Eva Bergquist Andersson: Eva Bergquist Andersson: ”Att bjuda folk på middag år 2021 är lika svårt som att skapa fred i Mellanöstern”
Det får mig osökt att tänka på när mina egna döttrar var små – och tyvärr hur mycket jag har ljugit för dem under årens lopp.
I och för sig ljög jag inte så länge de var i blöjåldern, för då fattade de ju ändå inte vad jag stoppade i dem. Men när de senare började komma på att det var jag som påverkade hur maten smakade körde allt i diket, kan man säga.
Ungefär fem gånger i veckan ljög jag – mycket trovärdigt om jag får säga det själv – varenda gång någon unge frågade om det var lök i köttfärssåsen/stroganoffen/lasagnen eller vad det nu var för delikatesser jag frammanade vid spisen.
”Lök? Absolut inte, det vet jag ju att du inte tycker om”, svarade jag och blinkade troskyldigt mot barnet som misstänksamt petade i maten men slutligen åt upp allt med god aptit. Dessförinnan hade jag med en hjärnkirurgs precision finhackat löken till så små beståndsdelar att inte ens världens mest ljusstarka mikroskop, synkrotronanläggningen MAX IV i Lund, skulle avslöja denna ingrediens.
Nu när barnen är vuxna har jag erkänt mina synder och hoppas att de inte kommer att ta upp det i eventuella terapisessioner i framtiden, men jag har faktiskt fortfarande lite dåligt samvete. Det värsta är dock impulsen att fortsätta ljugandet, nu riktat mot vuxna personer i bekantskapskretsen. Den kan om jag har otur, sluta med att någon får forslas till närmaste akutmottagning.
Att bjuda folk på middag år 2021 är ju som många vet lika svårt som att skapa fred i Mellanöstern. Är folk inte laktosintoleranta är det glutenallergi, fiskallergi, vegetarianism eller veganism eller så tycker de helt enkelt inte om vissa ingredienser. Eller vägrar äta saker som tonfisk eller räkor eftersom de (gästerna, inte tonfiskarna eller räkorna )vill rädda världen. Behjärtansvärt, men inte kul när man ska försöka komma på en rimlig meny.
Ska jag vara riktigt ärlig har jag nog ljugit ett par gånger om vad som verkligen ingått i maten jag bjudit på. ”Det är absolut inget mjöl i den här såsen”, har jag kanske mumlat när någon som inte vill ha gluten i maten satt sig med förväntansfull blick och jag själv glömt bort att göra såsen på specialingredienser.
Samma med laktosfri grädde. Visst har jag tänjt lite på verkligheten när jag insett att jag glömt att någon i gästskaran är laktosintolerant och gratängen stått på bordet. ”Jomen Herregud, det är självklart laktosfri grädde i den här” har nog kommit över mina falska läppar fast det inte varit sant. Samtidigt som jag bett en stilla bön om att den intolerante bara är pyttelite intolerant.
Såvitt jag vet har i alla fall mina middagar hittills aldrig slutat med läkarbesök. Å andra sidan kanske jag från och med nu aldrig mer får besök av (numera före detta?) vänner som inte tål vissa ingredienser. Det vore ju väldigt tråkigt. Vi får hoppas att ingen av dem läser denna krönika.
Men om de inte blivit sjuka av min kokkonst så spelar det ju ingen roll. Det viktiga är att mina intoleranta vänner tolererar mig trots allt. Eller, som Pippi Långstrump säger till Tommy och Annika när hon har erkänt att hon har ljugit:
Vi kan väl vara vänner ändå?
