Det är en vanlig lördag i mitten av 1980-talet. Klockan har precis slagit halv nio och Magnus ”Plutten” Svensson anländer till Hotell Amigo för att inleda kvällens arbetsinsats i diskjockeybåset. Egentligen ligger han i lumpen nere i Karlskrona, men vid det här laget har han kommit på att han för 400 kronor kan få någon annan att ta över hans vaktpass om helgerna. Det är en fantastisk deal – den summan har han tjänat in redan efter några timmar vid dansgolvet.

Den småländska vintern ligger som en mörk säckväv över Emmaboda och luften är kylig. Han kliver in på hotellet, packar upp sin skivsamling och drar igång en vinyl som får ligga och tugga ett tag. Än så länge är det glest med folk, det finns ingen anledning att stå fjättrad vid skivspelaren. Men Magnus Svensson vet vad som väntar.

Strax efter klockan 22 rullar nämligen det så kallade Bodegatåget in till Emmaboda station. Mängder av dans- och nöjessugna människor från Nybro, Kalmar och ännu längre bort kliver av på perrongen och snabbt bildas en kö utanför det maffiga, spanskinfluerade hotellet. Eller Bodegan, som det kallas i folkmun.

Lagom till att de första, långväga gästerna släpps in är det dags för Magnus Svenssons manöver. Han vet precis vad som ska göras. I takt med att besökarna blir fler smyger han ut bakvägen och tar sig in på källarplan genom en nödutgång. När han funnit sig till rätta i det nya båset startar rökmaskinerna, och hela våningen fylls med tjock, vit rök. Samtidigt hissas taket – alltså ovanvåningens dansgolv – upp i luften. Det väller upp rök i lokalen, och precis då drar Magnus Svensson igång den obligatoriska partystartaren: ”Peace” – en engelskspråkig version av Imperiets dunderhit ”Fred”. Trappan ner till källaren fylls med folk. Nu kan festen börja.

– På juldagen och långfredagen, eller egentligen varje kväll, var det största problemet när du var tvungen att gå på toaletten, berättar Magnus, som numera heter Moberg i efternamn.

Han förklarar:

– Då fick du lägga på en tolvtummare som kanske höll på i fem minuter. Men det var så fullt med folk att det tog två minuter bara att ta sig till toaletten, och två minuter tillbaka. Ibland stod man inne på toaletten och hörde att fan, nu är den inne på sista låten. Då var det bara att börja springa och skrika ”ursäkta, ursäkta”. Sedan gick man upp och körde sista rycket.

Det är alltid livat på dansgolvet. Musiken dunkar, hjärtan sätts i brand – eller går i kras. Vilka av de som träffas ikväll kommer att gå vidare tillsammans? Kommer de att flytta ihop, bilda familjer? Det finns också en särskild lockelse i att bara stå utanför i kylan. Vissa nöjer sig med det, för där händer det mycket, och ibland blir det slagsmål. När många människor träffas kan det slå gnistor – på gott och ont.

Magnus Moberg vet, för han har i stort sett vuxit upp på Hotell Amigo. Under uppväxten arbetade hans mamma där, och mellan det tidiga 1980-talet och det tidiga 2000-talet gjorde han nästan allt man kan tänkas göra på ett hotell – han var diskplockare, diskare, bartender och nattportier. Och inte minst spelade han skivor på nattklubben.

Men vad är egentligen Hotell Amigo för ett ställe? Hur hamnade en spansk bodega med massvis av neonskyltar mitt i den småländska skogen? För ett antal generationer Emmabodabor är detta en invand självklarhet, men det finns många andra som inte känner till den spektakulära historien.

FRÅN MJÖLKBAR TILL VATTENHÅL

Året är 1963. Sven-Eric Svensson, även kallad Sven på Baren eller Bar-Svensson, har några år tidigare köpt Linnelundsfastigheterna på Järnvägsgatan och öppnat en så kallad mjölkbar på adressen. Här serveras mjölkdrycker, glass och enklare husmanskost till hungriga gäster. Tidigare drev han Ritz bar och konditori på Nygatan i Emmaboda, så att öppna Mjölkbaren var ett ganska naturligt steg. Men Sven på Baren är ingen vanlig man. Nu är det än en gång dags att gå vidare – och han har stora planer.

Charterboomen har tagit Sverige med storm. Det allra hetaste du kan göra på semestern i början av 1960-talet är att spendera en vecka med sol och bad på ett hotellkomplex i södra Europa. Sven-Eric Svensson är inte sen på bollen. Han tar över Hotell Brazilia med tillhörande konditori Brazil på charterorten Las Palmas på Gran Canaria och planerar för en stor bodega med traditionell, spansk arkitektur. Men hälsan sätter käppar i hjulet. Han drabbas av kärlkramp och planerna förverkligas inte.

Familjen flyttar hem till Sverige igen, och där står han – med färdiga ritningar och en brinnande entreprenöranda som bara väntar på att få möta världen.

Så han gör det mest självklara. Han tar de färdiga ritningarna och bygger ut sin lilla mjölkbar till just det stora hotell- och restaurangkomplex som skulle ha stått på Gran Canaria. Las Palmas, Emmaboda – är det egentligen så noga? 1970 byter verksamheten namn till Hotell Amigo och premiärdansen äger rum redan innan övervåningen ens är färdigbyggd.

Där och då inleds en era som kommer att förändra Emmabodabygden för alltid. Under flera decennier är Hotell Amigo en samlingsplats och ett vattenhål – inte bara för ortsborna, utan för unga människor från hela sydöstra Småland. Busslaster och ”Bodegatåg” med danssugna besökare rullar in på helgerna, och succén är ett faktum.

– Sven var en riktig affärsman, och ruggigt auktoritär. Men hade du honom som vän så hade du en vän, om man säger så. Han var stenhård och körde sitt race, och var inte någon du trampade på tårna. Han kunde komma in och säga ”du spelar åt helvete för högt, pojkjävel”, innan jag knappt startat musiken, skrattar Magnus Moberg.

SVEN PÅ BARENS BRAVADER

Sven-Eric Svensson var verkligen en ”self made man”. 1920 föds han i Blekinge och växer sedan upp i en stor familj under knappa förhållanden. Han blir sedermera fiskare och jobbar inom jordbruket på stora gårdar. Under andra världskriget är han med om att hjälpa judiska flyktingar till Sverige. De hämtas med fiskebåtar på internationellt vatten utanför Hanöbukten under dramatiska omständigheter.

Han kommer till Emmaboda tillsammans med hustrun Aina Svensson, och med tiden får paret fem barn; Dan, Maj, Bengt, Sten och Niklas. 1988 ger han på Barometerns förlag ut sin första roman; ”Stenvinsten”. Den följs av ”Vinstenen” och ”En kränkt svensk mans försvar”. Böckerna är inte uttalat självbiografiska, så det är inte alldeles enkelt att utläsa vilka delar som direkt anspelar på hans eget liv. När de är aktuella finns de att köpa runt om i Emmaboda – och givetvis också på hotellet.

– Han hade 110 procent självförtroende och tyckte även att han var en stor konstnär. Han skrev böcker och var inne i alla möjliga svängar. Som gammal sjöman brukade han berätta om när de blev torpederade i kriget och han flöt i land på en järnspis, säger Magnus Moberg.

Sven-Eric Svensson driver Hotell Amigo fram till 1981, då hans fyra söner tar över. Han är dock fortsatt involverad i verksamheten i stort sett fram till sin död. Hustrun går bort 2000 och Sven-Eric Svensson 2009, men historien om hotellet och dess dynamiske grundare finns väl dokumenterad både i tidningens eget arkiv och i minnesbanken hos otaliga Emmabodabor. Han var en man som väckte känslor – och om han levt i dag skulle han ha varit precis 100 år gammal.

ETT LJUS I MÖRKRET

En av många aspekter med Amigo är dess många neon- och ljusskyltar. Hur självklara, och därmed avgörande, de är för Emmabodas identitet blev tydligt när hotellet gick i konkurs för några år sedan och skyltarna släcktes ner. Något dominerande försvann från centrum och många kände sig vilsna, men rätt som det var tändes de igen för snart två år sedan – och ordningen var återställd.

Journalisten Agneta Gustavsson, som är reporter i SVT-klippet ovan, har intresserat sig särskilt för Emmabodas neonskyltar. De var många en gång i tiden och specialintresserade besökte Emmaboda just för skyltarna. Nu är de inte lika många som förr, men en hel del av dem har tagits till vara av föreningen Vinterbadarna på festivalområdet i Rasslebygd där Emmabodafestivalen tidigare arrangerades.

– Jag har sett ritningarna till Amigoskyltarna i Jönköpings stadsarkiv, liksom ritningarna till Hotell Lindens skyltar. Trots att Emmaboda ligger i Glasriket och neonrör helt enkelt är glasrör som böjts i formationer är skyltarna inte tillverkade här utan i Jönköping, där en av landets få neontillverkare höll till, nämligen företaget ITAB. Skyltarna beställdes av Emmaboda hotell och bar 1974. Man förstår verkligen innebörden av begreppen hantverk och yrkeskunnande och det är mycket komplicerat att i neonrör skriva Hotell Amigo, säger Agneta Gustavsson.

POOLSPELNINGAR PÅ PLEXIGLAS

Levande musik är en viktig komponent på Amigo under många år, kanske med viss koncentration till 1980-talet. Minst en gång i månaden står ett aktuellt band på scen, oftast i källaren, och Emmabodabor pratar än idag om akter som Noice, Lustans Lakejer, Tomas Ledin, Eddie Meduza och Anders F. Rönnblom. Även lokala rockband gjorde stor lycka – Midvinter från Vissefjärda/Emmaboda, exempelvis, där ingen mindre än diskjockeyn Magnus Moberg stod för sången.

Någon som minns hotellets musikaliska glansdagar med värme, detaljrikedom och berättarglädje är Niklas Augustsson, Vissefjärda. Han var sångare i Bodegans husband The Presidents när det begav sig.

– Vi hade verkligen jättekul. Vi började på Amigo 1988–89 och det blev väldigt många spelningar där. Vi spelade oftast på hemvändardagarna, exempelvis på juldagen, och då kom alla i sina julklappsskjortor som man inte hade hunnit stryka och ibland satt nålarna kvar, säger han med ett skratt.

Uppställningen är på den tiden, förutom Augustsson, Jan Johansson (numera Sköld) på gitarr, Uno Andersson på bas, Per Karlsson (numera Fehling) på saxofon och Rikard Hermansson på trummor. Sedermera lämnar Niklas Augustsson över mikrofonen till Stina Areschoug, och därefter kommer Björn Magnusson in på klaviatur och trumpet. Magnusson har, för övrigt, dessförinnan arbetat som dj på Amigo.

Bandet har sina musikaliska rötter i ungdomsstorbandet Ebban Big Band. Jo, de kan spela på riktigt, så de kan välja och vraka bland mer eller mindre aktuella hits.

– Vi spelade bara covers, kända låtar som många kunde. Vi ville få igång publiken, så låtar av Creedence Clearwater Revival var säkra kort – ”Proud Mary”, givetvis. Vi spelade däremot inte aktuell topplistemusik, utan klassiska låtar. Det kunde bli ett fasligt röj ibland.

The Presidents spelar på flera ställen inne på Hotell Amigo, men särskilt uppseendeväckande är det när bandet står på en plexiglasskiva i den nuvarande restaurangdelen. Nedanför dem ligger nämligen hotellets pool. Det känns förstås riskabelt till en början, även om det i Emmaboda, via Emmaboda Glas, ”Glasverket”, redan var välkänt att plexi kunde bära nästan hur mycket som helst.

– Det var lite nervöst i början, men Dan och Sten Svensson hoppade på skivan och visade att den höll, säger Niklas Augustsson.

Något många alltjämt minns är att det även var ett folknöje att stå utanför Bodegan. Ibland räckte det.

– När man inte hade lust att gå in stod man utanför någon timme. Det var alltid mycket folk där och det hände alltid något, minns Niklas Augustsson.

Även diskjockeyn Magnus Moberg minns de riskabla spelningarna ovanför poolen – som under Sven på Barens tid dessutom är öppen för såväl nyktra som onyktra besökare under danskvällarna.

– Du kunde låna badbyxor på plats och hoppa i. Inga olyckor hände, men försök få igenom det med länsstyrelsen idag, säger han.

EN MÖTESPLATS SOM GJORT SKILLNAD

Att Hotell Amigo gjort djupa avtryck i många människors liv råder det ingen tvekan om. Två av dem är Leni och Peter Lagerqvist. De gick i samma gymnasieklass på Åkrahällskolan i Nybro. Han är kär från första dagen, men det dröjer till årskurs tre innan de blir tillsammans. Nu har de varit ett par i 33 år, och för dem har hotellet löpt som en röd tråd genom hela livet.

– Jag friade till Leni på Bodegan juldagen 1992, men den första frågan ställde jag egentligen till min kompis Rikard Hermansson. Jag undrade om han ville vara min marskalk på bröllopet.

När han ställer frågan till kamraten hör Leni vad han säger.

– Jag sade: ”Va, ska vi gifta oss?”, säger Leni.

– ”Ja, jag tänkte det”, sade jag, fyller Peter i.

Den kvällen spelar förstås husbandet The Presidents på hotellet – vilket även är fallet under Lenis möhippa på Amigo i april året därpå.

– Det var ett beachparty med sand på golvet och jag gick runt i bikini och serverade glass, minns hon.

Vigseln den 17 april 1993 hålls i Vissefjärda kyrka, och paret säger ja till varandra till tonerna av ”Älska mig för den jag är” framförd av Peters syster Nina Lagerqvist . Från Vissefjärda åker de sedan i en gammal svart Mercedes till, just det, Hotell Amigo.

Vi träffar paret i restaurangen där bröllopsfesten hölls. Leni plockar fram ett tjockt album fyllt med fotografier och andra minnen. Här finns allt från bröllopet nogsamt dokumenterat. Kock är Dan Svensson och till förrätt serveras ansjovisfräs på krutong, till huvudrätt blir det fläskfilé med murkelsås och som avslutning hemgjord ostkaka med grädde och sylt. Naturligtvis finns det även en pampig bröllopstårta i fyra plan från Konditori Fenix.

Det visar sig att även under bröllopsfesten är det The Presidents – med marskalken Rikard Hermansson på trummor – som står för musikunderhållningen.

– Presidents var det perfekta festbandet. De spelade bland annat ”Jag vill vara din Margareta” och ”Tunna skivor”, berättar Peter.

Han minns Hotell Amigo som en viktig samlingsplats för traktens unga.

– Det var ju dit man gick i ungdomen. Det var fotboll i EIS och Bodegan som gällde. Det var verkligen roligt här och man längtade hit.

KOMMUNBRÅK OCH ONT BLOD

Det finns dock aspekter av Sven-Eric Svenssons entreprenörskap som inte är alldeles populära hos myndigheterna vid den här tiden. Bland annat vägrar han upprätta kollektivavtal för sina anställda – något som får den socialdemokratiska kommunledningen, understödd av fackföreningsrörelsen, att bojkotta hotellet. Istället förlägger de alla sina sammankomster till konkurrerande Hotell Linden, som dessutom ägs av kommunen själv i slutet av 1970-talet och in på 1980-talet.

Osund konkurrens? Ja, så uppfattades det av Svensson och av flera med honom.

Anita Jonsson (S) var kommunalråd i Emmaboda kommun mellan 1977 och 1989, och minns väl turbulensen ifråga om kollektivavtal på Amigo.

– Kommunen tog över Hotell Linden och det väckte en del ont blod. Vårt engagemang överklagades, för det fanns frågetecken kring om kommunen kunde driva ett hotell. Vi vann och vår tanke med det var att det behövdes ett hotell för näringslivets skull. Företagen anlitade till största del Linden och vi tog över hotellet för att gå näringslivet till mötes. Hotell Amigo hade en annan profil och var mer inriktat mot turism och ungdomar. Hotell Linden var mer traditionellt, säger Anita Jonsson.

Sven-Eric Svensson köper dock inte en sådan förklaring. När diskussionens vågor skummar på toppen erbjuder sig Svensson via en stor annons i Barometern att köpa Hotell Linden; enligt uppgift för vad han har i byxfickan – det vill säga en krona.

STÄNDIG KAMP MOT ”ETABLISSEMANGET”

En annan och alltjämt aktiv profil inom Socialdemokraterna – Stig-Ove Andersson – minns väl konflikten kring kollektivavtalet.

– Konflikten var ganska stark, får man säga. Kommunen subventionerade Hotell Linden och förlade mycket aktiviteter dit och det reagerade Sven-Eric Svensson på. Han motsatte sig kollektivavtal, för jag uppfattade att han ville ha hotellet som en familjeangelägenhet. Det gjorde att fackförbunden sade blankt nej till att förlägga något till Amigo, säger Stig-Ove Andersson.

Fackliga företrädare vill inte ens äta lunch i hotellets restaurang.

– Det här höll i sig in på 2000-talet. Jag minns att Socialdemokraterna förlade en stor konferens till Emmaboda. Då var Amigo det enda hotellet i samhället, men all övernattning förlades till Nybro. Fackförbunden hade en lista på företag som inte hade kollektivavtal och Amigo var ett av dem.

När Barometern talar med tidigare anställda på hotellet framhålls det ofta att villkoren ändå var bra. Att avtalen formellt inte kallades för kollektivavtal ska inte ha påverkat anställningstryggheten, lönen eller arbetsmiljön. Samma sak hävdar Sven-Eric Svensson under den pågående konflikten.

Även diskjockeyn Magnus Moberg minns Sven-Eric Svenssons ständiga kamp mot kommunen och ”etablissemanget”.

– Han slogs emot många och överlevde. Jag tyckte att han gjorde det på rätt sätt. Vem var det som stod som segrare till slut? Han köpte ju Hotell Linden sedan.

Vad gäller Sven-Eric Svenssons sätt att ta hand om personalen har han inte heller något att invända.

– Han tänkte på och var givmild mot sin personal, precis som sönerna var när de tog över. Men han hade byggt upp en slags myt runt vem han var, så när du kom dit första gången hade du hört så mycket att du var rädd för honom redan när du kom. Det var ord och inga visor med den karln.

SKUGGA AV SIN FORNA GLANS

Så, hur ser det ut på Hotell Amigo i dag? Vad händer i de anrika lokalerna? Barometern beger sig till hotellet för att träffa den nuvarande ägaren Ali Mobiny, som tog över rodret i början av 2019 sedan den tidigare ägaren Faroy AB gått i konkurs.

Luften är fuktig och himlen så grå som den bara kan vara i slutet av november. Trots att klockan snart slår 10.00 känns det som att solen inte orkat kravla sig över horisonten den här dagen, och Emmaboda badar i ett vemodigt dis.

Vi slår oss ner i en soffgrupp i foajén. På ytan ser verksamheten ut att fungera som vanligt, men faktum är att förändringens vindar blåser innanför Amigos väggar. Hotellet har gått med förlust under en längre tid, förklarar Ali Mobiny, och nu är förhoppningen att någon annan ska vilja ta sig an det. Därför har han lagt ut hotellet till försäljning.

– När vi kom hit till Emmaboda hade vi enormt mycket planer, men vi har inte kommit någonstans. Det beror inte på oss, utan det är yttre faktorer som har påverkat, säger han.

Han medger att pandemin haft en viss negativ inverkan på verksamheten, men menar att merparten av problemen fanns redan innan. Och när han tog över hotellet 2019 var det egentligen aldrig meningen att han skulle driva det själv.

– Min tanke var att arrendera ut hotellet. Vi skulle renovera lite grann först på grund av att det fanns mycket skador, och sedan skulle vi arrendera ut. Men jag träffade en kille som hade mycket energi och som sa ”vi sätter i gång”. Vi hade massa energi.

SER ÄNNU POTENTIALEN

Han tar med oss på en rundtur på de 6 000 kvadratmeter som hela verksamheten utgör. I dag är endast en bråkdel i bruk, men under Amigos storhetstid bubblade hela huset av liv och rörelse. Restaurangen är den del av huset som de flesta Emmabodabor är mest bekanta med. Här varvas murrig inredning med stora, ljusa fönster och överallt fastnar blicken på något av de många uppstoppade djuren. Totalt finns här 450 sittplatser, men just nu är inte alla serveringsytor öppna.

Vi fortsätter in genom en låst dörr, och kommer ut bakom baren i det som tidigare utgjorde själva hjärtat i bodegan. Ali Mobiny trycker på en knapp bakom disken och plötsligt börjar dansgolvet att hissas mot taket. Det är uppenbart att vi befinner oss i den del av Bodegan där Magnus Moberg brukade spela sina skivor under 1980-talet. Man kan nästan känna doften av rökmaskinen och höra tonerna av Imperiets ”Peace” bubbla upp ur källaren. Men det är bara inbillning och rummet förblir tyst.

Med viss försiktighet tar vi trappan, som för närvarande saknar räcken, en våning ner. Det var här nere som de flesta konserterna ägde rum under Amigos storhetstid.

Att lokalen lämpar sig väl för stora tillställningar råder det inga tvivel om, även om den i dagsläget är ganska sliten.

Ali Mobinys nyckelknippa skramlar varje gång han öppnar en ny dörr. Till sist kliver vi in i ett stort, underjordiskt poolrum med takfönster – rätt upp i restaurangen. Med andra ord går det att kika ner i det blå samtidigt som man sitter och äter middag, och vi förstår att det var där uppe som The Presidents brukade stå och spela. Just nu är poolen dock tömd och övergiven.

– Min tanke var att bygga om ena delen av poolen till jacuzzier. Där borta skulle det vara motionssim, och här skulle man bada jacuzzi, säger Ali Mobiny och pekar.

Trots att han för längesedan givit upp sina planer glittrar det ännu lite extra i ögonen när han talar om hotellets potential.

– Byggnaden är jättefin och kommer fungera bra om rätt personer driver verksamheten. Man ska ha kunskap själv och inte vara beroende av att hämta den utifrån. Jag vet att en familj drev hotellet i många år. En familj är det som fungerar. Då kan man driva det själv med bara två–tre anställda. En familj skulle fungera under vilken pandemi som helst.

Framtiden är ett oskrivet blad, men klart är att Amigo och dess verksamheter har satt mycket djupa spår. Det händer allt som oftast att personer, oftast i mer eller mindre hög medelålder, önskar sig ett folkliv som när Bodegan var hetare än lava och pulsen hamrade och hjärtan brann.

Fast samhället är kanske inte sådant längre. Det har kommit andra saker som engagerar, men en reflektion som vi ändå gör är, att vart vi än vänder oss kommer vi alltid att vilja möta andra människor. Och den viljan har kanske aldrig varit så stark som nu – under brinnande pandemi – när vi ska samexistera på behörigt avstånd och inget hellre vill än att mötas.

FOTNOT: Familjen Svensson har avböjt medverkan i Barometerns reportage.