Intresset för höns har exploderat – det ska du tänka på innan du skaffar egna

Det är lite märkligt det där. Men sedan Isabelle Karlström figurerade i en kvällstidning och i tidningen Land förra våren har hon blivit rikskändis.

Många hör av sig till den 34-åriga tvåbarnsmamman från Kråkerum utanför Jämjö i Blekinge – och alla är de intresserade av att köpa höns eller ägg som ska bli kycklingar.

Själv tror Isabelle att det det närmaste explosionsartade intresset för höns går hand i hand med ett ökande intresse för att odla sin egen mat. Som i sin tur hänger ihop med orostider och en vilja att säkra upp tillgången på mat.

– Med corona tappade vi kontrollen. Att få grepp om vad man stoppar i sig är ett sätt att återta den kontrollen. Sedan har ju ett krig och orostider gjort att maten blivit dyrare och skyndat på en utveckling som varit på gång ett tag. Jag tror att vi äntligen ser en omställning där folk har insett att vi måste leva mer hållbart, säger hon.

Att ha ett litet grönsaksland och hålla höns som får sprätta runt i trädgården och vara lite fria är enligt Isabelle inte bara trevligt, det är ett smart sätt att starta ett mer hållbart liv. Inte minst då ägg gång efter annan rankas som ett av de viktigaste livsmedlen i FN:s näringsrapport.

– Höns ger så mycket mat tillbaka. Men de ger också näring till det man odlar. Det blir ett naturens kretslopp i det lilla, säger Isabelle som själv har ”en himla massa” får som håller landskapet öppet och en skock grisar som bökar upp jorden.

Hon har själv alltid drömt om att bo på bondgård. Nu kan hon blicka ut över sin och maken Markus prisbelönta Karlströms gård med tillhörande maskinpark där 130 fjäderfän sprätter i sina hönsgårdar, trippar omkring på gräsmattan eller ligger utfläkta och vilar på gårdsplanen i sandens svalka.

16 tuppar har hon eftersom man ska ha balans i hönsgården, och en tupp på tio hönor är lagom.

Nu riktar de uppmärksamheten mot sin matmor, som kommer med en hink full av gott. En del fjäderfän lite mer burdust intresserade, andra mer avvaktande och några nästan utstuderat nonchalant.

Just i den här hinken bjuds det på spannmål. Annars finns det en uppsjö av olika sorters foder för olika ändamål. Man kan också ge sina höns matavfall. Och lite paprika ger en fantastisk gula.

– De är helt tokiga i spagetti, de tror nog att det är mask. Men det de gillar allra bäst är att få gå runt och äta gräs och picka i sig det som finns där.

Det är tydligt att de här fjäderfäna vet vad det handlar om när Isabelle kommer och hon tröttnar aldrig på dessa smarta djurs personligheter. Så det där med ett nedsättande ”hönshjärna” är bara elakt förtal.

– Höns är dessutom extrema vanedjur. Mina brukar lägga ägg på förmiddagarna. Sedan spatserar de iväg, lite modigare och längre bort för varje dag. Men de kommer alltid hem när det börjar mörkna – utom nu i somras när det var så varmt och aldrig blev mörkt. Då gick de helt bananas ibland.

Så visst händer det att hon får leta i buskarna efter ägg, men för det mesta kan Isabelle snabbt få ihop en näve med ägg i olika färger; från vita och lätt beige till chokladbruna, gröna och blåa.

Just det där med att ha olika sorters höns tycker Isabelle är roligt. Hönsgårdens invånare är inte känsliga på det viset att de måste tillhöra samma ras.

– De brukar vara snälla mot varandra och hitta en harmoni i gruppen. Men bor man inom stadsplanerat område måste man ha tillstånd, ofta för fler än fem hönor och det inte alltid är poppis bland grannarna med en tupp. De hörs ju en bit bort om man säger så.

Och nej, man behöver ingen tupp för att få ägg.

– Det är nog en av de vanligaste frågorna jag får.

Många hönsspekulanter pratar ofta om att det är mysigt, men Isabelle tycker nog att man ska tänka till lite extra varför man vill ha en hönsgård. Framför allt ska man fundera på vad man ska ha hönorna till.

– Vill man bara ha en sort som värper mycket kanske man ska satsa på värphöns. Annars brukar jag rekommendera de robusta lantraserna. Jag tycker att man ska gynna uppfödare som vill bevara de gamla raserna.

Dock kan den som köper en sådan ”gammaldags” höna upptäcka att de är lite mer vaktiga av sig och att de skyddar sin gård.

– Det är något som sitter nedärvt och som inte avlats bort.

Vill man då ha en lite mer sällskaplig sort, kan man satsa på gulliga höns med ett imponerande skägg och tofsar på fötterna av rasen Faverolle.

– Det är en väldigt trevlig ras som kan bli riktigt tam. Men den är i gengäld lite tyngre och kräver mer mat. Hönorna ger heller inte lika mycket ägg som vissa andra raser.

Vill man ha en höna som följer årstiderna kan man satsa på en Skånsk Blommehöna. Den värper mycket ägg på sommaren, minskar produktionen på hösten och producerar nästan ingenting på vintern.

Och Silverudds Blå värper sitt namn till trots gröna ägg medan en höna av rasen Maran ger chokladbruna ägg.

Sedan när man vant sig vid egna ägg finns det inte en chans att gå tillbaka.

–Då vill man aldrig mer äta ägg som producerats i en äggfabrik, säger Isabelle, som innan livet på gården var vegetarian.

– Jag blev övertygad att det gick att äta kött när jag såg hela den naturliga, sunda kedjan, säger Isabelle, som numera klarar av att både äta gårdens djur och själv ta bort kycklingar som hotar att göra tuppbeståndet alltför stort.

Själv visste distriktssjuksköterskan Isabelle inte så mycket om varken lantbruk eller höns när hon och maken fick korn på gården i Kråkerum för åtta år sedan.

Hon hade visserligen haft häst sedan tonåren, men Markus var styrman på världshaven och var ”inte alls inne på bondespåret” när de träffades för 16 år sedan.

– Han fick sälja sin segelbåt och köpa traktor när vi träffades.

Sedan, när de hade köpt sin gård, fick de be om tillträde till hönshuset någon månad innan flytten till Kråkerum.

– Jag köpte tre höns direkt, jag kunde inte hålla mig.

Den populära bloggen och podden som gjorde Isabelle Karlström till Hönsmamman i hela Sverige började som en slags dagbok på Facebook. Nu är den ett av många projekt som tvåbarnsmamman bollar runt. Hon och hennes likasinnade man brukar skoja om att de behöver minst tre jobb var för att må bra.

Så förutom att driva gården, gårdsbutiken och numera även delikatessbutiken Smaklöken i Jämjö är Isabelle lärare för BTH:s sjuksköterskeelever på halvtid medan Markus driver en maskinstation på gården samtidigt som han är deltidsbrandman och ansvarig för linjefärjan till Hästholmen.

Men ingen ska tro att allt detta kommit gratis. Det ligger mycket lärotid bakom, och det är ett tufft liv de lever på gården.

Hur de hinner med allt kan man ju undra, men Isabelle säger själv att hon älskar att jobba.

Och småkillarna, Loa, 8 år, och Ian, 6 år, får hänga på.

–Jag är ingen hönsmamma på det sättet. Mina barn har alltid fått vara med oss. Då är min man värre hönspappa vad gäller barnen, säger Isabelle som menar att barn visst kan ha höns som husdjur.

Som hon ser det är bara bra för barn att vara med och få ta ansvar för djur.

– Men som med alla djur har man som vuxen ansvaret och man måste alltid se till djurens behov i första hand. Dessutom måste man vara noga med hygienen. Har man varit i hönsgården eller klappat fåren, tvättar man händerna noga. Precis som när man umgåtts med sin katt eller hund.

Just ökade smittor har gjort livet något mer komplicerat för hönsägare. Med fågelinfluensan har kommit krav på att djuren ska vara inlåsta när smittan härjar. Då kan man inte ha hur många fjäderfän som helst, och Isabelle har valt att minska ner antalet höns.

– Fågelinfluensen är tyvärr något vi får leva med. Och jag vill att mina djur ska ha gott om plats och må bra. Det är det viktigaste för mig, säger hon.