Bröllopsfesten är ett riktigt fylleslag och för den nya kungen och hans drottning slutar den aldrig riktigt. Kungen Claudius (Edvin Bredefeldt) raglar sig igenom i stort sett hela föreställningen liksom hans fru drottningen Gertrude (Irma Jämhammar) som har några fler stunder av klarhet.

Hamlet pendlar mellan sin kärlek till Ofelia (Agnes Hargne Wallander) och löftet att hämnas sin fars död. Ofelia, å sin sida, varken kan eller vill avstå sin kärlek till Hamlet trots att hennes far Polonius (Ulf Montan) och hennes bror Laertes (Viktor Sköld) uppmanar henne att hålla sig borta från prinsen för att inte riskera sin heder eller få sitt hjärta krossat.

Scenen är avskalad och består till största delen av två vita kuber som ibland utökas till fyra och som genom förflyttningar får tjänstgöra som så väl väggar som gobelänger.

Översättningen av Sture Pyk har bearbetats och Shakespeares versmått blandas med modernare tolkningar och språk. Det skapar en dynamik som låter publiken emellanåt vila från dramatikerns mustiga, bildrika och täta språk.

Men varför envisas dagens teatrar med att spela 400 år gamla pjäser av den engelske dramatikern? Är de överhuvudtaget relevanta för oss i dag?

Svaret är ja – tydligen. Daniel Rylanders bearbetning och regi sätter ljuset på kvävande och krävande könsroller där det i Hamlet främst är mansrollen som strålkastarljuset riktas mot. Om hans faders vålnad inte hade utkrävt hämnd hade Hamlet kanske inte haft något emot sin mors snabba omgifte. Då hade han sluppit våndas över det uppdrag han bävade inför och det yttre tryck han inte kan fly från och allt hade inte behövs sluta i den tragedi det hela är.

Agnes Forstenberg gör en fin Hamlet och är i hans spelat galna person som bäst. Agnes Hargne Wallanders Ofelia är en trotsig ung kvinna som inte vill följa sina manliga familjemedlemmars vilja och scenen där hon för sin far berättar hur Hamlet blev galen framför hennes ögon är strålande.

Byteaterns ensemble gör en Hamlet där det gamla tillåts möta det nya – för att inte säga moderna – i såväl text som kostym och musik utan att Shakespeares mästerliga text går helt förlorad. Övergångarna är sömlösa och det känns inte märkligt att den moderna skådespelaren från staden kommer in mönstrad kostym av modernt snitt när kungen sitter där i mantel pyntad med rep och medaljer som hade gjort vilken afrikansk diktator som helst avundsjuk.

Föreställningen ställer viktiga frågor om yttre press, andras förväntningar och vad det kan göra med ens egen vilja och hjärtas röst.