Eva Bergquist Andersson: ”Snart vet jag inte vad man ska äta utan att skämmas”

– Titta här vilken fantastisk uppfinning, tjoade hon och rotade fram en grådaskig trasa ur en av kökslådorna.

Det brukar gå till sådär när jag hälsar på E. Hon är den mest miljömedvetna person jag hört talas om och då ingår Greta Thunberg i detta omdöme.

Förutom att cykla miltals om dagen till sitt jobb, vägra att flyga, använda något slags bivax i stället för plastfolie, helt rata plastkassar och odla ekologiskt i trädgården, väver hon i princip alla textilier som behövs i ett normalt liv på någon av sina tre vävstolar som står uppställda i hennes mysiga lilla hus.

Bland annat producerar hon metervis av hemvävda disktrasor och skurtrasor som hon dessutom strör omkring sig till sina vänner. Jag kan inte förmå mig att använda de fina konstverken att skura golv eller torka kladd med, vilket hon surt muttrar om när hon ser mina plastdisktrasor hänga över kranen och hennes tras-alster användas som duk på finbordet.

Det hon nu slet upp ur kökslådan tog priset hittills vad gäller hennes miljöengagemang: kaffefilter vävda av lin, som man kan återanvända i evighet.

Jag fasar för den dagen hon tar fel i tvätthögen och brygger kaffe åt mig genom några gamla trosor.

Å andra sidan funkar det säkert också, bara hon har tagit dem ur högen med tvättat och inte den andra om man säger så.

Eftersom hon ligger så långt före mig i miljöengagemang är det alltid roligt att diskutera detta brännheta ämne med henne. Vi skakar på våra huvuden åt varandras extremism (hon tycker att jag är extrem miljöbov när jag exempelvis använder plastbunkar till lunchlåda och inte dito av glas) och jag fnissar när hon gör sitt eget tigerbalsam. Och så tar vi lite te till och konstaterar att det varje dag uppstår en ny sorts skam.

Det finns ju redan flygskam, lupinskam, avokadoskam och tusen andra skämsgrejor att vältra sig i. Sedan har vi det här med mat-skam rent allmänt. Snart vet jag inte vad man ska äta utan att skämmas.

Där är jag redan är hårt ansatt av döttrar med vegan- och vegeteriantendenser. Men jag tycker att de missat det här med att äta efter årstid och inte minst efter var man befinner sig i världen. Därför beslutade jag att laga mat av gammalt snitt och köpte några hederliga svartrötter för att verka lite mera hemvävd, om uttrycket ursäktas. Svartrot kallas även fattigmanssparris och hade sin storhetstid i Sverige på 1800-talet men är numera bortglömd, om nu någon undrar.

När döttrarna fick syn på svartrötterna på diskbänken inträffade omedelbart vad man brukar kalla ”dålig stämning” i köket.

– Vad är det där för konstig Alv-mat? Svartrot, låter ju helskumt.Har du skickat efter dem från nån Sagan-om-ringen-sajt? undrade en av de mest militanta vegetarianerna.

Jag förklarade att det är mitt sätt att bidra till att vi äter mer miljövänlig mat som hör hemma i vårt lands trädgårds-fauna i stället för att tillaga rätter med influgna grönsaker från andra sidan världsklotet. Dottern blängde misstänksamt. När hon sedan avsmakade resultatet blev det annat ljud i skällan. Svartrotsgratäng fick godkänt och därmed har jag gjort mitt för ett tag vad gäller naturliga och miljövänliga ingredienser i matlagningen, känner jag.

Svamp är ju också naturligt, men i år finns det onaturligt lite av den varan i de skogar som jag brukar knata omkring i. Men jag läste nyligen om ett knep för den som vill skryta med stora svampskördar på sociala medier; lägg de tre-fyra kantareller du eventuellt hittat, på en spegel och fotografera därefter.

Hokus pokus; Det ut att vara minst dubbelt så mycket. Jag insåg direkt att det också är för självförtroendet; ser du tjock ut i spegeln, kom ihåg att det bara är en illusion.

I verkligheten är du bara hälften så rultig. Ta en sked svartrot till, Bilbo.