Eva Bergquist Andersson: ”Jag kände mig som en blandning av Mr Bean, Papphammar och Marilyn Manson där jag nu satt med Ramlösa Citron droppande från luggen”

”Tyst avdelning” är ett slags kupé där man bland annat inte ska föra något samtal, ha hörlurar kopplade till dator eller mobil och ha ringsignalen på telefonen avstängd.

Inte helt fel, tänkte jag och sjönk ner i sätet i kupén som var fullsatt med dödstysta resenärer. Genast började mina problem. Det visade sig att just det säte jag satt i tydligen var färdigt för skroten. Så fort jag rörde en muskel knarrade och knakade det så högt att alla i hela kupén surt stirrade på mig, som avbröt rörelsen som om jag just brutit ryggen, i skräck för att knarrandet skulle fortsätta.

”Det blir nog bättre när tåget börjar rulla”, tänkte jag och väntade på att Kalmar central skulle försvinna i fjärran, vilket skedde fyra minuter efter utsatt tid. Att sitta som om man brutit ryggen utan att våga röra sig i fyra minuter är ganska ansträngande. Inte vågade jag klaga på sätet till konduktören heller eftersom man ju inte ska prata mer än nödvändigt på den här typen av plats.

Dock lade jag märke till att det gick att röra överkroppen utan att sätet gav ljud ifrån sig, och plockade efter en timme fram ett äpple. Tyvärr hade jag valt fel färdkost. Ett bett på ett äpple i en tyst avdelning låter ungefär lika högt som att köra med en Formel 1-bil genom en kyrka där nattvarden pågår, vilket även mina medresenärer verkade tycka att döma av deras blickar. Jag tuggade äppelbiten, vilket ekade högt i kupén och lade försiktigt ner äpplet igen i handväskan trots att jag insåg att det skulle kladda ner allt annat jag hade där. Att prassla med någon plastpåse att lägga det i hade varit förenligt med livsfara.

En halvtimme förflöt. Tystnaden låg som ett tuggummi över kupén och jag bestämde mig för att ta fram en stickning.

Denna idé visade sig vara en större felbedömning än SVT:s första prognos under valvakan. Varenda rörelse med stickorna lät som pistolskott, och efter att ha tappat tre maskor i rena förskräckelsen lade jag ner handarbetet och ägnade mig åt att håglöst stirra ut genom fönstret i cirka åtta mil. Snart började jag tycka att jag andades rosslande och att mina leder knakade när jag rörde mig. Övriga resenärer var tysta som vaxdockor, vilket de eventuellt var med tanke på hur konstigt det är att ett gäng människor kan åka tåg i tre och en halv timma utan att ge något ljud ifrån sig. Men så fick de anledning att vrida på sina huvuden och glo aggressivt på mig igen.

Detta på grund av en incident i samband med att jag öppnade en flaska kolsyrat vatten. Ni kan inte ana hur högt det låter i en tyst avdelning på ett tåg när vattnet sprutar över hela sätet inklusive mig själv. Jag kände mig som en blandning av Mr Bean, Papphammar och Marilyn Manson där jag nu satt med Ramlösa Citron droppande från luggen.

Till slut var jag så paranoid att jag började googla om vad som kunde hända om man förde för mycket liv i så kallad ”tyst avdelning”. Det verkade inte som om man kunde bli avslängd, men däremot fanns en artikel om ett ungt par på ett tåg mellan Århus och Köpenhamn som hade mördats 2012 när de pratat för högt i en ”stilla kupé” vilket fick mig att börja hicka, en inte så bra reflex när man inte ska höras alls. Som väl var upptäckte jag snart att artikeln publicerats i något slags dansk version av Grönköpings Veckoblad och följaktligen inte var sann.

Men något annat, som tyvärr är sant dök upp i mobilen. Där stod att SJ har döpt om ”tyst avdelning” till ett mer passande namn.

Det fick mig att strunta i alla regler och skratta högt, där jag satt, stressad till vansinnets gräns och snuvad på den avkopplande resa jag sett fram mot.

Det nya namnet är ”2 Klass Lugn”.