Thaiboxaren reste sig – nu kan han leka med sönerna igen

Joakim Anrep Nordin tävlade på hög nivå i thaiboxning i många år, både nationellt och internationellt och när han var som bäst var han trea i Sverige.

– Det var det enda som fanns, det jag brann för. Jag har nog thaiboxningen att tacka för mycket. Den kom in i mitt liv när det var lite skakigt och stökigt, när jag drog mig till fel saker och platser och det var för mycket festande. Min bästa vän tvingade ned mig till klubben och så testade jag och sedan blev boxningen mitt liv.

Men en morgon för fyra år sedan vaknade thaiboxaren från Kalmar med brinnande smärta i kroppen och oförmögen att ta sig upp ur sängen.

Efter en lång tid av ovisshet och en omfattande utredning konstaterades det att han hade drabbats av Spondylopati, en reumatisk sjukdom som påverkar lederna i kroppen men främst i ryggen.

– Det var en chock att få det beskedet. Min mamma hade precis gått bort i cancer då så tankarna snurrade, säger han.

Sjukdomen gjorde att han fick lära sig allt på nytt igen.

– Jag fick lära mig gå igen. När det var som sämst kunde jag inte hålla i kaffekoppen.

För småbarnspappan vars liv bestått av thaiboxning var sjukdomen ett hårt slag.

– Det var sänkande för självbilden att gå från aktiv idrottare på relativt hög nivå till att inte kunna göra något själv.

Mitt i det mörka försökte han hitta en strimma av ljus.

– Mitt mål var att fungera normalt igen, att kunna arbeta och att kunna leka med min son. Jag har alltid haft mentaliteten att aldrig ge upp. Det har jag hört sedan jag var liten. Min mamma och morbror flydde från Sydamerika under diktaturtiden och då blir man stark, så jag tror att mentaliteten kommer därifrån.

Sakta men säkert började han komma tillbaka till ett normalt liv.

– Det var väldigt tufft och det tog tid, men jag ville göra det omöjliga möjligt.

Att träna thaiboxning igen fungerade men slet hårt på kroppen och istället försökte han komma på någon annan idrottslig utmaning som kunde sätta hans kropp på prov.

Svaret blev Ironman.

– Jag började träna inför det 2022 och skulle startat 2023. Jag körde på och det kändes bra.

På sitt Instagramkonto skrev han en kväll att han äntligen var tillbaka efter en tung sjukdomstid.

Dagen efter, under en lugn löprunda, tog allt stopp.

– Jag hade sprungit 17 kilometer och från ett steg till det andra var det som om något exploderade i bröstet. Jag trodde först att det var en hjärtinfarkt för jag förstod att det var illa och ångesten kom från ingenstans.

Han lyckades stapplande ta sig hem och föll ihop på toaletten innan ambulansen kom.

– Jag trodde att nu kommer jag att dö. Min mamma gick bort väldigt snabbt och det var ett trauma för mig, så det var mycket ångest.

Det visade sig att Joakim hade fått hjärtmuskelinflammation. Vad som orsakade den vet han fortfarande inte.

– Jag var inte sjuk när jag tränade, men min reumatiska sjukdom ökar risken för hjärtsjukdomar. Jag hade tränat mycket så det kunde också ha berott på överträning.

Han fick sex månaders träningsförbud av läkaren och han minns glädjen, och rädslan, när han efter ett halvår började träna igen.

– Det var svårt att hitta den rätta känslan för jag hade mycket hjärnspöken. Jag tog ut min cykel och bara rullade lite, men jag blev nojig och kände mig rädd. Jag hade mycket fantomkänslor i bröstet och hade ont och kände stickningar, men jag kunde inte avgöra om det var hjärnan som spelade mig spratt eller vad det var, för jag visste ju inte hur det skulle kännas.

Rädslan var en känsla han inte tidigare varit bekant med när det gällde idrottandet.

– Jag hade klarat mig i många år inom thaiboxningen som är en fruktansvärt hård sport och hade duckat för allvarliga skador, men nu fick jag en otrolig rädsla för att något skulle hända igen.

Ganska snabbt insåg Joakim att han inte skulle kunna göra Ironman 2023 som det var tänkt utan han fick flytta fram sin start till 2024. Han tog också hjälp av coacherna Jonas Colting och Jojje Borssén (Colting Borssén) för att lägga upp sin träning på bästa sätt.

– Jag saknade struktur och verktyg och jag kände att jag måste ha en plan som var genomförbar och hållbar och därför tog jag hjälp av Jonas Colting.

Med hjälp av ett tränings- och kostschema från sin coach lärde han sig att lyssna på kroppen för att klara av den stora utmaningen.

Den 17 augusti förverkligades till slut drömmen om Ironman när han efter 14 timmar och 25 minuter gick i mål på Stortorget i Kalmar.

– Jag bröt tån vid uppgången från simningen och ena knät krånglade under cyklingen, men jag var så taggad. Det var tufft och jag slet mig igenom löpningen, men kroppen klarar mer än man tror. Det handlar mer om att kriga med sig själv.

Vad hinner man tänka under så lång tid som det tar att göra en Ironman?

– Allt mellan himmel och jord. Jag gick från extrem glädje till tvivel, irritation och ilska. Jag tror att jag kände allt den dagen, ha, ha.

För Joakim betyder all träning mer än bara en tävling och en medalj – med hjälp av träningen kan han idag hålla sin reumatiska sjukdom i schack.

– Den påverkar mig av och till i vardagen. Jag tar sprutor var fjortonde dag som bromsmedicinen och det i kombination med att jag får vara frisk och kan träna gör att jag mår bra. Blir jag sjuk däremot kommer smärtan direkt i knäna och fingrarna. Träning är nummer ett av medicinerna, sprutorna nummer två.

Thaiboxningshandskarna har han lagt på hyllan, numera är det triathlonträning som gäller för Joakim.

– Thaiboxningen sa jag farväl till när det här blev verklighet, men den kommer alltid att finnas där. Apex IF är en bra förening och det är där jag har mina bästa vänner.

Idag kan han jobba och träna som vanligt, men viktigast av allt är att han kan leka med sexåriga sonen Matheo igen.

– Den största drivkraften till att bli frisk var att kunna lyfta min son. Att inte kunna det var det som gjorde ondast när jag blev sjuk. Matheo har gått från att se mig bli hämtad med ambulans till att vara med mig på mållinjen på Ironman, säger han och blir märkbart rörd.

Dessutom har familjen precis utökats med sonen Milan som kom till världen knappt två veckor efter Ironman.

– Det känns overkligt och helt fantastiskt att Matheo har fått ett syskon som han längtat så mycket efter och glädjen att han äntligen är här!