Lovisa bor i Alice Tegnérs gamla sköldpaddshus
– Det är egentligen jättekonstigt att ha en så här lång lägenhet. Men jag älskar den, säger 28-åriga Lovisa Norrsell och bjuder in till sitt sitt hem – som bjuder på stor rymd och compact living på samma gång.
I ena änden ryms en mysig hall med ett litet extra utrymme för soffhäng framför tv:n i det som tidigare var ett kök. Här finns den gamla spishällen kvar och skapar en extra mysfaktor och en känsla av livet förr – kanske rentav från de tio åren då Alice Tegnérs familj huserade i det stora grå huset på Drottninggatan.
Nu vet man inte exakt hur det vinklade huset på Harms backe, som Alice Tegnér kärleksfullt kallade Sköldpaddshuset på grund av dess placering på toppen av kullen, var disponerat då. Men de (uppskattningsvis) 55 kvadratmeter som sedan ett år tillbaka utgör Lovisa Norrsells hem är helt klart en gammal avstyckning av ett tidigare mer sammanhållet våningsplan en trappa upp.
I andra änden av den långa lägenheten hittar vi sovrummet med sin utsikt över hamnen.
Det blir lite som olika världar. Här inne i lägenheten är det lugnt och tyst. Går man sedan ner till gården är det som att befinna sig på landet. För att sedan öppna porten och vara två steg från en modern stadskärna .
Själv vet Lovisa inte så mycket om Alice Tegnér. Men hon brukar höra stadsvandringarna stanna till på hennes gård och hon gillar tanken på att den unga Alice satt vid fönstret och spanade efter sin pappa, sjökaptenen, på samma sätt som hon kan ligga på sin säng och drömma sig bort till platser långt bortom Östersjön.
Mellan halldelen och sovrummet breder det långsmala köket ut sig. Men det är inte alls som ett traditionellt kök. Lägenheten har bara en inbyggd kokvrå bakom två skåp och ett minikök med arbetsytor à la Ikea. Men Lovisa tycker att hon har allt hon behöver och att matlagningsytorna är alldeles lagom stora och väl disponerade.
I mitten av köksdelen står ett långt bord som lätt ger plats för 15 personer. Det hittade Lovisa i mammas och pappas källare.
Annars är mixen en smakfull blandning av gammalt och nytt, flera loppis- och auktionsfynd samt en och annan designpryl av klassiskt snitt. Som till exempel lampan av Tom Dixon, som Lovisa har lånat av föräldrarna på ”obestämd tid”.
Andra lampor har Lovisa vikt själv av arkitektpapper. Och allt porslin förvaras i en gigantisk och bullig byrå av 1940-talssnitt, som enligt Lovisa slukar hur mycket som helst. Bland annat farmors servis.
Längs långsidan står alla fönster på parad över en lång vit bänk, som Lovisa tycker är ”sjukt praktisk” men som visar sig vara fläktsystemet och avslöjar att hennes lägenhet har varit något annat – eller rättare sagt del i något annat.
När Lovisa var liten var lägenheten farfar Einar Norrsells reklamateljé och världens mest spännande plats.
Lovisa minns tydligt den kände reklammannen och fastighetsägaren som en farfar som ”gick all in”, speciellt när det handlade om att ställa till med fest. Han och farmodern bodde i ett hus lite högre upp på backen och på nästa gård bodde hennes mormor. Så när hon var på besök var det bara att springa mellan gårdarna till dessa kulturhus.
Nu är farfadern borta, men kreativiteten lever vidare. Efter gymnasiet gick Lovisa på folkhögskola för att lära sig mer om konst, hantverk och design.
– Jag sökte efter en kreativ plattform, säger hon.
Så kom det sig att hon hamnade i Borås och utbildningen för textildesign, där hon tog sin masterexamen i konstnärlig textildesign.
Där tog hon fram ett vävt material med tredimensionell struktur och självbärande egenskap, som visar att textil kan bygga form av sig själv. Allt med stort fokus på hållbarhet och material som kan återvinnas.
Lovisa visar väv som både är dekorativ och brandsäker och som skulle kunna vidareutvecklas till att bygga upp olika element som möbler. Hennes senaste forskningsprojekt handlade om ljudabsorbenter.
– Många inredningsarkitekter frågar efter snygga absorbenter som är hållbara och brandsäkra, säger Lovisa som i februari 2019 hyllades som ”ett av mässans mest innovativa inslag" i en stor DN–artikel om Möbelmässan.
Sedan kom pandemin med inställda möten och allt sattes på vänt. Så även hennes forskning.
Hon flyttade till Karlshamn för ett år sedan och fick jobb på Minta i Ronneby, där hon gör det mesta. Från att bygga rum, fotografera och jobba med design i företagets eget märke Mimou.
Nu bidar hon sin tid litegrann.
– Jag får se vad jag vill göra i framtiden. En del av mig vill vara forskare och jobba med innovationer inom textila material. En annan del vill bara göra vackra saker.
Så brukar Lovisa sitta i sin fåtölj och dra sina linjer i olika riktningar. Under våren 2021 släppte hon sin kollektion Linjer, målad med pensel på akvarellpapper och med en blandning av bläck och gouache. Den säljs nu som artprints hos Minta.
I lägenheten med stort djup gör dessa mönster sig speciellt bra.
– Jag kan verkligen förstå att det har varit en ateljé här. Jag älskar ljuset i min lägenhet, säger Lovisa.
Något annat som Lovisa älskar är bakgården med ett lustigt uthus med bågigt tak. Det har varit kajuta på en skuta, och det var nog så att den tonårig Alice brukade sitta där inne och musicera och spela priffe på 1870-talet.
På gårdshusets takterrass en liten bort är det perfekt att sitta och dricka ett glas vin med kompisarna under fina kvällar.
Därifrån kan man se ända bort till Kastellet, där den ovanligt musikaliske sjökaptenen Eduard Sandström för sisådär 150 år sedan styrde sitt skepp Falco hem till familjen i Sköldpaddshuset.
Alice Tegnér
Alice Charlotta Tegnér (1864-1943) föddes i Karlshamn och växte upp med de tre syskonen Nanna, Eduard och John. Föräldrarna Sofia och Eduard Sandström insåg tidigt att dottern hade en musikalisk begåvning.
Planen var att hon skulle utbilda sig inom musiken. Men när hennes pappa dog fick hon istället läsa till lärarinna, ett yrke som ansågs ekonomiskt säkrare.
Studietiden vid Högre Lärarinneseminariet präglades av pionjären Fredrika Bremers anda och betonade flickors rätt till högre utbildning. Här knöt Alice värdefulla kontakter, bland annat med Selma Lagerlöf.
När hon tagit examen arbetade hon som guvernant. Jacob Tegnér var vän till den familjen. Han och Alice gifte sig och fick två barn, Gösta och Torsten, som älskade att höra sin mamma sjunga. Men även deras vänner, grannar och bekanta till familjen ville lära sig visorna.
Alice Tegnérs svåger Fredrik Skoglund var bokförläggare.1892 utkom första häftet ”Sjung med oss mamma” på svågerns förlag.
Under sin tid i Djursholm arbetade Alice Tegnér ideellt som kantor och höll även sångundervisning. Kapellets pastor hette Natanael Beskow och genom honom lärde Alice Tegnér känna Elsa Beskow, som hon sedan arbetade med i nära 50 år.
1903 överraskades Alice Tegnér med en födelsedagspresent i form av en mapp full med akvareller, målade av Elsa Beskow och föreställande hennes barnvisor. Samma år gavs bilderna och visorna ut i en bok som fick namnet ”Mors lilla Olle och andra visor”.
Boken ”Nu ska vi sjunga” gavs ut på initiativ av Alice Tegnér 1943 och hade 2004 sålts i över två miljoner exemplar.
Men Alice hyste också en längtan efter att bli erkänd som en seriös tonsättare, respekterad för annat än barnvisor. Detta drev fram ett musikaliskt skapande inom flera andra genrer. Alice Tegnér var aktiv ända fram till sin död. Bara några veckor innan hon dog gav hon sin sista konsert.
Till Alice Tegnérs 100-årsjubileum år 1964 instiftade Karlshamns kommun Alice Tegnér-stipendiet, att utdelas till kulturverksamma personer med anknytning till Karlshamn.
Källa: Bonnier/Carlsen, BLT