Några meter bredvid stod resten av familjen Sandberg.

En kram, en blick, ett ord, en klapp på kinden.

Alla ville visa sin medkänsla och sympati, sitt deltagande i det öppna sår som sedan i fredags kväll ligger som en våt, vedervärdig filt över Oskarshamn.

En del hade Ulf Sandbergs bild klistrad på tröjorna. Det var mer regel än undantag att folk var rödgråtna när de gick in i arenan.

Jag kom på mig själv med att försynt torka en tår när jag bevittnade det som utspelade sig framför mina ögon.

Det är inte varje kväll man gråter när man ska gå på hockey.

Men det här var ingen vanlig kväll.

Att det här skulle bli en emotionell och känslostormande afton, det förstod vi alla.

Uppemot 2 000 människor samlades på Stora torget en timme före matchen för att manifestera mot våldet och hedra Ulf Sandbergs minne. Affärerna i stan sålde slut sina lager av gravljus och blommor på ett par timmar.

Folksamlingen rörde sig sedan från torget bort till ishallen.

Mordet i fredags kväll har verkligen skakat om Oskarshamn i dess grundvalar. Varje tv-kanal, varje tidning – lokal som nationell – har rapporterat om det avskyvärda dådet under veckan.

Väl inne i arenan hölls en sällsynt vacker minnesstund. Speakern Malin Brunby hanterade – flankerad av lagkaptenerna Jonas Engström och Joel Lundqvist – den svåra situationen ute på isen föredömligt.

Den tysta minuten som följde är den tystaste tysta minut jag någonsin hört. Om man nu kan höra tysta minuter.

Omåttligt värdigt var det i alla fall.

När jag intervjuade Per Sandberg i måndags, uttryckte han att det finns tre dominerande känslor i det här:

Ilskan, eller kanske till och med hatet.

Sorgen.

Och så värmen. Gemenskapen. Kärleken.

Oskarshamn och oskarshamnarna har på ett sätt jag aldrig någonsin tidigare upplevt gått samman, tagit varandra i fiktiv och fysisk hand under de här dagarna. Minnesplatsen har i princip inte varit öde en minut. Sociala medier har svämmat över av tusentals och åter tusentals vackra ord och röda hjärtan.

I intervjun uttryckte Per att han mitt i all denna sorg, mitt i all denna ilska, mitt i all denna förtvivlan, när en förhoppning och önskan att det meningslösa mordet på hans bror i slutändan skulle leda till något betydelsefullt.

Att Ulf Sandberg och hans öde i framtiden inte ska glömmas bort, utan bli en symbol för ett tryggare och mer kärleksfullt samhälle.

Alla förstod att den här kvällen skulle bli något speciellt.

En blandning av sött och salt, sjöng Lasse Berghagen.

Det blev det också.

En dag och en kväll av sött och salt.

Av smärta och värme.

Av sorg och kärlek.

Om sorg kan vara vackert, så var det sannerligen det den här kvällen.

• • •

Matchen, då?

Jo, det spelades en sådan.

En fartfylld, svängig och slängig historia. IKO ledde, Frölunda vände, IKO vände, Frölunda vände.

1–0 blev 1–2, blev 3–2, blev 3–4.

IKO hade ledningen med bara dryga sju minuter kvar. Då gjorde Frölunda två mål på 26 sekunder.

Men den här tillställningen hade långt i från svängt klart. Den hade en krängning kvar i sig.

Med 1.51 kvar sköt Antti Suomela, pucken studsade in via Patrik Karlkvist och det var ännu en gång kvitterat.

I sudden gjorde IK Oskarshamn som IK Oskarshamn gjort hela säsongen på hemmais.

David Quenneville dunkade in 5–4.

Tredje tvåpoängaren.

Bäst i IKO?

SHL-debuterande Blaine Byron.

Samma spelare som var helt osynlig i träningsmatcherna gjorde nu två mål och var en hybrid av fyndighet och klokhet.

Sanslöst bra.

• • •

Till sist.

Kanske var det slumpen, kanske var det menat att den här kvällen skulle sluta som den gjorde.

Sen kvittering, via en axel, suddenavgörande och vildsint firande av IKO-spelarna framför en kokande ståplatsläktare med Per Sandberg mitt i smeten, som den givna mittpunkten.

Det var som ett filmmanus.