Matchen blev av karaktären kamp, kamp, kamp. En å ena sidan volatil, å andra sidan jämn fajt där de små marginalerna, de satta chanserna, de bommade möjligheterna kom att avgöra.

Det var alls inte så att Frölunda saknade lägen. Ryan Lasch brände både friläge och öppet mål i tredje. Men sett till hela matchen var IK Oskarshamn snäppet bättre, skapade fler fullkaratschanser.

Jag gillar vad jag ser av den här IKO-upplagan. Det är rejälare och vuxnare. Där de tidigare varit i behov av att motståndaren har en sämre dag eller missar många chanser, för IKO nu matcherna av egen kraft på ett annat sätt.

Det var alls inte så att IKO var dominanta, det var en jämn match. Men känslan var att ju längre matchen led, desto mer bröt IKO över den i sin favör.

När Hynek Zohorna såg ut som Hulken, brottade ner hela Frölundaförsvaret på egen hand och serverade brorsan till 2-2 var det rättvist.

Och skulle något lag ha vunnit under ordinarie, så var det IK Oskarshamn.

Den stora trepoängschansen kom med 1.43 kvar av matchen. Kim Rosdahl fick pucken i vänsterläge framför både Frölundakeeper och lördagsglad hemmaklack.

Skottet tog i insidan av stolpen.

I stället gick matchen till sudden. Där drog Tomas Zohorna på sig en utvisning och bortasegern låg vips i tangentens riktning. Ryan Lasch och Joel Lundqvist körde patenterat modus operandi och så var två poäng i Göteborg i stället.

Inte helt rättvist, som sagt, samtidigt avgörs den här typen av holmgångar på de små detaljerna. Det handlar om att skicka dit lägen och chanser när de dyker upp.

• • •

Ryan Lasch, ändå. I ett ganska så trubbigt Frölunda, så kändes det som att nummer 81 var på isen Patrik Lundbäck-mycket (ni som minns, ni minns). När han lämnade isen gjorde han det med tre assistpoäng, någon form av hjälteroll och som festens protagonist.

Inte många spelare betyder mer för sitt lag i den här serien.

• • •

I de två första matcherna har IKO:s boxplayspel läckt likt såll. Trenden fortsatte. Två av Frölundas tre mål kom när de var en man mer på isen.

• • •

På det positiva kontot:

• Försvarsspelet var klart uppstagat jämfört med mot Malmö. Den stundom utskällda backbesättningen ska ha plus i kanten.

• Joe Cannata var, efter en semidarrig premiär, monumental mellan stolparna. Cobrastyle med plocken, isbjörnskall i sinnet. Amerikanen utstrålade enormt självförtroende.

• Fredrik Olofsson är fortsatt en titan och bröderna Zohorna gör bara större avtryck. I ett överlag bra IKO stack ånyo stjärnorna som ska leda laget ut och gjorde just det. Det är spets på spetsen den här hösten.

• • •

Det här var sista matchen – förhoppningsvis någonsin – med publikrestriktioner. På torsdag kommer serieledande (what?) Brynäs till Småland. Kanske blir det lapp på luckan. Vad som är garanterat är att det blir ett party, en nystart, ett ljus i det, vad det känns, evighetslånga mörkret.

• • •

På det stora hela bjöds de 770 personerna i Be-Ge Hockey Center på en batalj värdig en lönelördag.

Men mest spektakulär var ändå en skadad spelare.

Premiumvärvningen Dale Weise – med över 500 NHL-matcher under bältet – satt på bortastå under matchen. Han klappade, hejade, tjoade och levde sig in i matchen. Men framför allt var han iförd de flashigaste och fräsigaste (och dyraste?) dojjorna som, förmodligen någonsin, beträtt oskarshamnsk mark.

Jag kan inte beskriva dem i ord, ni får titta på bilden.

Kanske gör han debut mot Brynäs, ryktet säger så, och är han bara hälften så spektakulär som sina skor, så har IK Oskarshamn gjort ett fynd.