Christian Gustafsson: ”Nu börjar IKO-säsongen om – först ut: lördagspartaj mot Percys pågar”
IK Oskarshamn trivs uppenbarligen i Karlstad. Fem segrar av de sju senaste i Löfbergs Arena. Jag får väl tillstå att det inte var många procent av mig som inför torsdagens match trodde på bortaseger. Överlägsna serieledaren mot dunderjumbon. Men det där är väl idrottens ursjäl.
Visst, Färjestad var spelförande, men det var långt i från någon utspelning eller något rån.
IK Oskarshamn gjorde en kontrollerad, stark och smart insats, hade lite nödvändig tur, ens trålande målvakt och fick därtill sina mål i rättan tid. 1–1 med 1,5 sekunder kvar av andra perioden (hej Joakim Thelin på Hovet!), det avgörande med mindre än två minuter kvar av tredje.
Det kunde ha gått hur som helst, men för första gången i höst gick det IK Oskarshamns väg.
Efter en månad av lidsam andnöd, var Oskarshamn nog en stad som på fredagen vaknade upp med lite friskare luft i lungorna.
• • •
Jag har hört att det ska ha varit tuffa papper borta i Be-Ge Hockey Center i veckan.
Martin Filander, som ser ut som att han gått tolv ronder mot Bosse Högberg, har minst sagt höjt rösten. Spelarna ska ha fått möta en tränare de kanske inte sett förut. Uppenbart irriterad, uppenbart frustrerad.
Hårda ord, hög volym.
En o-Martin Filandersk ledarstil. Han får normalt sett lugna filbunkar att framstå som orkaner.
Jag köper dock tonläget helt och hållet. Har man inte nått fram på ett sätt, kanske man når fram på ett annat.
Måhända färgas man av resultatet, men jag tyckte mig se spelare som slet någon procent mer, som tog ett extra skär, som backcheckade lite hårdare, som brann med lite större lågor.
Det gick heller inte att ta miste på lättnaden och glädjen efter matchen. Patrik Karlkvist ville ta alla i sin famn inne i omklädningsrummet. Jag tror inte jag sett en lyckligare människa sedan min yngsta dotter – efter att vi lurat henne att det inte skulle bli några julklappar – fick en Iphone 4 i julklapp.
• • •
Jag gillade mycket med det IK Oskarshamn som visade upp sig i Löfbergs.
Båda målen kom i akilleshäls-spelformen fem mot fem. Rasmus Bengtsson räddade ett givet mål genom att vara Stålmannenstark när Joel Källman fick öppen kasse. Oscar Engsund var den där Hulkenfiguren han förväntas vara.
IKO-målen kom också till efter skymning/styrning.
Det där är något jag och många med mig upplevt som en IKO-brist. Motståndarlagen gör oftare mål genom att skymma och styra och vara allmänt obstinata framför mål.
Den här gången var det tvärt om. Det rensades framför Marek Langhamer (”De kunde bara flytta bort våra gubbar när de inte hade pucken och slänga in dem i sargen”, som Färjestadstränaren Tomas Mitell sa och även om hans syfte var domarkritik, så får IKO-lägret ta det som indirekt beröm, jag menar ”slänga in dem i sargen”, det låter tufft!) och både Nick Olesen och Logan Hutsko styrde in varsitt mål i andra änden av banan.
Den där typen av mål man vinner hockeymatcher när man gör.
Det var också en matchcoachning som var av det mer pardonlösa slaget. De ledande spelarna, spelarna som ska vara bäst, fick oceaner av istid. Oscar Engsund och Lukas Jasek klockade in på över 23 minuter. Ahti Oksanen, David Quenneville och Patrik Karlkvist hade också över 20, medan spelare längre ner i hierarkin hölls på låga minuter.
• • •
Nåväl.
Tre poäng i Karlstad kan vara tre poäng som betyder början på förvandlingen.
Men det kan också betyda – ingenting.
Att proppmätta serieledar-Goliat med CHL-resa i benen och lite semiunderskattande på en grilla torskar mot en frenetiskt stridande, underdoggig och plötsligt välorganiserad David, ja, det kan hända. Det har hänt förr. Större är inte skillnaderna mellan lagen i den här ligan.
Tre bonuspoäng i Karlstad är varken mer eller mindre än en god start på en potentiell säsongsgir. Det är liksom nu arbetet med att metamorfosa den här säsongen börjar.
Sett till de senaste två veckorna kan man kanske skönja att IKO ändå är på lite, lite rättare väg. Man borde ha vunnit mot Örebro, man höll Skellefteå på två mål, man höll matchen mot Rögle resultatmässigt jämn till slutminuterna och så Färjestadsviktorian på det.
Det är stabilare.
Men tabelläget är trots allt vad det är. Pre-freaking-kärt. IK Oskarshamn har kommit så snett in i en säsong man kan komma.
• • •
Alla ska möta alla och spelscheman är vad de är. Men IKO har haft ett tufft inledningsprogram, en majoritet på bortais, inga ”lätta” hemmamatcher.
Nu väntar ett potentiellt halmstråljus i schematunneln.
De kommande tre veckorna, de stundande sex matcherna, skulle jag säga avgör om IK Oskarshamn ska involvera sig med övriga lag eller permanent och allena isoleras i den definitiva kvaldyn.
Bortamatcherna mot Leksand och Frölunda är så klart beska droppar, men de övriga fyra spelas mot – Malmö, Modo, HV71 och Linköping. Alla hemma i Be-Ge Hockey Center. Tre av dem på lördagar.
Det ska under normala omständigheter vara bra chanser till segrar. Nu är det måstesegrar.
Allt under tolv poäng på de kommande sex matcherna är för lite, för dåligt. Varje match de närmsta veckorna är av slutspels- eller kvalkaratkär. Do or die. Liv och död. Eller kanske inte liv och död som i liv och död, men åtminstone liv och SHL-död.
• • •
Närmast väntar alltså lördagspartajsmatch mot Percys pågar i ett salongsberusat (underdrift) Be-Ge Hockey Center. Malmö är ett lag IK Oskarshamn nog bör ha bakom sig om de vill slippa kvala framåt våren. Torsk, så är det tio pinnar till Rödhökarna. Ni hajar vitaliteten.
Om man ska prata i klatschiga rubriker, så är lördagens fajt något av en ny seriepremiär. Den inverterade smekmånaden är över. Läge att nollställa, resetta, ctrl+alt+delete:a.
Det är redan nu – inte ens halvvägs in i oktober – lite av sista chansen för IK Oskarshamn.
Serien börjar om med bara kvalmatcher på menyn. Känner ni vibbarna?
