Hur upptäckte du din bröstcancer?

– Jag upptäckte den själv, tog kontakt med vården och gjorde de undersökningar man då gör. Men det tog ett tag innan jag kände att det här är något jag ska söka vård för.

Vad tänkte du när du fick beskedet?

– Även om jag i samband med undersökningen misstänkte att det nog var en tumör var det samtidigt väldigt omtumlande. Min man var med när jag fick beskedet och jag kan förstå varför man ska ta med en anhörig. Man blir helt klart lite blockad av att höra att man har en tumör samtidigt som det kommer mer information efter beskedet.

Vad hände sedan?

– Det började med att de trodde jag skulle ta bort en liten bit av bröstet och strålas. Men vid närmare granskning visade det sig att hela bröstet behövde tas bort liksom ett antal lymfkörtlar. Efter operationen fick jag besked att jag även behövde genomgå cytostatikabehandling, som jag visste skulle innebära att jag tappade håret. Det var egentligen det jag fasat för allra mest. Att göra en operation syns ju inte utanpå, men att tappa håret gör det så uppenbart för alla att man är sjuk. Jag fick ofta tänka på att tumören faktiskt var borta efter operationen och att all behandling är efterbehandling för att inte få tillbaka tumörer. Den vetskapen och insikten var väldigt viktigt för mig.

Vad fick du för behandling?

– Först fick de ta bort hela bröstet och ett antal lymfkörtlar, sedan fick jag cellgifter sex gånger var tredje vecka. Efter cellgifterna var det strålning varje vardag i fem veckor, alltså 25 gånger. All behandling har jag fått i Kalmar.

Hur mådde du under behandlingen?

– Jag mådde ändå bra. Det är klart att jag blev lite tröttare, men jag hade aldrig trott att jag skulle må så bra som jag gjorde. Min bild av hur jag skulle må av cellgifter var att det var förfärligt. Men illamåendet kände jag inte av, tack vare de mediciner som i dag finns. Det var heller inte jättesmärtsamt eller gav någon lång konvalescens att ta bort ett bröst. De cellgifter som tog ned immunförsvaret var det som satte negativa avtryck. Det var tufft att behöva vara inlagd med feber, om än tillfälligt.

Hur peppade du dig under bröstcancern?

– För mig var det viktigt att saker och ting var ganska mycket som vanligt, eftersom jag tyckte att jag var ganska mycket som vanligt. Men jag förstår att folk såg på mig som att allt inte var som vanligt, det var ju ändå inte bara mina närmaste som visste att jag hade bröstcancer. Det var ett skäl till att jag ville ha peruk. Jag har väldigt stor respekt för den som inte vill det, men för mig var det helt uteslutet att vara utan. Jag kände mig ju inte sjuk så varför skulle jag se sjuk ut? Jag tränade inte mycket i början för jag ville att den energi jag hade skulle gå till att jobba, vara med familjen, gå ut med hunden och få vardagen att rulla.

När gick du ut offentligt och berättade om din bröstcancer?

– Det är ändå otroligt hur länge jag fick hålla det i en liten krets. Först när jag själv valde att berätta om det i TV4 fick folk veta. Då hade det ändå gått fem-sex veckor sedan jag gjorde mitt första besök på vårdcentralen. Den respekten är jag tacksam över.

Varför valde du att berätta just då?

– Att berätta för sina barn och sin familj är ju en sak, men när vill man berätta offentligt? Svaret är egentligen typ aldrig, men jag kände att jag måste. Hur ska folk annars förstå om jag mår skit. Stefan Löfven var en av de första som fick veta, han var ju min chef då. I efterhand har jag tänkt att det hade varit intressant att se hur länge jag hade kunnat hålla det hemligt för omvärlden, samtidigt kändes det viktigt att inte behöva låtsas. Dagen innan jag berättade i TV4 blev jag utfrågad i KU om pandemin i sex timmar. Jag ville absolut inte berätta innan KU-förhöret. Jag ville inte att någon skulle säga att jag inte fick de rätta eller de tuffaste frågorna för att jag hade bröstcancer. Det ville jag verkligen inte.

Vad var du mest rädd för?

– Det är klart att det var jobbigt att få ett cancerbesked, men jag försökte att inte tänka på det hela tiden. Jag var dessutom väl sysselsatt med pandemin. Jag kände att jag var opererad och om läkaren säger att här botar vi folk, då valde jag att förlita mig på det. Det finns tragiska livsöden också när det gäller bröstcancer, men om man jämför bröstcancer med många andra cancerformer så är det ändå så att det är väldigt hög överlevnadsgrad.

Du valde att ta med din läkare Haidar Mir på bilden till intervjun – varför?

– Självklart spelade familjen den helt avgörande rollen under behandlingstiden, men det finns olika saker som ger trygghet och spelar roll. Jag ville ha med Haidar Mir på bilden som en symbol för vården. Utan vården hade det ju inte blivit så här bra. Därför vill jag gärna få möjligheten att lyfta vården. Nu kommer det enda politiska inlägget – det finns för många som talar om vårdens brister, som hävdar att vården inte är bra och att det snarare skulle vara tur när man får bra vård. När de allra flesta tvärtom är nöjda. Svartmålandet av svensk sjukvård ogillar jag väldigt mycket, för det gör att människor blir rädda i onödan.

Du var socialminister när du drabbades av bröstcancer – hur påverkade det ditt vårdförlopp?

– Jag har fått många frågor om jag därför fick vård snabbare och nej, det fick jag inte. Jag har ingen privat sjukvårdsförsäkring och jag tänker inte skaffa någon, jag gick inte före någon, jag ringde inte några speciella samtal. Jag gick till min vårdcentral som skickade remiss till det sjukhus som ligger närmast mig och alla andra som bor här i centrala Kalmar. Sedan finns det ett standardiserat vårdförlopp som man vårdas efter. Jag kan jämföra med vänner som råkat ut för samma diagnos och de har haft samma vårdförlopp som jag.

Hur mår du i dag?

– Jag mår fint! Jag mår väldigt bra faktiskt. Jag äter medicin, antihormonella tabletter, de gör att man försätts i klimakteriet och får den typen av besvär. Vallningar är väl den värsta komplikationen och det är på riktigt ganska jobbigt, men så är det att vara kvinna. Jag tycker ändå att jag mår bättre än jag gjorde innan. Dels har jag blivit duktigare på att träna, dels på att vara noggrann med att ta det lite lugnt ibland. Jag har inte några biverkningar som jag besväras av i dag.

Har cancern förändrat dig?

– Det är jag helt säker på. Allt man är med om formar en som människa och påverkar hur man ser och tar vara på livet. Jag tycker i och för sig att jag gjorde det ganska bra innan också. Under den här tiden hanterade jag en pandemi parallellt med cancern och jag har svårt att säga vad som är vad men jag har blivit bättre på att förhålla mig till vad som är på riktigt viktigt, inte oroa mig för mindre saker. Jag tänker att pandemin kan ha hjälpt mig att hantera cancern, fokusera på det viktigaste och det jag kan påverka.

Vad skulle du vilja säga till alla de kvinnor som drabbas av bröstcancer i dag?

– Det är ju väldigt omtumlande att få besked om bröstcancer, även om man vet att man delar det med många andra. Men det är också en viktig insikt att man inte är ensam. Det är väldigt många som drabbas av samma diagnos och som tar sig igenom den. Det är viktigt att våga vila i tryggheten att vi har en fantastisk vård, man får inte glömma det. Annars är jag försiktig med att ge råd. För mig handlade det om att inte låta cancern ta över. Jag ville ta kontroll över mitt liv och hur jag lever livet, för det kommer ju inte tillbaka.