Här rullade sista Volvon ut från Kalmarverken
I dagarna är det precis 25 år sedan den vita bilen avslutade sin resa genom den hypermoderna fabriken. Och även om nedläggningen inte kom som någon överraskning, beslutet hade tagits av Volvoledningen redan 1992, var stämningen påtagligt dämpad, enligt Barometerns reportageteam som var på plats.
De flesta stod tysta en stund, innan de samlade ihop sina verktyg, städade lite och gick hem. För gott. Bilen, den vita 960:n, kom aldrig ut på vägarna, men fick göra en sista resa, till den plats där den står än i dag.
Inte långt från den gamla Volvofabriken, på ett kafé en trappa upp i Modehuset på Hansa City, har Barometern stämt träff med Ann-Mari Olsson och Jan Thuresson. De är båda 77 år och arbetade på Volvo Kalmarverken under alla de 20 år som fabriken existerade. Hon som anställd på olika ställen i och runt produktionen, han som platschef från 1988 fram till nedläggningen.
Även om minnena har bleknat försöker vi tillsammans gå 25 år tillbaka i tiden, till den 2 juni 1994.
– De känslor som man hade den där sista dagen, de kommer väl aldrig riktigt att gå över, säger Ann-Mari Olsson, som tillsammans med maken Henry arbetade på fabriken, från början till slut.
– Sista bilen som gick igenom berörde mig inte. Däremot var det svårt när vi tog in den sista lådan, när man visste att det var tomt bakom, säger Jan Thuresson.
Han var platschef och den som skrev under uppsägningsbeskeden till de 744 anställda som jobbade kvar vid nedläggningen.
– På kvällarna, när alla andra hade gått hem, skrev jag på, jag tog en 200 varje kväll, berättar han.
Volvo Kalmarverken invigdes under pompa och ståt den 4 juni 1974. Både kung Carl XVI Gustaf och Volvos koncernchef Pehr G Gyllenhammar fanns på plats.
Fabriken kom till som en ersättningsindustri för statliga Kalmar Verkstad, blev snabbt känd som "världens modernaste bilfabrik" och lockade intresserade från när och fjärran.
Fabriksbyggnaden var specialdesignad och utformad som ett antal sexkantiga huskroppar i två våningar, där olika arbetslag hade sina egna utrymmen. Löpande bandet var avskaffat och ersatt av självgående plattformar som transporterade bilkarosserna runt till de olika arbetslagen. Arbetsmiljön var viktig, karosserna kunde vältas runt så det blev lättare att montera de olika delarna.
– Från början hade vi mycket arbetsskador, men vi gjorde om efterhand, och då hade vi faktiskt inte en enda, säger Jan Thuresson lite stolt.
Ann-Mari Olsson jobbade sina första år i produktionen, men sedan sade nacken stopp, och hon fick andra arbetsuppgifter. Bland annat tog hon emot de stora trälådor som på tåg transporterade de färdigmålade karosserna från Torslandaverken i Göteborg direkt ut till Kalmarfabriken.
– Det kom i två våningar, en bil i varje låda, och det var högt och lite otäckt, minns hon.
Kalmarfabriken blev koncernchefen Pehr G Gyllenhammars skötebarn, och biltillverkare kom från hela världen för att studera den hypermoderna och annorlunda tillverkningen. Ändå fick inte fabriken vara kvar i mer än 20 år. Redan 1992 tog Volvoledningen beslutet att lägga ner tillverkningen både i Uddevalla och i Kalmar. Lågkonjunktur och förluster gjorde att kapaciteten på Torslandaverken räckte.
Gyllenhammar gillade inte nedläggningen, det har han sagt i flera intervjuer.
– Men han var inte chef då, utan det var Lennart Jeansson, chefen för Personvagnar, som tog det avgörande beslutet, säger Jan Thuresson.
Själv menar Jan Thuresson att anledningen till nedläggningen var att både Kalmar och Uddevalla var för små enheter.
– Vi var väl så bra som Torslandaverken, men faktum kvarstår, fabriken var för liten, säger han.
– Ändå tyckte man att det var stort, säger Ann-Mari Olsson.
Kalmarverken hade som mest 1 200 anställda, och vid nedläggningen arbetade 744 personer i fabriken. De flesta fick ganska snart nya arbeten i Kalmar. Alla över 57 år fick 75 procent av lönen fram till pensionen och ett antal fick avtalspension efter att ha stämplat i två år. Men runt 300 personer hade inte ”riktiga” jobb något år efter stängningen.
– Det var ganska avancerat hur vi arbetade, i olika grupper för att engagera medarbetarna, säger Jan Thuresson, som själv så småningom gick vidare till Lantmännen där han blev vd.
Ann-Mari Olsson började jobba i affär inne i stan.
– Först sålde jag godis, sedan fina, dyra kläder, säger hon.
Hon har inte så mycket kontakt med gamla arbetskamrater längre, men Jan Thuresson träffar ett litet gäng ur ledningsgruppen en gång i månaden.
– När vi blev pensionärer tog vi upp kontakten, och nu äter vi lunch ihop första fredagen i varje månad.
– Och ju äldre man blir, desto mer pratar man om gamla tider.
Kaffet är urdrucket och vi går ut från Modehuset, in på Liljas, som ligger i en av "vingarna" på gamla Volvofabriken. Där exponeras de senaste modellerna, men vi går allra längst in i bilhallen.
Där, bakom ett skynke, hänger några stora bilder på väggen. De är tagna i dåvarande Volvofabriken och en av dem föreställer Ann-Mari Olsson när både hon och fabriken var unga. Hon har hört talas om bilden, men inte sett den. Inte förrän nu.
– Jo, det är ju jag, säger hon lite försiktigt, medan fotografen uppmanar henne att stiga närmare för att fånga då och nu på samma bild.
– Och mannen i den vita rocken är jag, säger Jan Thuresson.
– Arbetsmiljön var viktig, och jag fick spela doktor när den där bilden togs.
Vi går ut igen. Hansaområdet är numera, precis som gamla Volvofabriken, fyllt av stora och små företag och butiker.
– Det var visserligen Lennart Jeansson som höll i yxan vid nedläggningen, men det är tack vare honom som det är som det är här ute i dag, säger Jan Thuresson.
– Kommunen ville köpa fabriken för en krona, men han sa som väl var "aldrig i livet", för kommunen hade inga pengar. Volvo behöll fabriken i minst fem år, det kostade en fem, sex miljoner årligen.
Vad hände då med den vita 960:n, som prydd med hälsningar rullade ut ur Kalmarfabriken för 25 år sedan?
Barometern har spårat den till Hisingen i Göteborg, inte långt från Torslandaverken. Där, längst in i ett containerliknande garage på Volvo Museum, står den inklämd tillsammans med andra bilar. Några tejpbitar sitter fortfarande kvar på vindrutan.
– Den har aldrig varit med på någon utställning, utan den har stått här i alla år, säger Mattias Gustafsson, fordonsansvarig vid museet.
Både Ann-Mari Olsson och Jan Thuresson har besökt museet.
– När jag var där hörde jag några unga tjejer förvånat prata om Kalmarfabriken, säger Jan Thuresson.
– I dag är det många som inte har en aning om att fabriken har funnits.
