan vi växa inifrån
Den skapas i ögonblicket och att torgföra gemenskap i Svenska kyrkan är att bära falskt vittnesbörd. Dessvärre! Och skulle det verkligen i alla församlingar finnas präster och diakoner ”som man kan samtala med om livets stora och små frågor”? Det tror jag inte ett ögonblick av det enkla skälet, att det är sant. Det finns många präster och diakoner jag för egen del undviker att försöka samtala om livsfrågor med. Å andra sidan finns det också präster och diakoner man kan samtala med. Men påståendet var ”alla församlingar”!
Märkligt är det väl också att i biskopens uppräkning av sammanhang är det ”körer, ungdomsgrupper, sommarcaféer och mycket mer” som ”pilgrimsvandringar, utflykter” – och så kommer det: ”eller gudstjänster”. Den som läser sin bibel har nog svårt att hitta sommarcaféer där. Körer och utflykter (missionsresor) finns det, men främst av allt finns det gudstjänster. Det är ju gudstjänsterna som är själva grejen. Men att ta sig in i en församling kan vara svårt. Det är väl bara att medge. Särskilt om man kommer ensam.
En klok regel är att pröva genom att gå till en kyrka tre söndagar i rad, följa med i gudstjänstordning och psalmbok, lyssna på det som sägs samt kolla om någon är välkomnande vid kyrkkaffet, det vill säga säger något. Om prästen under tre söndagar sagt något klokt kan man be om ett samtal. Annars kan man gå sin väg. Det finns församlingar om vilka vi sanningsenligt säger: ”Dom tycker inte om oss!”
”De som 'känner sig ensamma' kanske just då håller på att missa den livskraft som finns i ensamheten.”Dag Sandahl
”Ta kontakt med någon vi inte brukar prata med”, var biskopsrådet som gavs. Då kan man ju pröva att göra som Ylva Eggehorn på 1970-talet: hon delade en Coca-Cola med Jesus vid köksbordet. Eftersom Jesus lovade att vara med alla dagar, är detta ingen dum hållning. Det är inte heller dumt att se ensamhet som möjlighet (fråga dem som längtar efter ensamhetens möjligheter, trötta småbarnsföräldrar till exempel). I tystnaden och ensamheten kan vi växa inifrån. De som ”känner sig ensamma” kanske just då håller på att missa den livskraft som finns i ensamheten. Det är här själen, mitt ”själv”, kan samla ihop sig. Det sker i sommarens ledighet mer i ensamheten på balkongen eller vid köksbordet än i kyrkliga sommarcaféer. Tro mig.
Skulle någon få för sig att i ensamheten be Herrens bön, säg att den tar 26 sekunder att be, att 1 miljard kristna ber bönen varje dygn och att dygnets timmar då ska fördelas. Hur många ber med mig också när jag känner mig ensam? Ta fram miniräknaren och räkna ut hur många som samtidigt ber med mig! Ensam är jag inte. Diskutera förresten siffran vid kyrkkaffet!
Får någon för sig att läsa den första kyrkohistorien, Apostlagärningarna, möter en mängd människor och dramer. De är vårt sammanhang. Den som läst kanske vill prata med en präst. Då är det inte en anonym jourhavande präst utan en präst lokalt, en ”Soul Friend” vi talar om. Med själavänner kan vi tala väsentligheter, inte med präster som enligt reglementet ska hålla sig anonyma i telefon!
I korthet: jag tycker Fredrik Modéus tramsar med sitt existentiella inlägg. Så var det sagt.
Dag Sandahl, medlem i Svenska kyrkan och trött på vår pratsamma kyrkliga överhet.
