Lysande skildring av startskottet på den franska revolutionen
14 juli 1789
Författare: Éric Vuillard.
Förlag: Lind & Co.
Översättning: Jan Stolpe.
En hel by utplånades och alla dess invånare kördes bort när slottet Versailles skulle byggas. Sedermera skapades ironiskt nog en hopfantiserad bondby i slottsparken för att förströ de förnäma invånarna, där de kunde leka bondefamiljer i en lantlig idyll som omväxling – utan att de hade den minsta aning om hur verklighetens lantbefolkning levde.
Och när Paris befolkning den heta sommaren 1789 hade fått nog av den parasitära kungamakten genomsökte de bland annat stadens teatrar i jakt på vapen som hade använts som teaterrekvisita. Franska revolutionen var dock allt annat än teater.
Den franske författaren Éric Vuillard, som skrivit en rad kritikerrosade böcker som tar avstamp i olika historiska händelser, har i sin senaste bok tagit itu med parisarnas stormning av den dystra fästningen Bastiljen den 14 juli 1789, vilket betraktas som startskottet till revolutionen.
”Jag blir förundrad över att allt det här får plats på bara 171 sidor.”
Vuillard är inte historiker och skriver inte historia på traditionellt sätt, vare sig man med detta menar vetenskap, populärhistoria eller historisk roman. Detta gör hans böcker väldigt svåra att genrebestämma, för det är en balansgång mellan historiskt reportage, skönlitterära utsvävningar och essäistiska reflektioner. Jag vill kalla det för en historisk berättelse – det vore nog en träffande beskrivning som inte är avsedd att förolämpa eller sänka böckernas värde. För det han gör i ”14 juli 1789” är på sitt sätt lysande. Det är en starkt kondenserad berättelse som Vuillard har kokat ned för att förmedla det för honom centrala: den mänskliga erfarenheten. Hur är det att vara en människa som stiger upp på morgonen utan att veta att han ska delta i en revolution samma eftermiddag? Hur är det att leva utan att veta att du kommer vara död inom en timme?
Språket är stramt och stilistiskt lättflygande på en och samma gång, men kryddat med eleganta språkliga piruetter när författaren själv gör träffsäkra iakttagelser eller tankeväckande reflektioner över tillvaron. Jag blir förundrad över att allt det här får plats på bara 171 sidor.
”Man måste skriva det man inte vet”, kommenterar Vuillard på tal om historiens många luckor och okända faktorer – det vill säga, alla de där tomrummen inför vilka historikern måste göra halt. Men Vuillard lurar ändå inte läsaren utan signalerar när han övergår från fakta till fiktion genom att ”önska” eller ”föreställa sig” att de historiska personerna uppträder på ett visst sätt.
Minnesvärda är också hans tankar kring alla de ”vanliga” människor som stormade Bastiljen men som idag på sin höjd bara är namn, tömda på allt annat mänskligt innehåll, såsom vattenbäraren Devauchelle, taktäckaren Grenot och madamen Marie Choquier. Men även om ett namn inte är någonting är det ändå ”sanningens stavelser”, menar Vuillard. Utan människorna, ingen Bastilj.
