Kenneth Ottosson: Lugnt efter sommarens ståhej
Också inifrån kafé König i Stortorgshörnan kan man se kända och okända gå förbi. För att inte tala om fiket i Baronen där man studerar folk lite från ovan. Lugnet och stillheten råder på nytt i stans gamla centrum från 1600-talet. Det är bara de nya studenterna på Linnéuniversitet och utsocknes elever på gymnasierna som i sedvanlig ordning upplevs som farliga på sina cyklar. De respekterar inte rött ljus, kör på trottoarer och gångbanor och tror att övergångsställen är till för cyklister. Men de brukar rätta in sig i leden efter någon månad eller så.
Jag undrar var dåvarande stadsläkaren i mitten av 1800-talet satt och studerade Kalmarbornas gång då han slog larm till rikets sundhetsråd. Han tyckte att alla hade fel på höft- och knäleder och gick stapplande. Orsaken ansågs vara inavel efter 200 års liv bakom höga murar. Och visst, några årtionden senare revs del av inhägnaden åt väster, järnvägen från Emmaboda, Torsås och Berga kom och därefter går vi rakt och fint.
Kalmar har många kaféer, restauranger, pizzerior och andra ställen för mat och dryck. De gillar förstås sommarjippon som ger fler besökare. Jag förstår inte hur de sedan kan klara sig resten av året. Eller är det så många Kalmarbor som äter ute?
Själv är jag numera ingen flitig lunchgäst även om jag varje måndag studerar tidningens annonssida om lunchrestauranger för att se vad som står på matsedlarna. Däremot besöker jag mer ofta kaféer och då helst de med insuttna och pratvänliga miljöer. Kullzénska och Holmgrens, båda vid Kaggensgatan, är nog även andras favoriter, skulle jag tro. Personligen har jag också två andra, det lite nedslitna och härligt murriga Hamnkaféet med sina vrår mittemot Drottningtrappan i Tullhamnen och den ljusare och bullriga Lotsutkiken på Tjärhovet. Båda bjuder på sitt sätt avspänd atmosfär där samtal är det viktiga och där mobiler för det mesta är tysta. Och så förstås smörgåsarna, vilka smörgåsar! Speciellt de med strömming. Därtill har Lotsutkiken en utsikt utan motstycke mot sund och Grimskär eller Slottet.
På båda ställen pratas det nära nog enbart kalmaritiska. Man kan säga att de tidvis är dialektala öar där tungomålet förfinas, ja, rent av förädlas. Ikearestaurangen är den språkliga motsatsen med blandning från hela sydöstra Sverige. I sorlet kan jag lätt urskilja vilka som åkt hit från Västervik, Oskarshamn, norra Öland, Blekinge och inte minst de bortifrån Nybro- och Emmabodahållet med härlig och okonstlad småländska.
Låt mig avsluta denna spretiga Flanörtext med en ny vädjan till stans styrande och Trafikverket. Gräv ner järnvägen! Börja en bit bortom bron på Sandås. Då kan tågen dundra under korsningarna vid Esplanaden, Framsta och Slottallén och rulla in på underjordisk station. Den ska göras ljus och luftig och på väggarna ska bygdens konstnärer smycka och berätta utifrån Kalmars historia och nutid.
Station under jord skulle ge utrymme för övergång mellan Kvarnholmen och universitet och möjliggöra nödvändig trafiklösning. Jag tänker på trevägskorsningen Stationssgatan–Larmgatan–Skeppsbrogatan vid Gröna stugan och Floras kulle. Den måste ges minst dubbelt svängrum om bussar, bilar, gående och cyklister ska få en säker chans i framtiden.
På senare tid har jag läst om två andra förslag att lösa problemet med järnvägen och bommarna. De bygger på att flytta Centralen till antingen i höjd med där stationerna Kalmar Södra och Kalmar Västra låg förr, ungefär där folk gör sig trötta på Malkars gym, eller till flygplatsområdet.
Men jag vet inte, med tåg ska man komma direkt till städers centrum. Hur många vet att Kalmar höll på att få ytterligare en station när järnvägen började planeras under senare delen av 1800-talet. Fortsätt med spåret längs kajen och över vatten till Ängö förespråkades av en del. Jag tycker mig kunna höra hur det skulle ha låtit när tåget fortsatt öster ut: Ängö nästa!