Anton, 17, och Isak, 18, går mot strömmen – tränar ungdomslag

Det är en kylig torsdagskväll i oktober. Fullmånen står högt över strålkastarna på Bergaviks IP där IFK Bergas P11-lag snart ska gå ut och träna.

Säsongen håller på att gå mot sitt slut, och efter ett par veckors nedvarvning stundar ett uppehåll. Både för tonåringarna på planen – och för tonåringarna på tränarbänken.

För i en bransch fylld av föräldrar och eldsjälar finns det två ungdomstränare som sticker ut från mängden.

När IFK Bergas P11-lag inför i år hade tränarbrist kom två gymnasiekillar att bli den oortodoxa lösningen.

Utan att egentligen ha någon koppling till laget klev 17-åriga Anton Grönroos och 18-åriga Isak Össmar in som för att backa upp huvudtränare Gustav Arbrandt. Poster de sitter kvar på ett år senare.

– De började i vintras och kör helt ideellt. När de kom in där tänkte jag att de kör väl på ett par månader, sen tröttnar de. Men så har det inte alls blivit. I stället har de bara blivit mer engagerade och tagit över mer och mer, säger Håkan Isfalk – en av lagets engagerade föräldrar.

Sporten slår sig ner med Isak Össmar och Anton Grönroos i IFK Bergas klubbhus, där Anton berättar att han aldrig faktiskt spelat fotboll själv.

– Men även fast jag aldrig har spelat i något lag har jag älskat fotboll i hela mitt liv och alltid dragits mot tränaraspekten.

Hur kommer det sig?

– Jag vet inte, det kanske har lite med min pappa att göra.

Antons pappa Johan Grönroos är ett välkänt namn inom lokalfotbollen, då han varit involverad som tränare i en rad olika föreningar. Bland annat Kalmar Södra, Färjestadens GoIF, Läckeby GoIF och IFK Kalmar.

Även Isak säger sig ha blivit inspirerad av sin far – Peter Össmar – som tränade honom genom alla hans år i Bergas ungdomslag.

– Jag har spelat här hela mitt liv. När jag slutade spela förra året kände jag att jag inte ville sluta med fotbollen helt, och det var då jag fick upp ögonen för att vara tränare, säger han.

Efter att ha dragit igång i december förra året har de nu genomfört sin första säsong som tränare. En säsong de beskriver som lärorik.

– Det har varit riktigt kul. Det var lite tufft i början när man inte var van vid det. Att planera träningar och prata inför folk och allt, säger Anton.

Just att prata inför gruppen håller båda tränarna som det tuffaste hindret att inledningsvis komma över. Men när de väl tog sig förbi det, märktes det av även i vardagslivet.

– Jag har alltid varit rätt så blyg och till exempel tyckt det varit jobbigt att ha muntliga presentationer i skolan, men det här har hjälpt jättemycket. Nu känner jag mig mer bekväm att prata rent allmänt och jag har många släktingar och kompisar som påpekat att jag börjar ta för mig mer, säger Isak.

Upplägget har i år sett ut som så att Isak och Anton haft hand om två träningar och en match i veckan, medan Gustav Arbrandt haft hand om en träning och en match.

– Vi har mestadels tagit hemmamatcherna på grund av att ingen av oss hade körkort under första halvan av säsongen, säger Anton med ett skratt.

Innan den unga duon ställde upp var Gustav Arbrandt mer eller mindre själv på träningarna.

– Deras engagemang har underlättat jättemycket. Jag har tränat de här killarna ända sedan de började i femårsåldern, så jag tror de uppskattar att ha några tränare som är lite mer relevanta än 50-åriga gubbar, säger huvudtränaren med ett skratt.

Något som understryks av grabbarna i laget.

– De är jättebra tränare. De kollar mycket på fotboll och det märks att de har koll på olika taktiker och spelsystem och så. Vi vann ju vår serie i år också, säger 13-åriga Mohammed Benshi.

Det skiljer bara fem år mellan tränarduon och spelargruppen, som har mycket gemensamt. Såväl tränare som spelare är tonåringar, och går i skolan med allt vad det innebär.

– De började ju sjuan nu, och det känns som det inte var så jättelängesen man själv var där, säger Anton.

– Det är ett väldigt härligt gäng. Väldigt pratglada och skojfriska, säger Isak.

Men att träna ett lag på 28 nybakade högstadieelever handlar inte bara om det rent sportsliga. Det handlar minst lika mycket om det sociala, gruppdynamiken, och till viss mån även uppfostran.

– Man tänkte kanske inte jättemycket på det innan, men man fattade ganska snabbt att det inte bara kommer vara fotboll som man snackar om i den här rollen, säger Isak.

Flera av spelarna kommer från tuffare förhållanden i Norrliden, något som gör att det ibland kan uppstå frågor som inte alltid är helt lätt för en tonårig tränare att hantera.

– Det finns ju lite stökiga grabbar i laget. De har en viss attityd både mot varandra och utanför fotbollen. Så det är mest att man får lära dem vara snälla mot varandra, säger Anton och fortsätter:

– Något vi arbetat mycket med hela säsongen är fult språk, och det har blivit mycket bättre efter sommaren. Det känns som vi har utvecklats mycket på den fronten, att bli schysstare.

– Det är ett charmigt gäng, men många har också en stor mun. Innan var det i princip varje match där motståndarlaget påpekade att våra spelare hade sagt grejer, men nu hör vi inte det så mycket längre, inflikar Isak.

Hur gjorde ni för att nå fram med det?

– Det är bara att tjata på dem. Det tog ett tag innan det satte sig, men det funkade till slut.

Detta debutår vid tränarbänken har givit mersmak, och målsättningen är att fortsätta träna laget även nästa säsong.

Till sommaren tar både Isak och Anton studenten från samhällsvetenskapsprogrammet på Stagneliusskolan. Efter det vill Anton vill börja plugga coaching och sport management i Växjö, samtidigt som Isak har planerna lite mer öppna.

Blickar man längre fram än så finns det ingen tvivel hos varken Anton eller Isak om att de i framtiden vill fortsätta arbeta med fotboll.

– Det är min dröm. Jag känner att jag vill satsa på att bli tränare, men är även öppen för andra roller, säger Anton.

– Jag tycker man märker att fotboll mer och mer börjar bli ett yrke i Sverige, och vi känner att vi ändå har ett litet försprång i och med att vi har börjat så unga, menar Isak.

Duon gick grundutbildningen för tränare, SvFF D, i början av året, och siktar nu på att gå vidare till utbildningen UEFA C till våren.

Om ni får drömma fritt, vad är målsättningen?

– Först och främst att få vara tränare i allsvenskan. Jag hejar på Djurgården, så att få vara tränare där skulle vara en dröm. Sen är det klart att man alltid drömmer större än så också, men det är väldigt långt bort, säger Anton med ett skratt.

– Den ultimata drömmen hade varit att träna mitt favoritlag Manchester United. Men man hade varit väldigt glad och stolt över sig själv om man ändå kom till allsvenskan eller superettan, svarar Isak.