Allt börjar med en skoluppgift. Året är 1999, kalmariten Mattias Oskarsson är 23 år gammal och läser en medieutbildning på en skola i Saltsjö-Boo utanför Stockholm. Han har kommit fram till sitt slutprojekt och vet redan vad han vill göra. Tidigare under utbildningen har han nämligen gjort en mindre intervju med gatumusikanten tillika Kalmarprofilen Ingvar Hägg, och den gav mersmak. Nu vill ha ta idén vidare och spela in en hel film.

– I vårt första samtal poppade det upp så mycket intressanta tankar och han berättade att hans önskedröm var att få åka till Stockholm och spela någon gång. Det sådde ett frö hos mig, och jag kände att det här kan jag ju faktiskt göra. Det kan bli mitt slutprojekt. Det kändes både som en småtokig och vettig filmidé.

Men det fanns ett problem: pengar. Ingvar Hägg levde på sin pension och insåg efter ett tag att han inte skulle ha råd att följa med upp till huvudstaden. Lyckligtvis hittade Mattias Oskarsson ett gäng sponsorer – däribland Barometern – och efter lite skramlande hade de tillräckligt för att bekosta både resa och logi. Äventyret kunde börja.

– Slutmålet var hela tiden Stockholm, men filmen består av mycket mer. Stora delar utspelar sig i Kalmar och i Mönsterås där han växte upp. Det blev en hel del roliga scener blandat med stillsamma grubblerier i kafémiljö.

Men, kanske våra yngre läsare tänker nu, vem i hela friden var Ingvar Hägg? Och varför ville en 23-årig filmstudent göra en dokumentär om honom? Mattias Oskarsson förklarar:

– Ingvar Hägg gjorde sin grej. Han hade haft otroligt många jobb i sitt liv och pysslat med allt möjligt. Efter pensionen byggde han en vagn som han konstruerat och målat med små detaljer. Sedan åkte han runt med den i Kalmar län och spelade keyboard på olika platser. Han hade en excentrisk klädstil och var väldigt ”do it yourself”. Han stilsatte sitt eget liv, på något sätt.

Den som bodde i Kalmar under 90- och 00-talet kan omöjligt ha missat Ingvar Häggs uppseendeväckande gestalt. Med korpsvart page, välkammad mustasch och baskern på sned stack han minst sagt ut där han satt bakom sin keyboard. Alla visste vem han var.

Mattias Oskarssons film – som fått namnet ”Den som ingen annan är” – inleds med en scen där Ingvar Hägg sitter utanför dåvarande Konsum på Storgatan och spelar en trudelutt. Den unge filmskaparen går fram till honom och säger att han vill spela in en dokumentär. Gatumusikanten är inledningsvis mycket skeptisk.

– Den delen är helt skådespelad, haha. Det var roligt att snickra ihop en sådan scen tillsammans. Han intog så självklart en huvudroll och jag själv kunde ta ett steg tillbaka. Han var enkel att regissera och kom med många förslag. De roliga idéerna avlöste varandra.

För Mattias Oskarsson var det viktigt att Ingvar Hägg fick vara med och styra filmen. Det fick inte bli ett av alla de porträtt där människor som sticker ut framställs på ett ofördelaktigt sätt.

– Han var helt med på noterna i allt vi gjorde. I och med att han var en sådan karaktär och ett original i ordets mest positiva bemärkelse kändes det viktigt att det inte blev lyteskomik. Folk kände honom inte och hade kanske sina förutfattade meningar, så jag ville att han skulle ha kontrollen. Filmen var ett samarbete, på så sätt.

Ändå innehåller filmen många roliga sekvenser. Ingvar Hägg håller låda och bjuder på sig själv, både inför kameran och människor han möter under resans gång. Tittaren får följa med in i hans lägenhet, dyka in i hans garderob, fika med honom på Holmgrens konditori och besöka hans barndoms gator. Det blir som en resa tillbaka i tiden där minnen från 90-talets Kalmar och Mönsterås väcks till liv.

– Bildkvalitén är ganska bedrövlig men det bidrar lite grann till nostalgifaktorn. Det blir som ett snyggt filter över samtiden, säger Mattias Oskarsson.

Hur skulle du beskriva Ingvar Hägg som person?

– Det är klurigt, alltså. Jag skulle nog säga att han var karismatisk, nyfiken och social. Han hade ju sina musikaliska brister – diplomatiskt kallar jag det för en utomjordisk taktkänsla – och han levde i den där bubblan som vissa original gör. Jag ville inte peta hål på den, mest titta in och få koll på vem han var. Folk uppskattade att han gjorde sin grej och bara existerade.

Att filmen släpps just nu – 24 år efter att den spelades in och tolv år efter Ingvar Häggs död – beror faktiskt på en artikel i Barometern-OT. Krönikören Matilda Johansson skrev en text om hur Ingvar Hägg och Peter Antoine visat vägen för henne som introvert person – vilket väckte något till liv hos Mattias Oskarsson.

– Min pappa skickade en bild på artikeln och jag tänkte att vad fan, nu har det nästan gått 25 år. Jag har inte vetat vad jag ska göra med filmen så det är typ bara tio personer som har sett den. När det faktiskt skrevs om honom blev jag glad och kände att det vore tråkigt om filmen försvann med mig. Jag är intresserad av originella karaktärer och företeelser generellt, och den innehåller så många guldkorn att det vore synd att inte lägga ut den.

Det har också funnits en annan anledning till att han inte vågat publicera filmen tidigare.

– Sedan han dog har jag brottats med frågan: kan jag lägga ut det här? Jag vill ha respekt för de kvarlevande. Nu är hans sambo inte längre i livet och de hade inga barn. Jag kände att jag måste lyssna på magkänslan och jag är helt övertygad om att han hade tyckt att det här var en bra idé. Han sa själv att det var den bästa filmen han sett, säger Mattias Oskarsson och skrattar.