Världens bästa Karlsson har fokus på en sak – att vinna Stanley Cup: ”Det som driver mig mest”
För två år sedan stod Nils van der Poel för en spektakulär entré när han hoppade fallskärm för att möta den väntande pressen på Ekerum. Erik Karlsson var mer en cool, men ödmjuk, katt när han lugnt spatserade till Kay Wieståls park tillsammans med sin familj.
– Det är kul att vara här, det måste jag säga. Det känns lite surrealistiskt och faktiskt överraskande. Det här var inget jag hade på radarn att jag skulle vara här vid den här tidpunkten, men det är väldigt kul att kunna samla familjen. Det ska bli roligt att se vad den här kvällen har att erbjuda och det är en ära för mig. Något jag är stolt över, säger Erik Karlsson.
Det var mycket uppståndelse kring honom nu såklart, när världens bästa ishockeyback dyker upp i Borgholm. Men Karlsson är van och NHL:s stora snackis nu. Med fyra år kvar på kontraktet med San Jose Sharks, och en lön på knappt tolv miljoner dollar per säsong, har Karlsson meddelat att han vill spela i ett lag som på allvar kan utmana om Stanley Cup-titeln. Något bara de mest positiva och möjligtvis något verklighetsfrånvända Sharks-supportrarna tror på i dagsläget.
– Ända sedan barnsben har jag spelat för att vinna matcher, vara med laget och ha roligt. Nu har jag varit över i 14-15 år och det känns som att jag verkligen vill ta chansen att ha den bästa möjligheten att vinna. Att man har en chans att vinna, sedan finns det inga garantier om det sker eller inte, säger Karlsson.
Det spekuleras rätt vilt nu om vilka lag som kan klara av en trade för att få svensken till sitt lag. Pittsburgh Penguins har de senaste veckorna pekats ut som som den mest troliga kandidaten att ta in den svenska backen. Men enligt NHL-experten Elliotte Friedman kommer det att bli en kamp med Carolina Hurricanes och att det nu pågår något av en ”pokermatch” mellan klubbarna.
– Jag känner mig lugn i det jag kan påverka, jag vet att jag kommer att spela hockey i höst och så får vi se vad som händer, säger Karlsson.
Hur skulle det kännas att få vara med och slåss om Stanley Cup på allvar?
– Jag har gjort det några gånger och varit helt okej nära, men aldrig så nära som man behöver vara. Men det är det jag spelar för och fortfarande det som driver mig mest. Jag tror att det är något jag behöver ha i mitt professionella liv, annars skulle nog glädjen försvinna lite.
Han lämnade Frölunda och svensk ishockey för spel i Ottawa Senators inför säsongen 2009-10, men det finns inte tillstymmelsen till någon Dolph Lundgren-svenska hos honom. Småländskan klingar fint fortfarande och Karlsson, som ursprungligen kommer från Landsbro och har Boro-Vetlanda HC som moderklubb, har såklart koll på den hockeyboom som pågår i landskapet nu med tre SHL-lag och fyra i allsvenskan.
– Det är kul tycker jag, att det inte behöver vara lag enbart från de stora städerna. Växjö har gjort det helt otroligt tycker jag och även Oskarshamn gör något bra. På min tid fanns det bara HV71. Så det är roligt att det utökas lite och att fler klubbar har chansen att ta sig hela vägen upp till elitserien. Sedan gör det såklart mycket för intresset lokalt att Kalmar och Nybro spelar i allsvenskan nu och kan locka fler ungar till sporten, säger Karlsson.
Du vet att du mest är känd som Pelles brorsa i Nybro va?
– Haha, ja han spelade ju i Nybro i ett par år. Jag kanske ska hämta honom så du får prata med honom istället.
Har du köpt någon present till Kronprinsessan?
– Det har jag, säger Karlsson.
Sedan ler han.
Nöjd?
– Den frågan ska du nog ställa till henne sedan. Men jag tror hon blir glad över den. Det finns inte så många av den, jag har en, brorsan har en och farsan har en. Och nu ska hon få en också, säger Erik Karlsson.
Victoriastipendiaterna
1979: Ingemar Stenmark, alpint.
1980: Stefan Persson, ishockey.
1981: Linda Haglund, friidrott.
1982: Tomas Gustafson, skridsko.
1983: Stig Strand, alpint.
1984: Gunde Svan, längdskidåkning.
1985: Patrik Sjöberg, höjdhopp.
1986: Torbjörn Nilsson, fotboll.
1987: Tomas Johansson, brottning.
1988: Tomas Gustafson, skridsko.
1989: Jan-Ove Waldner, bordtennis.
1990: Mikael Appelgren, bordtennis.
1991: Pernilla Wiberg, alpint.
1992: Jörgen Persson, bordtennis.
1993: Torgny Mogren, längdskidåkning.
1994: Peter Forsberg, ishockey.
1995: Tomas Brolin, fotboll.
1996: Sara Wedlund, friidrott.
1997: Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson, kanot.
1998: Magdalena Forsberg, skidskytte.
1999: Lars Frölander, simning.
2000: Therese Alshammar, simning.
2001: Mikael Ljungberg, brottning.
2002: Magnus Wislander, handboll.
2003: Caroline Klüft, friidrott.
2004: Anja Pärson, alpint.
2005: Stefan Holm och Christian Olsson, friidrott.
2006: Anna Carin Olofsson och Björn Lind, skidskytte.
2007: Henrik Larsson, fotboll.
2008: Susanna Kallur, friidrott.
2009: Helena Jonsson, skidskytte.
2010: Charlotte Kalla, friidrott.
2011: Daniel och Henrik Sedin, ishockey.
2012: Anette Norberg, curling.
2013: Johan Olsson, längdskidåkning.
2014: Sveriges herr- och damstafettlag, längdskidor.
2015: Sarah Sjöström, simning.
2016: Henrik Lundqvist, ishockey.
2017: Jenny Rissveds, mountainbike.
2018: Stina Nilsson, längdskidåkning.
2019: Hanna Öberg, längdskidåkning.
2020: Armand Duplantis, friidrott.
2021: Nils van der Poel, skridsko.
2022: Ebba Årsjö, parasport.
2023: Erik Karlsson, ishockey.
”Det här var inget jag hade på radarn att jag skulle vara här vid den här tidpunkten, men det är väldigt kul att kunna samla familjen. Det ska bli roligt att se vad den här kvällen har att erbjuda och det är en ära för mig. Något jag är stolt över.”Erik Karlsson