Persbrandt: ”Det är så nattsvart att det ofrivilligt blir väldigt komiskt”
Den som inte sett honom i en Dramatenpjäs eller påkostad Hollywoodproduktion har förmodligen full koll på hans karaktär Gunvald Larsson i långkörardeckaren Beck.
Oavsett kulturell preferens är Mikael Persbrandt ett namn på allas läppar. Den 8 november kommer han till Kalmar med August Strindberg-pjäsen Dödsdansen som han spelar i tillsammans med Lena Endre och Thomas Hanzon. I höst turnerar de med succéuppsättningen, som har satts upp i omgångar sedan 2014. Det innebär att skådespelarna haft pjäsen i sitt medvetande i fem års tid – och fått chansen att långsamt växa in i sina roller.
– Det är en mästerlig text att åldras med. Jag tyckte nog att jag kände mig lite ung när vi hade premiär, men nu börjar det bli mycket bättre. Ryttmästaren som jag gestaltar kan lika gärna vara där jag är nu, säger Mikael Persbrandt.
Pjäsen handlar om Persbrandts artillerikapten Edgar och hans hustru, skådespelerskan Alice. Deras äktenskap har för längesedan gått på grund och de bevakar varandra likt fångvaktare på den lilla, isolerade skärgårdsö där de bor. En dag kommer en släkting från Amerika på besök. Plötsligt bryts dödläget mellan makarna och tjugofem års bitterhet släpas fram i ljuset.
Men allt är inte bara mörker. Trots pjäsens tunga innehåll har uppsättningen i flera recensioner blivit omskriven som humoristisk.
– När man återberättar en mörk passage ur sitt eget liv kan det bli en av de största komedierna. Och det är samma sak med sådana här texter, det är så nattsvart att det ofrivilligt blir väldigt komiskt emellanåt. Svärtan i våra liv kan sett ur en annan synvinkel vara hilarious. Skrattet ligger nära sorgen och gråten. Jag har alltid tyckt att det här är en av Strindbergs mest komiska tragedier.
Inför varje roll han tar sig an försöker Mikael Persbrandt hitta likheter mellan sig själv och sin karaktär. Vad har de gemensamt? Var korsas deras vägar? Med ryttmästaren Edgar genomgick han samma process, och fann beröringspunkter både i de ljusa och mörka delarna av sin personlighet.
– I det här fallet kan jag hitta flera saker som jag kan känna...väldigt mycket kärlek och ömkan inför. Jag kan känna igen ett tonfall eller ett förhållningssätt i en relation – eller på det hela taget förmågan att emellanåt tycka att man är både i centrum och att det är väldigt synd om en. Det finns mycket att skratta åt men också mycket att tänka kring. Han är en otroligt fånig figur. Jag har hamnat med de här förfärligt töntiga, idiotiska männen, och de finns ju. Så ska de tydligen gestaltas av mig, då. Och det gör jag med stor emfas.
Mikael Persbrandt tilltalades av Dödsdansen som pjäs långt innan han tog sig an rollen som artillerikaptenen. Det är något med dialogen, något med den tankeväckande historien som han tror får publiken att prata med varandra runt middagsbordet efter att de sett pjäsen.
– Så är det med alla bra pjäser, de skulle inte vara klassiker om det inte gick att känna igen sig i dem. Bra dramatik bygger på igenkänning, på att vi ska få se en reflektion av oss själva – eller åtminstone skärvor av oss själva – där uppe på scenen.
Och den grundläggande magin tackar han inte sig själv och sina medspelare för – utan August Strindberg.
– Strindberg var, till skillnad från Ibsen som verkade under samma tid, en punkrockare. Där Ibsen behövde 25 sidor för att förklara en relation har Strindberg satt tonen efter fyra repliker.
Vad många inte vet är att Mikael Persbrandt inte bara är skådespelare, utan också konstnär. Årets besökare på Ölands skördefest hade möjlighet att se några av hans målningar på Ibanez Art i Stora Frö, men i egenskap av skådespelare är det första gången han besöker regionen.
– Jag kan bara kort konstatera att det ska bli en stor glädje att komma till det vackra Kalmar och lira för publiken där. Det är en jävla bra uppsättning vi har att komma med, jag hoppas att publiken i Kalmar ska tycka det också.
