Eva Bergquist Andersson: Eva Bergquist Andersson: ”Vanligen håller mina egna försök att bli en bättre människa ungefär maximalt två dygn”
Det brukar inte dröja hela 19 dagar innan jag kör i diket med ambitiösa utfästelser om att putsa även utsidan av fönstren/skärpa mig med att impregnera vinterskor/lägga nycklarna på samma ställe varje gång/lägga läsglasögonen på samma ställe som nycklarna/tvätta bilen mer än en gång i halvåret eller vad det nu är jag fått för mig att lova under nyårsaftonens sista bubbelrusiga timmar.
Vanligen håller mina egna försök att bli en bättre människa ungefär maximalt två dygn och därför har jag i stort sett slutat med nyårslöften. Något jag dock lovade mig själv i år var att inte glömma vattna julgranen. Det löftet kom redan när vi klätt den före jul eftersom den var en av de ståtligaste granar vi någonsin haft.
Chockerande nog orkade vi hålla igång vattnandet under hela jul- och nyårshelgen, mycket beroende på att jag tvingade döttrarna att utföra denna syssla genom att hota med att stänga av wifi:t .
Granen stod så grön och grann i stugan och när Tjugondedag Knut passerade den 13 januari kunde jag inte förmå mig att kasta ut den. Varje dag gjorde jag barr-testet, det vill säga knuffade till granen lite kärvänligt för att se om den börjat tappa några barr och den klarade det dag efter dag ungefär fram till Quitter Day.
Precis som alla andra år tvingades jag inse att någon kemisk reaktion blixtsnabbt skett under natten; dagen före satt barren fast lika hårt som Donald Trump klamrar sig fast vid att han egentligen vann valet i USA. Följande morgon ramlade 75 procent av barren ner på golvet endast av att jag andades nära granen.
När jag försökte få loss eländet från julgransfoten hamnade resterande 25 procent i mitt hår samt i taklampan, vilken jag nu måste försöka ta ner för att rengöra, ett företag minst lika komplicerat som att få bort barren ur barret, så att säga.
”Jag slungades snabbt tillbaka tio år i tiden och mindes hur jag för att stävja detta installerade ett hänglås på handduksskåpet.”
Så kan det gå om man väntar bara lite, lite för länge med att göra något. Väntade för länge gjorde jag även under julledigheten när handduksskåpet plötsligt var helt tomt. Det berodde i sin tur på tre vuxna döttrar som regredierat till tonåringar under hemmavistelsen och därmed tog minst två nya handdukar varje dag (en till håret och en till respektive lekamen efter varje dusch). Jag slungades snabbt tillbaka tio år i tiden och mindes hur jag för att stävja detta installerade ett hänglås på handduksskåpet.
Själva fästena för låset finns kvar, men hänglåset är puts väck. Däremot fann jag en rulle silvertejp i en låda och förseglade raskt skåpet. Men inte blev det lugnare för det.
– Mamma, var har vi nya toarullar? ljöd det snart från badrummet. Jag insåg, lätt deprimerad, att de förvaras på nedersta hyllan i det igentejpade skåpet.
För den intresserade kan jag avslöja att det är ganska svårt att få bort cirka 2 meter silvertejp från ett stort skåp, men det går om man rycker hårt.
Ett annat tips är att använda begagnad silvertejp till att ta bort granbarr som fastnar under strumporna. Återbruk i dess vackraste form.
Under tiden jag sanerar lägenheten från barr, avger jag dessutom ett försenat nyårslöfte om att köpa ett nytt hänglås och en plastgran inför nästa jul. Och hoppas att löftet överlever nästa Quitter Day.
