Eva Bergquist Andersson: ”Att komma ut som semmelmotståndare är förenat med livsfara”

Men faktum är att jag är måttligt intresserad av semlor, vilket i sig är märkligt eftersom min kropp ständigt skriker efter kolhydrater och fett. Andra springer benen efter sig som om det vore konkursutförsäljning på Netonet när det vankas fastlagsbulle.

Själv hatar jag att äta semlor eftersom det alltid slutar med att man har grädde över hela hakan. Det är ju omöjligt att bita av en semla utan att grisa ner sig. När jag frågat efter en sked då jag utsatts för en semla har folk tittat med lika stor avsky som om jag just sagt att jag förlovat mig med Horace Engdahl.

Kanske är dock semlans tid snart helt förbi. Läste att det går åt 68 liter vatten för att framställa mandelmassa till en enda bulle. Klimatångesten växer, Greta Thunberg börjar skolka även på torsdagar. Vem vågar köpa en semla nu då?

Men det finns ju annat att äta. Vi har fått en ny affär i kvarteret hemma. Den anrika färgaffären har förvandlats till en matbutik med syriska förtecken. Synnerligen trevligt, och dessutom får man alltid en karamell av den glatt leende butiksinnehavaren varenda gång man handlar.

Jag botaniserade bland hyllorna och hittade några roliga burkar med okänt innehåll som dock såg ut som inlagda auberginer eller liknande. Vid kassan fanns även gigantiska påsar med något som liknade torkade cannabisblad. Jag frågade butiksinnehavaren om innehållet och hur man tillagade det, och efter en stunds googling på mobilen hade han hittat instruktioner och dessutom bevis för att det inte var knark.

Man skulle blöta upp bladen i kokt vatten, sen krama ur dem och därefter fräsa dem med smör och vitlök i en stekpanna. Ett slags spenat, men mycket billigare, tänkte jag och gick hem för att testa.

En märklig doft spred sig i köket. Det påminde närmast om ensilage, alltså innehållet i de där stora vita inplastade bumlingarna som bönder lägger ut på fälten under sommar och höst. Hunden hasade ut ur köket och kröp in under sängen i sovrummet, ett beteende han annars bara visar upp runt tolvslaget på nyårsafton samt när Plura är på TV. Jag funderade på att följa efter, men bestämde mig för att fullfölja matlagningen.

Enligt min vän i butiken skulle de stekta bladen avnjutas tillsammans med grillad kyckling, men det fanns tyvärr inte i mitt skralt utrustade kylskåp. I stället hittade jag några fiskpinnar som jag slängde i en stekpanna, och satte mig därefter för att äta middag.

För blotta ögat såg det verkligen ut som smörstekt spenat med vitlök, vilket jag älskar. Men tyvärr kom mina förväntningar på skam när jag tog första tuggan. Fiskpinnarna var goda men det andra smakade exakt som jag föreställer mig stekt te.

Ett livsmedel som däremot både byrackan och jag har blivit helt tokiga i, är nymodigheten lupinbönor. De var i alla fall en nyhet för mig när jag serverades dessa delikata linsliknande små bönor på en restaurang i Lund härom veckan.

Det enda de möjligen inte passar till är semlor. Men finns det semmelwraps, gin-och tonicsemlor och tacosemlor kanske det finns lupinbönesemlor också snart.

Vi får hoppas på böter för den som provar.

Och nu hinner jag inte skriva mer. Mina trevliga grannar från firman mittemot på jobbet bjöd just in mig på fika. Med semlor.