Eva Bergquist Andersson: ”Dårarna i butiken sålde gardinlängder EN och EN”
– Jag blev så förbannad sist jag köpte gardiner att jag höll på att få framfall. Kan du FATTA att när man köper en gardinförpackning, så är det bara EN längd i varje paket? Har affärerna fått totalt hjärnsläpp? Vem behöver EN gardin?
”Eller okej då, det fanns en symbol med en etta längst ner på förpackningen men för att se det behövdes ett mikroskop.”
Jag hällde ut salt på duken och satte mig för att fylla på portvinsglasen. Hennes utbrott förvånade mig inte ett dugg. Jag hade nyligen själv gått på denna dundernit när jag skulle hjälpa ena dottern att möblera sin studentlägenhet i Uppsala. Vi var inne i en av de mer kända textilkedjorna och hittade tjusiga gardiner, gick till kassan och betalade en ansenlig summa.
Väl hemma insåg vi misstaget. Dårarna i butiken sålde gardinlängder EN och EN. Utan varningstext. Eller okej då, det fanns en symbol med en etta längst ner på förpackningen men för att se det behövdes ett mikroskop. Eller åtminstone starka läsglasögon. Samt en stor dos av paranoia, för vem litar inte på gardinförsäljare?
Jag säger som väninnan N. Vem hänger upp en enda gardinlängd? Endast en svårt störd person. Vem köper EN sko? EN handske? EN slalomskida? (möjligen en amputerad person och då må det vara hänt).
Kapitalismens avarter, som att sälja gardiner en och en, blir allt värre. Samma sak är det med taklampor. Denna produkt tillhör visserligen inte sådant jag köper alltför ofta, men ibland - eller plötsligt, som man säger - händer det.
”Sist jag köpte en taklampa var den komplett, med kontakt och allt. Visserligen var det någon gång på 80-talet men jag förväntade mig ändå samma sak även denna gång.”
Det hände mig häromveckan när jag snodde åt mig bästa sovrummet i lägenheten efter att en av ungarna flyttat hemifrån lite mer definitivt. Jag samlade ihop alla pryttlar som lämnats kvar i hörnen och började med hjälp av mer eller mindre frivilliga vänner möblera rummet. Inom kort insåg jag att en ny taklampa behövdes och begav mig till ett köpcenter (förlåt, lokala handlare, men det var söndag) för att inhandla lämplig lampa.
Hemma igen slet jag ner den gamla dammiga armatur som suttit där de senaste 20 åren och klev upp på en stol med livet som insats för att koppla in den tjusiga kristallkronekopia jag inhandlat för några hundralappar. Tablå: ingen kontakt, bara en sladd med spretande koppartrådar. Mitt - för trogna läsare numera välkända blodtryck – tog ett skutt.
Sist jag köpte en taklampa var den komplett, med kontakt och allt. Visserligen var det någon gång på 80-talet men jag förväntade mig ändå samma sak även denna gång.
Nu stod jag inför en katastrof; att inte omedelbart kunna få rummet klart, och ångrade att jag inte gått el-teknisk linje på gymnasiet i stället för den teoretiska utbildning jag harvade igenom. En vecka senare hade jag hittat en extremt tekniskt kunnig väninna, händiga B, som skruvade ihop den kontakt jag tvingats åka och köpa, med sladden i lampan. Det tog en bra stund trots hennes långa och gedigna erfarenhet och jag slogs av tanken att hundratals stolliga människor dagligen antagligen utför samma manöver utan att veta vad de håller på med. Det måste betecknas som ett mirakel att inte fler eldsvådor på grund av felaktiga elinstallationer med lampor utan kontakt uppstår.
Numera är lampan på plats. I fönstret hänger ett gardinpar jag köpte för många år sedan.
Men jag säger som väninnan N; jag köper aldrig mer gardiner eller taklampor. Däremot kommer jag att fortsätta köpa portvin. Och salt – och bordsdukar, framför allt av modell vaxduk som tål fläckar.
