Oron genomsyrar både innehållet och stilen i Nike Åkerbergs debut

Nike Åkerbergs debut handlar om att ha vuxit upp i en dysfunktionell familj, med en mamma som aldrig själv blivit vuxen, och försöka bli fri från sitt arv.

Det är en roman som dryper av oro. Av oro, ångest, hypokondri, ätstörningar, tvångstankar. Det är i själva verket den psykiska ohälsan som är berättelsens huvudkaraktär, som de mänskliga däggdjuren får underordna sig. Det är också en roman där dessa tillstånd först och främst gestaltas, istället för att analyseras och beskrivas. Samtidigt är det just en bok om ett tillstånd, snarare än en historia med någon tydlig framåtrörelse.

Clementines psykiska ohälsa antar också en effektiv, fysisk form i Nike Åkerbergs enkla och nerviga prosa, där de många upprepningarna får åtminstone mig att associera till olika former av tvångshandlingar. Hennes skenbart naiva stil punkteras då och då alldeles lagom mycket för att läsaren ska förstå att det finns ett annat, djupare lager därunder.

”Däggdjur” ger också ett antal välriktade nålstick åt både Försäkringskassan, sjukvården och många mäns ganska lättsamma syn på familjelivet. Trots sitt allvarliga tema saknas här vare sig humor eller ironi, om än av det svartare slaget.