Christian Gustafsson: ”Detaljen som talar för att IKO kan gå långt i slutspelet – trots allt”
Vi börjar med lite salt i sår.
Premisserna inför sista matchen var prima. Seger mot HV71 hade gett femteplats, en veckas vila, gräddfil till kvartsfinal och en soft bussresa till Närke .
Så blev det icke. Det IK Oskarshamn som skrinnade ut i Be-Ge Hockey Center på torsdagskvällen hade frändskaper med det Tommy Salo-IKO som mötte Sundsvall i seriepremiären 2009. Salo sa att IKO hade "ström i klubborna" och det var lite det som var känslan även den här kvällen.
HV-spelarna hade "jogo bonito" stämplat i pannorna medan IKO såg krampaktigt och allt annat än spontant ut. Inget skedde på instinkt, alla åtaganden krävde en tanke eller fem.
Statiskt är ordet som ska in på vågrätt tre.
HV vann välförtjänt.
• • •
Mitt under brinnande kvitteringsjakt valde IKO-tränarna – vid ställning 1–2 – att plocka ut Joe Cannata med fem minuter kvar. Fem! Bara någon minut före hade det dessutom kommit bulletiner från Skåne om att Rögle gjort 1–2 mot Timrå.
Det var alltså bara ett mål på varje arena från att det skulle vara fördel IKO igen.
Att då plocka målvakten var...besynnerligt. Eller rent dumt, om ni frågar mig. Rögle var ytterst nära att göra 2–2 i slutet.
Antingen chansade IKO-ledningen vilt eller så hade de helt enkelt inte riktig koll på resultatet nere i Ängelholm.
• • •
Joe Cannata stod i mål. Helt enkelt för att Tim Juel "inte var spelbar". Kanske hade det gjort skillnad med en het Juel i mål, i stället för en lite vilsekommen Cannata. Hans agerande vid 0–1 var mycket besynnerligt. Jag hade hunnit över till andra stolpen om jag så blivit väckt mitt i natten.
• • •
Vad innebär då det här?
Vi ska inte summera någon säsong i det här läget, men det är så klart på sin plats att påpeka att det inte på något enda litet mikroskopiskt sätt är ett misslyckande eller fiasko eller något ens åt det hållet att komma sjua i SHL.
Det är som Ralf Edström sa i radio när Zlatan fick en målvaktsrensning i magen som studsade in i målet nere i Budapest: världsrekord.
Fler poäng, högre placering än någonsin. Andra raka slutspelet. Formidabelt.
Det är snarare vad som fanns i potten som svider lite i hela staden Oskarshamn.
Att få spela åttondel är så klart helt okej, men det kunde ha varit något annat.
Seger mot HV hade, som sagt, gett en femteplats, vila i sju dagar och en kvartsfinal på behändigt avstånd. Dessutom vet ni förutsättningarna om man tvingas ta omvägen via åttondel. Man blir inte långlivad i slutspel.
Det är statistiskt bevisat.
• • •
Nu väntar i stället något av ett mardrömsupplägg – i alla fall på papperet – för IKO. På alla plan.
Dels Luleå i andra ringhörnan. Ett motstånd som vanligen passar IKO ytterst illa.
Dessutom ett lite utvilat Luleå, som vilade elva (!) av sina ledande spelare i epilogen mot Malmö. Blir det förlust i Coop Norrbotten Arena måste IKO sedan vinna två raka – måndag och tisdag – hemma i Be-Ge Hockey Center.
Jag ser det nästan som en större fördel att ha första matchen hemma, kunna skaffa sig matchboll, dessutom på en lördag, än att ha måndag och eventuellt tisdag hemma. Luleå har dessutom räddat en plats i åttondelen, medan IKO tappat en kvartsfinalplats.
Ska vi säga 60–40 i Luleåfördel på förhand?
Vinner Luleå lördagsfajten, ja, då är det snarare 80–20.
• • •
Men motståndet är inte det enda besvärliga med den här omvägen.
Det blir logistiskt krångligt och dyrt också.
Bara att chartra flyg till Norrbotten fram och tillbaka på lördag kommer gå loss på mellan 300 000 och 400 000 pickadoller.
Och skulle IKO ta sig förbi Luleå, ja, då blir det ur askan, i Norrlandselden. Då väntar nämligen Skellefteå i kvartsfinalen och potentiellt fyra nya Norrlandstrippar.
Ni hajar, det här blir ett tufft slutspel på flera sätt.
Hujedamej.
• • •
Finns det då något som talar för IKO?
Det är klart det gör. Över säsongen har IKO defacto varit bättre än Luleå, de tog sju poäng fler och slutade tre platser före. De vann dessutom senaste mötet, i Luleå, med förkrossande 5–0 efter en formidabel urladdning.
IKO skulle också kunna vara vad man kallar ett slutspelslag, ett spetsspäckat knockoutpowerhouse.
En annan detalj som faktiskt, åtminstone historiskt och historien brukar vara handlingskraftig, skulle kunna vara till IKO:s fördel är paradoxalt nog att de ånyo har förlorat sig till slutspel.
Fem förluster på sex matcher.
Vad det minner om?
Just det – de två största framgångsåren i klubbens historia.
Hör här:
• Våren 2019 tappade IKO allt på slutet. De hade lett allsvenskan i stor stil, men förlorade sju av de nio sista matcherna – inklusive hemmaepilogen mot Tingsryd – och förhoppningarna inför slutspelet var lägre än en sjunken båt. Vi vet hur det slutade – på Lilla torget.
• Förra våren var det etter värre. Då förlorade IKO nio av de elva sista matcherna och såg ut att ha gått på sommarlov i mars. Då! Hux! Flux! Pang! Bom! Leksand sopades ut i åttondelen och sedan bjöds hela hockey-Sverige på ett episk, sjungande, gungande sjurondersfältslag mot Cam Abbotts Rögle.
Konklusion: IK Oskarshamn brukar vara som bäst när de förlorar sig in i kval eller slutspel.
• • •
Med allt detta sagt.
Folk i Oskarshamn är missnöjda, resignerade och, i vissa fall, smått ursinniga – tadam – över en sjundeplats i SHL.
Krönikörer – hej Christian! – skriver smått förmätna drapor om hur bra allt hade k-u-n-n-a-t vara.
Och det är klart, känslan är att IKO fumlade bort en möjlighet att gå riktigt, riktigt långt i ett SM-slutspel.
Samtidigt: perspektiv, mina vänner, perspektiv.
