Sigge hjälpte Isak att överleva och efterleva

Dagen före sin 17-årsdag fick Isak Thern beskedet om att han hade en aggressiv hjärntumör.

Där och då kände han hur livet tog slut.

– Mamma var med mig och jag minns att hon var mycket mer nervös än vad jag var. Men när läkaren sa att jag hade en tumör på lillhjärnan såg jag bara hur mitt liv raserades och det vita rummet blev bara svart. Först blev jag chockad, sedan grät jag.

Efter beskedet minns han allt som ett stort kaos. Istället för att gå andra året på det estetiska programmet på Jenny Nyströmsskolan som han hade sett fram så mycket emot väntade operation, strålbehandling och cellgifter.

– Jag tappade håret under strålbehandlingen i Linköping, men det kom ganska snabbt tillbaka. När jag kom hem från sjukhuset såg jag ut som en gammal gubbe och jag ville inte att någon skulle se mig. Jag var en gammal gubbe som väntade på att få dö. Jag hade svarta ögon, klagade på allt och hade svårt att ta andra. Mamma fick ta ut mig i rullstol när vi skulle längre än bakgården, jag höll henne alltid annars i armen vart vi än skulle, som om jag var en gammal gumma.

Efter ett par månader började Isak skolan igen, men många skoldagar slutade med att hans mamma, Kerstin Andersson, fick komma och hämta honom eftersom han brutit ihop. När det var dags för skolfotografering hände det igen och Kerstin fick hämta hem sin son från skolan. Fast det skulle bli sista gången.

– Jag vet vad du behöver sa hon. Och det var en hund, säger Isak och brister upp i ett stort leende.

Hunden Sigge, som är en jack russell, blev vändpunkten. Han kom med glädjen och spräckte bubblan som Isak levt i sedan dagen han fick cancerbeskedet.

– Sigge är den andra delen i pusselbiten som gör mig hel. Han gjorde att jag började gå ut igen, att jag blev social igen och att jag började vilja stå på scenen igen. Sigge är en aktiv jäkel. Han är exakt som jag! Sigge gjorde att jag började träna och att jag började må bättre både fysiskt och psykiskt. Han fick alla tankar att bli ljusa igen. Han och mamma hjälpte mig att överleva.

Att leva igen efter cancern visade sig dock bli mycket svårare än Isak hade räknat med.

När behandlingarna var över och andra tyckte att han var frisk igen började den tuffaste biten av cancerresan.

– Efterlevnaden är värre än själva sjukdomen. När man är sjuk är man i en bubbla, men när väl bubblan spruckit och man ser frisk ut och ska orka allt igen är allt mest kaos. Att behöva slåss för sin rätt var det jobbigaste av allt. Jag försökte till exempel gå på universitetet, men det var för kämpigt. De tog mig som dyslektiker och det fanns ingen förståelse alls för min sjukdom. Att söka jobb har varit kämpigt. Vem vill ha mig som har haft cancer och som bara kan jobba halvtid?

Sviterna efter hjärnoperationen gör att Isak ofta blir hjärntrött, har problem med finmotoriken, har dubbelseende och har problem med både tal och balans.

Första gången han skulle gå ut på krogen tillsammans med sina kompisar blev han utkastad av vakter som trodde att han var full eftersom han vinglade på grund av dålig balans – fast han inte hade druckit en droppe alkohol.

– Man kämpar för att överleva och sedan ska det vara så svårt att leva! Jag blev megavuxen väldigt fort i och med cancern, men samtidigt blev jag ännu mer beroende av mamma än någonsin. Mamma fick hjälpa mig att duscha och det är inte så kul när man är 17 år. Hon fick hjälpa mig med allt. Jag tror att hon slogs för mig psykiskt också, för jag orkade ju inget.

2012 blev Isak styrelsemedlem i Barncancerfonden östra. Då hade han jobbat lokalt på lekterapin på Kalmar länssjukhus med att hjälpa andra barn som var sjuka. Förra året var han med och spelade in en dokumentärfilm om livet efter cancern och i år har han, tillsammans med andra överlevande unga vuxna, spelat in en tv-serie. När dokumentären och tv-serien kommer att visas vet han inte i dagsläget. Han har haft olika förtroendeuppdrag i Barncancerfonden och arbetat såväl nationellt som internationellt, senast var han Barncancerfondens representant på motionsloppet Vårruset i Kalmar.

– I Barncancerfonden öppnades en dörr för mig. Mitt mål är att få ut mitt budskap; det är kul att överleva men det ska inte behöva vara så svårt att efterleva. För mig har arbetet i Barncancerfonden betytt nästan lika mycket som Sigge och mamma! Alla behövs för att jag ska må bra. Med Barncancerfonden har jag fått glädjen och tacksamheten. Tack vare dem blev jag en värdig och betydelsefull människa igen.

I sin blogg, www.hoppomlivet.nu/isaks-blogg, skriver han bland annat om hur mycket en canceröverlevare måste kämpa och slåss i vardagen. Ett ämne han ofta också tar upp i sina dagboksanteckningar som han hoppas ska bli en bok i framtiden.

Ända sedan barnsben har Isak drömt om att bli skådespelare. Han har alltid spelat teater och showat för andra. När han fick sin hjärntumör som 17-åring trodde han att drömmarna om teatern gick i kras, men tack vare engagemanget i Barncancerfonden är drömmen om att stå på scenen tillbaka igen.

– Det jobbigaste är balansen och talsvårigheterna. Det är det viktigaste för en skådespelare och det betyder att jag aldrig kommer att kunna vara på topp. Jag jobbar som skådespelare på Kalmar slott på somrarna, på Barnens slott, och det är det roligaste jag vet! Det är både barn och teater och det är en sådan glädje.

Planen är att en dag arbeta med teatern på heltid, men just nu jobbar han som fritidspedagog på Waldorfskolan i Kalmar.

– Jag älskar att jobba på skolan! Det är underbart, för jag älskar barn och barn har inga fördomar.

Isak hette egentligen Andersson i efternamn tidigare, men bytte namn när han var färdigbehandlad från cancern.

– Jag ville inte vara mig själv efter överlevnaden. Det var inte jag längre, så då bytte jag till Thern. Det är ett släktnamn och ett bra artistnamn, skrattar han.

Du överlevde cancern – vad vill du säga till alla barn och ungdomar som drabbas av cancer?

– Ge inte upp! Du är inte ensam! Inget är heller förgäves.

Han önskar att cancer inte skulle vara så förknippat med skräck.

– Cancer ska inte behöva vara ett ord som vi inte vågar prata om, då blir det ännu svårare för den som lever i det att kunna leva.

Den 10 december 2012 föddes Isak på nytt – det var dagen då hjärntumören opererades bort.

På vänster arm har han precis påbörjat en tatuering med texten Reborn 10 december 2012 och en bild på en tumör och en filmrulle.

På höger arm har han tatuerat Carpe diem som en påminnelse om att leva varje sekund.

Längre upp på armen finns en symbol med bokstäverna BCF för Barncancerfonden.

Eller Balans, cancer, frihet.

KOMMENTERA GÄRNA ARTIKELN PÅ BONUS WEEKENDS SIDA PÅ FACEBOOK:

<iframe src="https://www.facebook.com/plugins/post.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2FBonusWeekend%2Fposts%2F1043133959120123%3A0&width=500" width="500" height="703" style="border:none;overflow:hidden" scrolling="no" frameborder="0" allowTransparency="true"></iframe>

om sina uppdrag för Barncancerfonden