Vård och hyfs i sjukhusrum
Låt mig börja med ronden. I stort sett varje dag kom läkare fram till sängsidan och hälsade Gomorron Kenneth, hur mår du i dag? Så ska det vara! Jag var sedd, fick säga lite, kände mig varm och glad. Men två gånger var jag med om avarten till rond. Två läkare stod och mumlade nere vid sänggaveln, tittade inte ens på patienten som kanske hade smärtor, var nervös och rädd. Det är inte bara ohyfsat, det är kränkande! Vid en tidigare tredagars vistelse på sjukhuset var jag med om en annan variant av rond. Vi patienter fick ta oss till läkaren i hans rum där man fick ett par minuter. Inte alls dumt. Vårdens ankare är sjuksköterskorna. De är alla proffs, milda på något sätt, lyssnande, men samtidigt bestämda. De styr säkert över medicinerna. Tyvärr stämmer inte alltid sjukhusets läkemedelslista med medicineringen hemmavid. Det kan skapa problem till en början. Undersköterskorna tycks förväntas klara allt. Jag undrar om de inte ibland belastas för mycket vilket jag märkte kunde resultera i stress och lite omild behandling för att hinna med. Men det var verkligen undantag och vad skulle de göra när det ringde om hjälp i två andra rum samtidigt. I alla lägen var de noga med byte av handskar och skyddsförkläden vilket jag noga kollade efter vad som hände på Universitetssjukhuset i Linköping för tre år sedan. Jag hade just lycklig blivit mig själv igen på uppvaket efter en operation. Vad fick jag se? Jo, en personal som utan skydd och handskar gick omkring och kollade oss. När hon kom till mig för att rätta till någonting sa jag ifrån och därefter blev det i varje fall handskbyte mellan varje patient. På tal om hygien så gjorde städerskorna ett gott jobb i vårt sjukhusrum och på toaletten i Kalmar. Tysta och nära osynliga höll de rent enligt alla konstens regler vad jag kunde förstå.
Om det pratas i sjukrummen så är det ingenting mot i avdelningars matsal. Till frukosten kommer en del i nattsärken med en för liten eller stor kofta medan andra har kläder som inte passar någon. Flera har rullande ställningar med hängande näringspåsar och i en del fall pissepåsar. Alla tar för sig och trots att det finns gafflar gräver några med kanske otvättade fingrarna för att få tag på korv- och ostskivor, tomater och gurka. Hygienen är nog inte den bästa. Däremot är den strikt vid lunch och middag då den goda maten serveras. Alla vill berätta om sina sjukdomar, skador, operationer och hur säregna de tycker sig vara. I matsalen får man veta mer om sina egna åkommor än vad vården ger.
Sist med inte minst ambulanspersonalen. De är hjältarna. Så fort de kommer in i hemmet så blir man lugnare och det fortsätter under färden med småprat och inkopplingar till sjukhuset. Där står andra färdiga för snabba prover. Därefter kan det bli stopp. Bäst är att läggas i ett av de öppna båsen runt centralen med till synes mycket personal. Där kan man göra sig hörd. Undersökningsrummen är däremot lite luriga. Har man otur kan man få ligga där onödigt länge i väntan på besked eftersom man inte ses. Det är inte undra på att akuten har mycket att göra då såväl specialister som läkare på hälsocentraler gärna avrundar med, blir det sämre så åk till akuten. Vore det inte bättre med, blir det sämre så hör snarast av dig. Då skulle man minska lidande och ångest. För det krävs förstås att vården litar mer på patienten. Men nu får man i de flesta fall göra en sväng runt akuten för en massa prover och ny bedömning. Det är således där det avgörs var man hamnar och vad som ska ske. Vilket ansvar. Har alla akutläkare kunskaper och erfarenheter för det?