Vidöppen tidskapsel i poetisk textilkonst

Frida Peterson är en berättare. I textil undersöker hon sin verklighet. Hur det en gång var och vad som skett under ett halvår som fältkonstnär i Virserum. Hur minnen från 1970-talets flickrum och 2000-talets gympasal har påverkat hennes syn på tid och arv.

Hon är konsthantverkare med en konstnärs blick på verkligheten. I textil skapar hon scener kring känslor och minnen.

I utställningen "Bang, bang - jag söker sammanhang" i konsthallen i Virserum, som pågår till och med den 30 augusti, har hon fördjupat sig i det textila arvet.

Virserum är borta men har under ett halvår blivit hemma. Ett par mil bort, i Mörlunda, arbetade en gång Frida Petersons farfar som dräng och i vävstugan i Virserum har hon mött en av sin farmors tidigaste vänner.

– Vävstugan har gett mig inspiration och på kvällarna har jag i en liten stuga långt från centrum med en hund som sällskap, quiltat, broderat och sytt. Det har varit ett sätt att lära känna kvinnors textila arbete, att lyfta värdet av handens arv.

Frida Petersons konstnärskap bottnar både i tradition och nytänkande. Hon väljer ofta de gamla kända teknikerna och utnyttjar sitt kunnande i berättelser som handlar om hennes eget liv.

– Jag målade och tecknade mycket som barn, men tänkte aldrig på att bli konstnär. Jag hade ingen aning om vad jag ville syssla med.

Tankarna hamnade i dagboken. Dikter och funderingar kring att växa upp i början av 1990-talet i Berga i Kalmar. Och om att gå på Novaskolan i mitten av 2000-talet.

– Jag upptäckte textil av en tillfällighet. Visserligen har jag vuxit upp med en textilintresserad mamma och med mormors och morfars ryabonader från 1970-talet på väggarna. Ändå blev jag förvånad över den lust som textil väckte.

Hon ler åt ett minne.

– Min första uppgift på Löftadalens folkhögskola var att tova en hatt. Den blev så misslyckad. Det blev ingen hatt. Det blev en kruka.

Hon skrattar.

Så kan friheten i okunskapen bli upptakt till ett konstnärskap. Och ge lusten att fortsätta.

– När jag började på Konstfack kände jag mig osäker. Jag var inte van att analysera och sätta ord på mitt konstnärskap men efter åren på Löftadalens och Östra Grevie folkhögskolor kunde jag de textila teknikerna. Det gav en viss säkerhet.

Konstfacktiden blev en vandring i barndomens landskap. Kandidatprojektet en berättelsen om flickrummet och gympasalen.

Försiktigt blottar hon hur det var att vara barn och nästan vuxen på 2000-talet. En berättelse om flickrummets avskildhet och gympasalen kroppslighet.

– I mitt examensarbete på Konstfack sökte jag svar på vad som händer när vi går från barn till tonåring och sedan till vuxen. Vad betyder det att först vara flicka och sedan plötsligt bli tjej.

– Jag tycker inte om att skriva, därför arbetar jag med vävning och broderi. Trådar, händelser, tankar, spår och människor vävs samman.

Tankarna blir textila berättelser - lekfulla, allvarliga och lågmälda utsnitt ur tiden. Frida Peterson ser sig inte som konstnär. Hon är konsthantverkare med textil inriktning. Det är ett viktigt ställningstagande. Det ger frihet i skapandet.

– Från början ville jag egentligen bara måla men det kändes för pretentiöst. Att måla betyder att bedömas utifrån vad som är bra eller dåligt. I det textila finns en frihet, en möjlighet för mig att utvecklas i fred.

– Jag kan experimentera, men det finns också en bundenhet i mitt textila material. En matematik. Och ett kulturell arv.

Under halvåret i Virserum som fältkonstnär har Frida Peterson utvecklat och fördjupat sig i det som är basen i hennes konsthantverk.

Arvet.

– Jag tänker mycket på hur jag påverkas av arvet, hur alla påverkas av de människor som tidigare levt på en plats. Och kanske också av frågan kring vad som sker på våra vardagliga platser. Förändras något i Novaskolans gympasal när en ny kull ungar dyker upp?

– I Virserum finns också tidslagren. I husen och i landskapet ser jag historien. För många år sedan var det andra människor som lämnade spår här. Nu är jag en del av samma arv och sammanhang.

Allt det vill hon berätta i sina textila verk.

Misslyckandet med tovningen blev en lyckad ingång till konsthantverksutbildningen. En öppning att i textil få berätta om flickrummet och om gymnastiksalen i Nova. Och om erfarenheterna från Virserum.

– I gympasalen fanns alla gamla redskap. De stod kvar år efter år. Men barnkullar var ständigt nya. Har arvet efter alla som hoppat över plinten med den mjuka mockatoppen påverkat mig?

Frida Petersons konstnärliga process startar med en känsla, ett minne, en bok eller en film som skapar associationer till egna minnen.

– På Konstfack fick jag lära mig att sätta ord på mina tankar. Nu kan jag lämna orden och skapa mina berättelser i textil. Jag behöver inte längre använda orden.

Drivkraften är lusten att undersöka och upptäcka.

– Hela min process handlar om mitt eget förhållande till materialet textil. I textil finns inga begränsningar.

För mig är orden så mycket fattigare än nålen, tråden, tyget.