– Just det, jag gjorde en ep också. Det hade jag nästan glömt.

Orden sägs mest i förbifarten, men de innehåller mer än man tror. Trots att det inte ens gått ett år sedan de fyra spåren på ep:n ”Home/Down” släpptes känns det som att det passerat en hel livstid. 2019 var ett intensivt år för Ida ”Adée” Olsson. Turbulent. Rörigt. Smärtsamt. Men samtidigt framgångsrikt och utvecklande.

– Det har varit väldigt kul och lite omtumlande. Jag har verkligen känt att jag fått upp farten och inte velat bromsa någonting, just för att jag vet att man inte alltid har sådant flow. Men i våras var det en period där jag grät nästan varje dag, vilket låter helt absurt nu i efterhand. Jag tror att det var utmattningskänslor.

Och för en utomstående kanske det inte låter så konstigt. Förutom ep:n innehöll året resor kors och tvärs över Europa, boksläpp, otaliga workshops, lansering av en helt ny podcast och i december kom fullängdsskivan ”Forward”.

Skivan handlar om någonting som hon gick igenom parallellt med alla yrkesmässiga framgångar – nämligen ett uppbrott från en person hon trodde att hon skulle leva med hela livet.

– Det är liksom den relationen jag har till låtskrivande nu, att jag skriver precis det jag behöver skriva. Så under det senaste året har det varit fokus på det, hur man går vidare när livet förändras. Det har varit jättesvårt att hitta riktning ibland.

På så sätt har arbetet med skivan hjälpt henne att processa. Möten med andra musiker har givit henne kraft, men också perspektiv på det som hänt.

– Det är skönt att upptäcka att man inte är ensam om att ha gått igenom något. Jag har aldrig samarbetat med så många olika människor som nu, men jag tror att det varit nödvändigt för mig. Man sitter i sessions och pratar om att man varit med om samma sak. Det finns en gemensam styrka i det.

Men att gå vidare efter ett uppbrott är inget som sker över en natt. Alla tacklar separationer på olika sätt, och för Ida Olsson blev det naturligt vad hon skulle göra.

– Haha, jag har jobbat. Nej, men jag har väl försökt hitta vad som är jag, när man inte längre är två. Vad jag vill när det bara är jag. Och för mig är det att göra musik och spela live, det är det jag kommer tillbaka till hela tiden. Jag är beredd att resa runt jorden bara jag får stå på en scen. Det är nog därför det gått framåt, jag har bara kunnat klippa allting.

Och hur känner du nu? Har du gått vidare?

– Det var en svår fråga. Jo... men det har jag väl. Jag känner mig tåligare nu. Det är ju vad det är, på något sätt.

Även om det senaste året varit extra intensivt började Adées musikaliska resa betydligt tidigare. Nyligen hittade hennes mamma ett antal kassettband inspelade under tidigt nittiotal, där en tvåårig Ida Olsson för första gången får lära sig hur det går till när man spelar in röster med hjälp av bandspelaren.

– Vi satt någon dag i hennes bil och lyssnade på de här kassetterna, och då fanns det en inspelning där mamma visar mig hur det funkar. Det är så roligt, för det är verkligen min första inspelningslektion. Sedan fanns det en annan där mamma och min bror satt och sjöng, men jag var tyst. Då säger mamma högt: ”Sjung Ida, sjung!”, och det är en uppmaning jag aldrig slutat lyssna på.

Under det följande decenniet var det dock inte sången som stod i fokus, utan ett annat instrument.

– Jag fick en tvärflöjt som mamma köpte på avbetalning till mig när jag var åtta år. Sedan spelade jag på kulturskolan jätte-, jättelänge, jag tror det var i tolv år.

När hon sedermera började på gymnasiet i Kalmar fortsatte hon med tvärflöjten inom ramen för Jenny Nyströmsskolans musikutbildning. På hemmaplan fick hon både stöttning och uppmuntran i sitt musicerande, vilket kanske kan förklara varför både hon och storebror Pelle Olsson halkade in på det spåret.

– Det var alltid fokus på skapande, musik, konst och uttryck. Även fast vi inte är en musikfamilj från början så har det funnits där, att musik är något som ska finnas i livet för att man ska vara lycklig. Och ju äldre jag blivit, desto mer har jag börjat förstå att min ambition är mycket, mycket större än vad jag kan sätta ord på. Ibland vet jag inte riktigt själv varifrån energin och drivkraften kommer. Det är något med att skapa och göra musik som är så sjukt kraftfullt.

I början av 2010-talet bildade hon hiphopduon Ellda tillsammans med sin bror. Projektet tog snabbt snurr, och snart turnerade de Sverige runt med ett niomannaband utan att ha någon egentlig erfarenhet.

– Jag hade aldrig spelat i band och aldrig varit projektledare – jag var helt sönderstressad! Men vi fick mycket gig så någonting gjorde vi rätt. Jag var väldigt rädd att framstå som oproffsig eller att jag inte visste någonting, så jag kan önska att jag låtit mig själv vara nybörjare och att jag varit lite snällare mot mig själv. Men det var skitfett att turnera med band, ända sedan dess har jag längtat efter att göra det igen.

Men det kom till en punkt där tillvaron blev ohållbar. Parallellt med Ellda lade hon alltmer tid på att vara Adée, och så småningom var det som att båda projekten växte henne ur händerna.

– Det var någon som sa ”fett att du har två projekt men det verkar som att de växer fort båda två, snart kommer du behöva välja”. Och jag tänkte nej, nej – jag kan göra båda, inga problem. Men till slut blev det att vi valde bort Ellda för det blev så enormt stort och roddigt.

Gör ni fortfarande musik ihop, du och Pelle?

– Nej, vi har faktiskt inte gjort det. Han har följt med och dj:at på en del gig, så det har blivit lite sådana grejer. Jag frågar honom hela tiden om vi ska göra något ihop, men han skriver nästan bara på svenska och jag nästan uteslutande på engelska så vi får se hur det blir.

Hon tystnar ett ögonblick innan hon fortsätter:

– Men Pelle är den bästa hejarklacken jag någonsin haft och någonsin kommer få. Han supportar mig något enormt, så även om vi inte gör musik ihop så är han en stor del av det hela. Han är världens mest positiva människa, så det är så himla kul att berätta roliga grejer för honom. Och även när man har motgångar. Då är han bra på att vända och vrida på saker och säga att det kommer lösa sig.

Något som gjort Adée till ett välkänt namn på den lokala musikscenen är låtskrivarprojektet ”Future songwriting”. För drygt fem år sedan drog hon igång det med ambitionen att fler tjejer skulle få upp ögonen för musikproduktion och låtskriveri. Ett fyrtiotal elever mellan 12 och 19 år deltog i kursen, som gick ut på att skriva, producera, släppa och framträda med sin egen musik.

– Det var skitfett. Tjejerna fick både studioerfarenhet, förståelse för hur man gör en låt, hur man spelar in och om de ville fick de även stå på scen. Sedan släpptes albumen på Spotify.

Men precis som med Ellda antog projektet snart oväntat stora proportioner. Många av deltagarna bar på tunga erfarenheter, och i egenskap av lärare fick Ida Olsson snart en roll som hon varken hade kunskap, utbildning eller styrka nog att axla på egen hand.

– De kom självmant till mig, vi blev vänner men jag var också en vuxen som de kunde anförtro sig åt. Jag var inte alls beredd på att vara den personen, så jag tappade lite gränsen för vad som var rimligt att förvänta mig av mig själv. Vissa av tjejerna var nyanlända, så det blev många tunga stories. Det var jätteroligt att få komma så nära och bli så involverad, men liksom... jag är musikproducent och artist – hur hanterar man när barn pratar om de här grejerna?

Hon jobbade i princip gratis och lade ner både sitt hjärta och sin själ i projektet – men hur mycket hon än gjorde gick det inte att räcka till.

– Jag kände att det höll på att äta upp mig. Helt plötsligt var jag producent åt 40 personer som skulle utvecklas som artister, och jag vet att någon skrev någonstans att ”Adée har slutat utvecklas”. Jag blev så himla olycklig av den meningen, för jag jobbade så enormt hårt med ”Future songwriting” att mitt eget skapande blev 25 procent av allt jag gjorde. Det gör ju att man utvecklas mycket långsammare.

I den här vevan skrev hon låten ”Worried heart”, som finns med på senaste skivan ”Forward”. Den handlar om alla de här motstridiga känslorna – att vilja ge allt men inse att man inte orkar.

– Hur mycket jag än gjorde så var det för lite, jag hade behövt vara 15 personer. Och det kändes nästan som att jag hade de förväntningarna på mig – gör mer, var bättre, jobba hårdare. Det var väldigt lärorikt men också fruktansvärt tungt.

I början av 2018 hade tjejerna sin sista konsert, och efter det valde Ida Olsson att göra om konceptet i grunden. Nu för tiden är ”Future songwriting” en turnerande workshop, där hon hittills träffat över 3 500 flickor, pojkar, män och kvinnor i alla åldrar.

– Det är mycket mer lättarbetat i workshopform. Istället för att träffa 40 har jag träffat 3 500 personer – men jag behöver inte ta hand om dem på samma sätt. Det har varit så fantastiskt.

De senaste årens med- och motgångar har lärt henne att våga vara sårbar – även inför publik. När hon är skör, bräcklig och helt rå kan hon beröra på djupet, för då har hon inget filter.

– Det är jätteläskigt. I våras gjorde jag ett gig i Brighton, och då sa jag – det låter så äckligt – att det kändes som att någon brutit upp revbenen och bara kunde komma och plocka vad de ville i mig. Men jag tror att det är ett av de bästa gigen jag någonsin gjort.

Trots att hon nyligen släppt ett album har hon redan ny musik på gång, och ser fram emot att ta sig an ett helt nytt decennium.

– Det känns jättekul, de nya låtarna har en helt annan vibb än ”Forward”. Där är jag sårbar, ledsen och känslosam, men de nya är mer lekfulla och det har varit väldigt kul att göra dem.

Ledordet för 2019 har varit att våga, och det är ett tankesätt hon bär med sig in i kommande år.

– Jag ber inte längre om lov. Inte för att jag egentligen gjort det innan heller, men det har alltid funnits en tanke på vad folk ska tycka. Men nu har jag bara kört. Det är en väldig frihet.