Besvikelsernas museum

Därför var glädjen stor när det så blev. Tyvärr övergick glädjen så småningom i besvikelse, då den nya ledningen för museet mer och mer ensidigt inriktade sig på så kallade installationer och videokonst. Ibland intetsägande, ibland till och med frånstötande.

Som följd har medlemsantalet i konstföreningen halverats och besökssiffrorna sjunkit oroväckande. Här ringer en larmklocka, som museichefen tydligen inte hör.

På årsmötet 2010 var vi flera som tog upp problemen. Då hade det varit tillfälle för museichefen att svara på alla frågor.

Är museichefen rädd för en öppen diskussion med konstföreningens medlemmar, som han vet kan och vet en hel del om konst och hur man driver en verksamhet framåt och inte bakåt?

Att i en intervju i Barometern nedlåtande tala om att man som ledare av konstmuseet har ett pedagogiskt problem med sin publik är kanske inte det mest passande, när man samtidigt agerar så att både intresserad publik och medlemmar försvinner.

Att dessutom uttala att man vill få folk att förstå att "det numera görs jätteintressanta utställningar här i Kalmar" tyder sannerligen inte på någon större respekt för andras uppfattningar.

Vem styr egentligen konstmuseet och dess utställningar numera?

Jag har suttit i konstföreningens styrelse tidigare, då hade vi intressanta diskussioner om föreslagna utställningar, om ekonomi och om dessa skulle intressera vår publik.

Utställningarna var mestadels välbesökta. När man nu vandrar runt på vårt nya museum är salarna kusligt tomma, ibland gapar även väggarna tomma.

Jag instämmer i Tomas Arvidssons uppmaning att snarast tillsätta en haverikommission, för att rädda det som räddas kan.

Vi behöver ett bra fungerande konstmuseum i Kalmar, ett museum, som lockar till sig besökare. Det har vi tyvärr inte nu.

Ulla Ferbas