Eva Bergquist Andersson: Virknål överst på önskelistan – varför inte virka Tegnell, en julskinka och Leif GW Persson
Jag kan inte förstå hur det går till, och misstänker att det egentligen beror på att någon försäljare av smålampor har nycklar till mitt källarförråd för att inför varje advent gå in där och hamra lätt på lamporna så att man måste köpa nya. Sådan är kapitalismen.
Annars är det mesta lugnt. Hunden genomgår en identitetskris efter kastreringen tidigare i höst. Just nu yttrar det sig i att han blir livrädd så fort jag gör någon förändring hemma; vid installation av ny soffa nyligen gnällde han så mycket att jag övervägde att åka in till djursjukhuset. Ensam, och lämna honom ensam för att slippa gnällandet.
Jag insåg efter ett tag att han troligen oroade sig över att hans plats i soffan skulle försvinna, vilket han gjorde helt rätt i. Jag hade tänkt att inte låta honom ligga i denna nya möbel, vilket tyvärr inte fungerade mer än 20 minuter. Så fort jag lämnade rummet passade han på att hoppa upp och gnällandet gjorde att mina nerver inte stod pall. Byrackan fick ligga kvar, dock med en filt inknölad mellan sig och det (än så länge) fläckfria tyget. Men han hittar säkert något nytt konstigt sätt att bete sig på snart. Man får ju förstå att han söker efter sig själv, eller åtminstone efter sina numera avlägsnade testiklar.
Man har ju inte så mycket annat att göra numera än att glo på TV eller sitta vid datorn. En kväll när jag ägnade mig åt det senare, dök det upp ett inlägg i flödet. Jag klickade förstrött på länken och hamnade på en sida från tidningen Land, denna utmärkta publikation där jag själv jobbade på 80-talet, bland annat med att sortera kärlekskranka bönders annonser under ”personligt”, med andra ord en tidig version av ”Bonde söker fru”.
Länken hade rubriken ”Nyttiga tips från förr” och hade alltså inget med kontaktannonser att göra. Här fanns inte särskilt mycket matnyttigt: några tips om att man kan diska plastpåsar för att påverka miljön mindre, instruktioner om hur man stoppar strumpor (här finns risken att unga människor tror att man handgripligen måste stoppa strumporna från att göra något olämpligt, frågan är vad), och det gamla vanliga tugget om att det är bäst att putsa fönster med tidningspapper (snart ett minne blott med tanke på digitaliseringen i samhället vilket innebär att tidningar blir en bristvara).
Jag skummade uttråkad texten men längst ner fann jag några tips som fångade mitt intresse. Här bjöd tidningen nämligen på virkningsmönster till så kallade bomullsrondeller, vilket jag tolkar som motsvarigheten till de ”pads” man tar bort smink med. Detta skulle enligt tipsen vara väldigt bra för miljön i och med att man kan återanvända sina virkade rondeller efter att ha tvättat dem.
”Något för min väninna E, även kallad Miljö-Hitler”, tänkte jag och baxnade när jag fortsatte läsa. Man skulle kunna tro att jag smuttat på glöggen, men sanningen är att jag var spik nykter och att det fanns en beskrivning av hur man virkar en traktor. Visserligen en liten, men ändå.
Äntligen en meningsfull sysselsättning i pandemitider. Man kan utveckla idén i oändlighet: virka Tegnells ansikte, eller en julskinka, eller varför inte en helkroppsversion av Leif GW Persson?
Tomten, om han nu tänker ge sig ut i jul utan att riskera att bli en superspridare, ska genast få min önskelista toppad av en virknål och ett garnnystan. Men frågan är om jag verkligen ska virka en traktor eller en GW-kopia.
Kanske skulle jag ha mer nytta av smålampor till adventsljusstakar.
