Recension: Lars Winnerbäck – vår allra finaste bruksartist

Winnerbäck har i princip aldrig haft en hit. Han har, sett till sin popularitet, få spelningar på Spotify. Han är en artist av den gamla skolan, som har turnerat sig till framgång och ständigt går lite vid sidan av etablissemangsledet.

Den ständiga jämförelsen med Ulf Lundell är oundviklig. ”En ripoff-kid trampar på mina hälar”, skaldade Lundell en gång och syftade sannolikt på kronprinsen. Frågan är vem som skaver på vem numera? Karriärerna diffar på sisådär 20 år, men är snarlika. Låtkataloger vidgas så sakteliga, publik byggs på undan för undan. Plötsligt är de störst i landet, åläggs nationalskaldsepitet – utan att någon egentligen vet hur det gick till.

Lars Winnerbäck kliver på scenen i Borgholms slott prick klockan 21.00. Han har sålt slut, omkring 8 000 biljetter totalt, ruinen två kvällar å rad. Det trots att han spelade i Oskarshamn för bara två veckor sedan. Det vittnar om hans massiva stöd från folket. För det är just det han är, en folkets man.

Han inleder med Linköpingshymnen En tätort på en slätt och håller sedan ruinen i sitt grepp i två timmar. Det blir aldrig tråkigt. Så har det inte alltid varit. Jag har följt honom sedan starten i mitten av 1990-talet. Sett otaliga konserter. Sett honom trist, sett honom ängsligt förlita sig på enstaka låtar där publiken sjunger varje ord.

Nu är det något annat. Winnerbäck är stringent, självsäker och sjunger fantastiskt. Han har inget att bevisa.

Låtkatalogen är numera så stor och mångbottnad att han med gott samvete kan välja, vraka och välja bort. På rak arm kommer jag på 20 andra låtar jag gärna hört. Det är snudd på unikt. Han har bytt ut en handfull låtar från söndagens konsert och utelämnar 1990-talspublikfriarklassiker som Solen i ögonen och Kom änglar.

Vi får initialt refrängrökaren Dunkla rum, en gitarrylande Järnvägsspår och en tårdrypande vacker Om du lämnade mig nu-duett med Melissa Horn, som värmt upp publiken tidigare på kvällen.

En annan behållning är bandet. Kompmusikklassiker som Jerker Odelholm och Tomas Hallonsten blandas upp med fräcka inslag som Jonna Löfgren och Calle Ekerstam. Löfgren, till vardags batterist i skotska Glasvegas, hanterar pukorna med varsamt, underhållande våld. Ekerstam å sin sida är min nya gitarrfavvo. SOM killen trakterar en gura. Värnamosonen lyfter spelningen ett snäpp på egen hand.

Winnerbäck är så stolt över sitt band att han presenterar dem två gånger. Själv känns han fortfarande uppriktigt blyg och obekväm av publikresponsen. ”Tack för att ni stannar och lyssnar” säger han och tittar ner i scengolvet.

Elden, Hugger i sten, För dig och Kom ihåg mig kommer i ett publikfriarsjok.

Kvällens absoluta höjdpunkter är annars två nyare låtar.

Granit och morän från senaste plattan känns redan nu som en modern klassiker. Nationalsångsmaterial.

Den andra är majestätiska Hosianna från 2013. Den här turnén får vi den i en alldeles gudasänd version med Maria Andersson Lundell (Ulf Lundells svärdotter, värt att föra till protokollet) på förinspelad länk på storbilden. Magiskt!

Kanske hade han kunnat bjuda på ett lite krispigare slut. Bagatellen Jag får liksom ingen ordning är ingen stor låt och Du hade tid må vara en habil vaggvisa, men inte alls i nivå med nyss nämnda monsterballader.

På det stora hela får vi en maktdemonstration från en artist som minner mer om dåtidens Facitfabriker i Åtvidaberg och järnverk i Degerfors än dagens i mångt och mycket vedervärdiga musikklimat.

”Vi satt en kväll på Stora hotellet. Lasse Winnerbäck kom in genom dörren. Vi bjöd honom på vin och vi pratade en lång stund. Det var inget särskilt med honom – han var som vem som helst”, som han pricksäkert sjunger om sig själv i Vem som helst blues.

En enkel man, kort sagt. En bruksartist av finaste sort, i något av sitt livs form.