Förväntansfulla chefer i nya teaterhuset

I början av september invigdes Byteatern Kalmar länsteater med pompa och ståt. Högtidliga tal avlöste varandra i den nya, stora foajén och glädjen hos de två teatercheferna var stor.

Teaterhuset i Kalmars hamn har gått från att vara trång och omodern till att ha dubbelt så mycket yta, drygt 4 000 kvadratmeter, med en modern blackbox-lösning och ett avancerat ljudsystem för den stora scenen som tar närmare 200 personer i publik. Den tidigare stora scenen är nu den lilla scenen, och tar 100 personer.

Byteaterns två chefer, Mia Carlsson och Daniel Rylander, har lett teatern i sex år. Ingen av dem kommer från länet. De lärde känna varandra i Malmö.

– Vi har barn i samma ålder och som gick på samma förskola. Vi jobbade tillsammans med en produktion på Teater 23 och blev inspirerade av det delade chefskapet på Malmö stadsteater som Jesper Larsson och Petra Brylander hade. Det väckte idén om att söka de två tjänsterna som utlystes på Byteatern Kalmar länsteater som teaterchef och biträdande teaterchef, berättar Mia Carlsson.

De blev jämställda teaterchefer på Byteatern och deras första förordnande var på tre år. Därefter skrev de på för tre år till. Och nyligen för ytterligare tre.

Vi slår oss ner i ett inglasat rum på teatern med utsikt mot Linnéuniversitets nybyggda hus, hamnområdet och det för dagen lugna vattnet i Kalmarsund. De moderna universitetskomplexen står i bjärt kontrast mot en låg hamnbyggnad i gul korrugerad plåt.

Både Mia Carlsson och Daniel Rylander svarar noggrant och eftertänksamt på frågorna. De lyssnar in varandra och utvecklar svaren tillsammans. Det märks att de jobbat ihop länge.

På frågan om hur det var att komma till Byteatern mitt i Kalmars hamnområde för sex år sedan svarar Mia Carlsson först.

– Vi var naivt okunniga om Byteaterns historia. Och det var kanske en fördel.

Byteatern grundades på 1970-talet av de fyra bildkonstnärerna, Ann Granhammer, Bodil Göransson, Anders Lönn och Gunilla Pantzar, som funnit varandra på Konstfack i Stockholm. Med syftet att föra barnkultur ut i landet rustade de upp Anders Lönns båt M/S Helene som fick fungera som teater, och så gav de sig i väg. Poetisk dockteater var gruppens signum.

Kalmar visade sig efter ett tags turnerande tilltala teatergruppen som kastade ankar i hamnen. Regionen var i behov av mer barn- och ungdomsteater och så småningom fick Byteatern en fast lokal.

I början av 1980-talet började Byteatern även med pjäser riktad till en vuxen publik. 1992 blev man en länsteater med uppdraget att vara inriktad på hela länet med ett särskilt ansvar för barn- och ungdomspubliken. Cirka 80 procent av Byteaterns produktioner är skolteater.

Men vad mötte Mia Carlsson och Daniel Rylander för teater när de började på teatern i Kalmars hamn?

– Vi kom till ett stort generationsskifte, vi har haft många pensionsavgångar, och det har inneburit en naturlig omorganisation. En stark konstnärlig grupp hade drivit teatern länge. De flesta hade gått i pension. Teatern var i ett läge där man frågade sig, vad händer nu, vart ska vi, säger Mia Carlsson.

– Viljorna kunde sträcka sig från öst till väst. En stor fråga var om nuvarande anställda skulle förvalta ett arv efter sådana som slutat på teatern eller om nuvarande personer skulle försöka forma sitt eget uttryck, säger Daniel Rylander.

Teatercheferna tog sig an Byteatern med en tydlig vision.

– Det som vi har propagerat för i alla år är att Byteatern ska ha en bredd, vilket står i motsats till att ha en väldigt skarp profil. Det ena är inte mer rätt än det andra. Det är bara två olika synsätt på vad en länsteater ska vara, säger Daniel Rylander och fortsätter:

– Bredd är ett ord som oftast är associerat med Svensktoppen men det är inte det jag menar. Bredd handlar om att man inte ska utesluta estetiska formuttryck. Som länsteater ska man ha en känsla av att här kan vi göra allt, både lätt komedi och klassiker.

I många städer ligger teaterhuset mitt i stan. I Kalmar ligger Kalmar teater centralt på Larmtorget, men det är inte en teater med en egen ensemble, det är ett teaterhus där man hyr in sig. Byteatern, som har en egen ensemble och totalt ett 20-tal anställda har ett undanskymt läge i hamnområdet.

Hur kände ni när ni kom till huset i hamnen?

– Konstigt läge att lägga en teater på, kände jag då. Sedan tänkte jag: Då får vi vara den coola teatern i hamnen, säger Mia Carlsson.

– Jag har aldrig haft några större synpunkter på läget. Jag har sällan varit intresserad av den fina teatern vid det stora torget. Däremot fattar jag ju att det är lite lurigt när man ska ha föreställningar i huset, säger Daniel Rylander, och Mia Carlsson tillägger:

– Vi är ju till stor del en turnerande teater. Vi brukar säga att på en onsdag i Oskarshamn eller en torsdag i Torsås – där ska vi vara bäst.

Men när Mia Carlsson och Daniel Rylander tillträdde 2013 var läget och huset i hamnen ifrågasatt. Ett visionsarbete angående ett kulturcentrum på Tullslätten i Kalmar drog igång.

– När vi sökte var vi omedvetna om planerna på ett nytt teaterhus. Vi hamnade snabbt i visionsarbetet för ett kulturcentrum, säger Mia Carlsson.

Idén om Tullslätten kom emellertid inte så långt.

– Det visade sig att Byteatern inte skulle rymmas i det tänkta kulturcentrat. Vi sa att det vore att kasta pengarna i sjön. Vi var väldigt måna om att ha en samlad teater. Det ger mycket för hela verksamheten att snickarna också sitter och fikar här. Det är viktigt, säger Mia Carlsson.

– Våren 2016 började samtalen handla om att bygga ut de befintliga lokalerna istället. Man hade också fattat beslut om att Linnéuniversitetet skulle byggas här i hamnen och då blev vår befintliga plats mycket mer intressant, säger Daniel Rylander.

Samtidigt som planerna på att bygga ut huset växte fram såg teatercheferna att det skulle bli ett tomt hus med de befintliga verksamhetsmedlen.

– Det påtalade vi snabbt och gjorde en affärsplan. Vi visade att med fem extra miljoner skulle vi kunna göra en dubbelt så stor repertoar. Vi var tydliga med det, att det inte är någon idé att bygga ut om man inte satsar på verksamheten, säger Mia Carlsson.

– Vi pratade om detta med en dåres envishet, säger Daniel Rylander.

Och de styrande politikerna lyssnade. När det var dags för Byteatern att flytta in i de ombyggda lokalerna hade teatern fått ökat driftsbidrag, fem miljoner kronor extra i anslag samt en investering i ny scenteknisk utrustning på över nio miljoner kronor.

– Det är Sverigeunikt att få den satsningen som teater. Anslagen har i många år inte hängt med löneutvecklingen. Det här gör allt mycket lättare och det är väldigt mycket roligare att växla upp än att växla ner, säger Mia Carlsson.

Uppväxlingen innebär att Byteatern har som ambition att ha fyra premiärer per år plus två produktioner från föregående år på repertoaren.

– Då kan vi erbjuda sex produktioner per år, dubbelt så många som tidigare, säger Mia Carlsson.

Utmaningen är fortsatt att Byteatern främst är en turnerande teater vars produktioner ska funka på skolor.

– Våra produktioner måste anpassas till de lokaler vi kommer ut till. De lokalerna är oftast som vår lilla scen. Och man måste kunna bygga upp scenografin och riva den samma dag, säger Mia Carlsson.

Dessutom har teatern nu en riktigt stor scen i huset som ska fyllas. Förutom egna uppsättningar, där Byteatern ska jobba med en blandning av små och stora produktioner, har teatern i uppdrag att erbjuda professionell dans, både nationell och internationell, via flera nätverk.

Det första dansgästspelet på stora scenen var föreställningen Näss som det franska danskompaniet Cie Massala kom med den 18 september.

De fick dansa för fullt hus.

– Nu har vi ett nytt scenkonsthus i stan och vi hoppas att många vill ta vara på det. Vi har skickat ut information om den här scenen, att den finns för uthyrning eller samarbete, till exempelvis Riksteatern. Vi samarbetar också med Scenkonst Kalmar och Kalmarsalen, och vi hoppas att kommunen köper in en del barnföreställningar hit, säger Mia Carlsson.

Teatercheferna har nu gått in på sin tredje treårsperiod på Byteatern. De har format sina tjänster så att Mia Carlsson är verkställande chef och Daniel Rylander är konstnärlig chef. På frågan om de någon gång känt sig tveksamma inför att fortsätta svarar båda nej. Men hade de inte haft varandra hade de nog inte blivit lika långvariga.

– Jag hade aldrig stått ut utan Mia, det är skönt att vara två. Det är en komplext att leda en teater. Man ska å ena sidan driva en konstnärlig ambition, å andra sidan är det ett vanligt chefsjobb med allt vad det innebär, säger Daniel Rylander.

– Det funkar skitbra att jobba ihop. Det är vanligare och vanligare att man har en vd och en konstnärlig ledare i teaterhusen. Det blir mer förankrat, säger Mia Carlsson.

Kan ni bråka?

– Vi kan tycka olika. Vi brukar ofta diskutera. Men vi har aldrig bråkat eller smällt i dörrar, säger Mia Carlsson.

Hur känns det att vara teaterchef i detta nu?

– Det är så roligt att vi nu befinner oss i det som vi har önskat så länge. Nu kan teatern få blomma ut, och jag ser fram emot alla skolklasser som vi ska ta emot här. Det är de som sätter liv i huset, säger Mia Carlsson.

– Sedan ska det bli spännande att se vad som händer där, säger Daniel Rylander och nickar åt Linnéuniversitetets byggnader.

Hur tänker ni kring det?

– Vi tänker en massa kring det. Helt plötsligt är vi i ett expansivt område. Flera tusen människor är här dagligen. Det är en lyx för en teater att vara i en sådan kontext. Dels tänker vi publik, dels tänker vi samarbete. Morgondagens lärare utbildar sig där. Tänk att få de blivande lärarna att tycka att det är kul att gå på teater med sina framtida elever. Det är en av våra viktigaste publikgrupper, säger Mia Carlsson.

– Vi har påbörjat snack med universitetet. Det är ett väldigt utåtriktat universitet. De söker också samarbeten, säger Daniel Rylander.

De berättar också att fler hör av sig till Byteatern än tidigare.

– Det är dels andra teatrar som hör av sig om samarbete men det är också upphovspersoner som hör av sig och frågar om vi är intresserade av deras verk. Det har dels att göra med ombyggnaden, dels med att vi har fått uppmärksamhet på riksplanet också, säger Mia Carlsson.

Flera av Byteaterns produktioner har uppmärksammats även utanför länet. Till exempel Glas-Jesus som Byteatern var med och producerade 2014. Den omstridda pjäsen handlar om hur Torsten Jansson tar över glasbruken i Orrefors och Kosta Boda, vilket inger hopp om att de ska räddas. Men i stället läggs Orrefors ner, och hundratals glasarbetare får sparken. Pjäsen skulle ha spelats på Folkets hus i Kosta men där fick man kalla fötter och premiären hölls i ett tält i Åfors.

Senast en Byteatern-produktion väckte debatt – förra året – handlade det om hemma-hos-teatern Ett dockhem. Byteatern sökte par som ville vara värdar för pjäsen i sitt hem. Först när föreställningarna väl skulle spelas i hemmen avslöjades det att det var värdparen ­s­jälva som skulle spela ­huvudrollerna, vilket en del par kritiserade Byteatern för.

– Ibland ska man våga tänja på gränserna för scenkonsten. Det är inget självändamål att provocera, däremot finns det ett självändamål i att se vad scenkonsten kan som konstart och att vara inne i saker som är känsliga i våra liv. Det handlar inte om provokation utan om att försöka beröra på djupet, säger Daniel Rylander.

– Teatern ska kunna hänga med i sin samtid och utforska vad det är att vara människa, säger Mia Carlsson.

– Ja, och det är inte så jävla snyggt ibland alltså, säger Daniel Rylander.

Den första egna, stora produktionen i det ombyggda huset närmar sig. Det är en riktig teaterklassiker - Hamlet. Premiären är den 16 november och Daniel Rylander står för regin.

Varför välja Hamlet för att inviga nya teaterhuset?

– Byteatern har inte alltid haft kapacitet att göra en sådan klassiker så nu tar vi chansen. Här gör vi något som har odiskutabel teatral tyngd men som också är lättillgängligt. Även om man aldrig sett Hamlet har de flesta människor någon form av begrepp om vad det handlar om, säger Daniel Rylander.

Vad känner ni er särskilt stolta över så här långt?

– Att vi står där vi står nu. Vi har en fantastisk teater och fantastisk personal. Det är en framåtanda i hela huset, säger Mia Carlsson.

– Jag känner stolthet över de rekryteringar vi gjort. Genom åren har jätteduktiga personer slutat, gått i pension. Men vi har lyckats hitta nya jätteduktiga personer som kunnat kliva in och göra jobbet till sitt, säger Daniel Rylander.

Är det pirrigt att dra i gång arbetet i det här dubbelt så stora huset?

– Ja, det är klart. Nu finns det förväntningar, från oss själva och vår personal, från vår styrelse och från allmänheten och från politiker. För min del känns det som att jag jobbar mycket med att hålla huvudet kallt. Nu får vi se hur mycket vi kan leva upp till, säger Daniel Rylander.